Faktiskt tycker jag att jag lyckats rätt ok med "Farsor som bloggar". Sidan är ju långt ifrån färdig men nog många pappor har anmält sitt intresse för att jag nu ska kunna sluta promota den här. Ska bli spännande att se var det bär hän.

Andra dagen i rad som damen är ute på galej. Tur att hon har en så förstående sambo. Levellers på sticky idag, och jag hade gärna följt med. Nu är ju verkligheten sådan att det är ytterst sällan farsan och morsan Baloo kan leva loppan tillsammans. Jag saknar verkligen det. Sena nätter i goda vänners slag med för mycket innanför västen och för lite i plånboken när man vaknar upp. Sovmorgon fram till formel etten och pizza som frukost runt tvåtiden.

Vårt dilemma är att våra föräldrar inte bor på orten, eller ens inom dagpendlingsavstånd. Avundas andra föräldrar som bara kan ringa på farmor och farfar eller mormor och morfar, och så är de där på nolltid med hallongrottor och hemgjort svartvinbärssaft. Eller som har syskon i närheten som slåss om vårdnaden. Å andra sidan ställer mor och farföräldrarna alltid upp när det verkligen behövs. Problemen uppstår bara när man bara vill göra något, inte måste.

För mycket annat snurrar i huvudet för att jag ska kunna göra mig själv rättvis ikväll. Brukar försöka ha lite mer substans i mitt bloggande men skallen är full av jobbrelaterat. Trodde inte att jag skulle behöva fastna i mailsvararfällan som sketen lärare, men även vi kan uppenbarligen bli mailbombade under helger och kvällar. Och det är otroligt svårt att respektera sina egna arbetstider vilket säkert många med andra yrken kan skriva under på.

Så nu tar jag och e-postar några folkvalda. Kanske ger ett gött seriöst intryck att kontakta dem vid niotiden på en lördag. Bara de inte svarar direkt, det orkar jag inte med...

Helt off topic. Vad innebär det egentligen rent arbetsrättsligt att bara vara med i fackets a-kassa, inte i själva fackföreningen? Vad kan jag komma att ångra om jag går ur? Jag gör det i så fall inte av ekonomiska orsaker utan för att mitt fackförbund helt tappat greppet!

Det fanns en tid när det kvällen har att erbjuda var höjden av misslyckande. Ensam framför teven/datorn med lite gott rött och en stor godispåse. Saker och ting har med den förändrade familjesituationen kommit i en annan dager. Istället för att känna sig som stans största loser längtar jag nästan efter att mamma Baloo ska lämna fortet för fnittrigt umgänge med områdets morsor och att den lille ska somna. Tänk att vara helt själv, utan något som måste göras. Där har vi en kombination som inte inträffar för ofta.

Något som inte heller inträffar för ofta är morgondagens drabbning mellan Boltic och Gripen Trollhättan, och tur är väl det. Boltic, mästarnas mästare (nåja) riskerar att kastas med huvudet före ner i div. 1. Det är som att Zlatan skulle få sparken av Juventus och tvingas skriva på för fc Z. Han skulle inte ha något där att göra, och det har inte heller vi (än så länge är Boltic = vi. Får se hur det känns efter morgondagen) i gärdsgårdsserien.

Funderar på att ta med lille Baloo till matchen (självklart ska jag dit nu när grabbarna lirar så nära hemmet) men han skulle antagligen inte uppskatta tillställningen, oavsett resultat.

Återkommer med stor sannorlikhet senare under kvällen, nu ska här unge tröttas ut!

Det där med kläder är lustigt. Inte att handla dem, sådan ger bara olustkänslor. Men när den lille ska kläs på avslöjas med all önskvärd tydlighet att mamma och pappa Baloo har två vitt skilda ideologier vad gäller barnkläder och att de ska matcha. Jag står för det konstnärliga, nyskapande och praktiska tänkandet medan kvinnan i förhållandet är mer konservativ, tråkig och fast i gamla föreställningar om giltiga färgkombinationer. Det är i alla fall så jag ser på det.

Mamma Baloo tycks se saken ur ett annat, naturligtvis felaktigt, perspektiv. Hon hävdar att jag helt enkelt skiter i hur min son ser ut, och att det är något jag gör bäst i att förändra. Illa kvickt!

Allvarligt. Vad gör det om en ettåring har blå byxor och brun tröja. Visst, det finns färger som passar bättre ihop, men han lider ju inte av det. Och det kanske är snyggare att ha hängslebyxorna innanför fleecetröjan, men när bara brallorna ska av på biblan blir det onödigt mycket bök att ha dem under tröjan. Jag gör tydligen fel enligt konstens alla regler om barnpåklädande, men det ger jag blanka fan i. Grabben är ett år. ETT ÅR! Varför skulle han bry sig.

Är det inte snarare så att det finns en pedagogisk vinst i att inte tuta i honom att det finns ett rätt och fel när det gäller sina egna och andras kläder. Att folk får se ut hur de vill och att det som är snyggt för honom kanske är fult för någon annan. Jag vill till och med gå så långt att jag gör grabben en tjänst som låter honom springa i trapporna på domus med tomtebyxlångkallingar och orange jacka. Det är ju döfräckt!

När det kommer till kritan handlar det förstås enbart om lathet. Varför ska man leta upp något som passar till den rötvitrutiga långärmade skjortan när hans häftiga mysbyxor redan ligger framme? Jag fattar inte. Han är ju bara ett år!

Mitt storslagna projekt att skapa en "skickaruntmigtillolikapapporsombloggarprojekt" har inte fått någon rivstart direkt. Baloo i verkliga livet hade genast kastat in handsken och gjort något vettigare med sin dyrbara tid. Cyberversionen av björnen är dock inte lika rationell i sitt handlande. Således kämpar jag vidare trots att motvinden viner i pälsen.

Jag vet inte om jag varit inne på det tidigare, men vi har en unge som högst ogärna vill slå sig till ro. Benen rör sig konstant, och det är ju sött. Han springer från rum till rum för att hitta nya möjligheter att sabotera inredningen. Då och då kommer han rännandes med en bok och visar att han vill bli knäsutten och läst för, men aldrig får man mer än några minuter tillsammans med honom.

Innerst inne har jag nog varit lite orolig för det här. Vill minnas att jag läst någonstans att småisar behöver lite tid för egen kontemplation. Att deras språkbruk utvecklas genom att sitta och småprata för sig själv och att hjärnan behöver lite längre stunder av fundering för att växa till sig och bli stor och smart. Hur får man en liten grabb med myror i brallan (och självklart i kistan, dödsskönt kittlandes) att uppnå det här tillståndet av lugn och ro?

Min senaste strategi är att helt enklet placera honom i sängen, trots att han inte är vidare trött. Efter några minuters skrik börjar han lugna ner sig, och efter nedlugnandet är det som att han sakta men säkert går ner i varv. Börjar bläddra försiktigt i någon bok eller kramas med något mjukt, mysigt, gosedjur. Snart småpladdrar han även för sig själv och ser ut att ha det riktigt trevligt i sin fångenskap.

Den här uppfostransmetoden kan kanske tyckas något påtvingande, och det är väl inte optimalt för små barn. Att föredra är väl att de själva får välja när de ska lugna ner sig. Men om de aldrig gör det valet då?

Testar att använda mig av den åsiktsbank som baloos trogna läsare har. Gör vi galet eller inte? Finns det mer demokratiska metoder att få stillhet i den sprittande kroppen?

Om man söker på "jag vill lära sig att skriva ett brev" på google får man ca 311 000 träffar. Först av alla dyker Farsan Baloos Blog upp. Vad är roligast? Att man försöker lära sig hur man skriver brev, att man formulerar sig så här, eller att min sida är googles förstaval? Hur som helst tror jag att det kommer ge mig många besökare.

Sentensers länktips gav mig, utan att han visste om det, en liten idé om hur jag skulle kunna inventera pappabloggsbeståndet. Herrar med knodd, som i någon form behandlar sitt föräldrarskap i en blogg får gärna klicka in på...

http://farsorsombloggar.blogspot.com

... och meddela att de gärna finns med som medlemmar på sidan. Vad som blir av den återstår att se. Kanske orkar jag klura ut något smart användningsområde. Eller så kommer det in sköna tips från andra farsor.

Nu ska jag försöka skriva något vettigt trots att jag fortfarande är uppretad. Det brukar inte vara lätt. Oftast gör man bäst i all kyla av sig något, ta en kopp svartvinbärssaft och sedan sätta sig framför burken och knattra. Kan dock inte vänta då jag under dagen arbetat upp en mäktig ilska.

Som lärare får man ibland vara med om tråkiga saker. Idag har varit en dag när sådant skett. Detta utlöste min arghet, sedan har annat kompletterat den.

Vi vuxna har en otroligt viktig roll i samhället, att sätta tydliga gränser för ungdomar och barn. Gränser som definierar vad vi som varit med ett tag och skaffat en erfarenhetsbank, tycker är bra och dåligt. Ungdomar och barn har sedan en minst lika viktig roll i att utmana dessa gränser. Att testa vuxenvärldens värderingar. I denna dynamiska process lär sig unga vad som är rätt och fel. Vad andra kräver av dem och vilka krav de i sin tur kan ställa på andra. De socialiseras in i samhället och finner en trygghet i att veta vilka spelregler som gäller.

Det är ett stort ansvar vi vuxna har på våra axlar.

Jag känner dock att det är ett ansvar vi tar mer och mer lätt på, vilket gör livet som tonåring oerhört mycket svårare. Istället för att leva upp till de krav som tidigare ställs på oss lägger vi över ansvaret på ungdomarna själva. De skall själva ta ställning till vad som är nyttigt för dem, och vad som inte är det. Detta kan tyckas ligga i deras eget intresse. I själva verket vara en positiv utveckling som ger unga människor bättre förutsättning att klara sig i det moderna samhället. Större möjligheter att skapa en egen idenititet.

Min egen erfarenhet visar dock att avsaknaden av gränser och av vuxenvärlden "påtvingade" värderingar kan innebära stora problem för tonåringar. Det finns helt enkelt en hel massa saker i samhället som unga människor inte har erfarenhet nog att förstå, och som de inte heller skall behöva förstå. Det ska vi vuxna göra åt dem. Låt mig ge några exempel.

JC har kört igång en ny kampanj för sina jeanskläder. Företagets målgrupp är ungdomar i högstadieåldern. De har även affärer som säljer pojk och flickkläder (Boys and Girls) och kläder för vuxna (Sisters och Brothers). Konkurensen bland klädaffärer är hård och det gäller att ha en offnesiv marknadsföring. JC har i sin senaste kampanj satsat hårt på naket. (SE LÄNK). Helsidereklam med stora bilder. Den ena visar två grabbar med bar överkropp som håller om en topless tjej. Alla tre mycket smala. Killarna med självsäker blick, tjejen med i det närmaste neddrogat utseende. Den andra bilden visar en kille i centrum, med två tjejer klängandes på var sin sida. Samma blickar, samma kroppsbyggnad, samma nakenhet.

Vilka signaler ger detta till 13 åriga tjejer och killar? Är ett trettonårigt barn känslomässigt, och intellektuellt, utvecklat för att inse konsekvensen av bilden? Vilka signaler som ges. Vilka könsroller som förmedlas? Vilka kroppsideal som blir effekten av att man tittar på bilderna? Jag menar inte att vuxna människor heller klarar av det, men jag anser inte att dessa bilder är något som barn över huvud taget bör konfronteras med. Vuxenvärlden måste våga sätta gränser. Vi måste inse att om vi tillåter omogna barn att exponeras för de här bilderna, ja då kommer det få effekter på barnens självbild.

En femtonårig niondeklassare som söker till gymnasiet i Göteborgsregionen har omkring 400 olika alternativ att välja mellan. Gymnasieskolorna gör allt de kan för att övertyga ungdomarna om att det är på just deran skola som den bästa framtiden erbjuds. Att detta är det viktigaste valet i ungarnas liv, att det är direkt avgörande för deras fortsatta lycka att de väljer rätt. Hur kan vi kräva att en femtonåring skall kunna ta ett beslut som uppenbarligen är så viktigt? Och vilka effekter får det på ungdomarnas självbild? Är jag värdelös om jag inte kommer in där jag vill? Om jag kommer in på mitt sista alternativ, duger jag inget till då?

Jag ser den betygshets som nuvarande system ger upphov till varje dag och jag avskyr den. Vi vuxna måste inse att unga människor inte skall ställas inför några livsavgörande beslut. I det här fallet är de ju inte heller det. Inte ens i närheten. Men genom att gymnasieskolorna konstant påpekar för högstadieeleverna hur otroligt viktigt valet är blir det snart elevernas uppfattning.

Big brother har jag redan tagit upp i tidigare inlägg. Jag orkar inte orda mer om det.

Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Hur många gånger behöver man exempelvis se en rappande kille i säckiga kläder, omgiven av 10 halvnakna tjejer på en guppande bil, för att man ska tro att det är så verkligheten ser ut?

Jag är ingen militant traditionalist. Jag avskyr inte unga människor och att ungdomskulturen är en annan än när jag var 14. Snarare trivs jag bland ungdomar och kan ibland känna att de är trevligare umgänge än de flesta vuxna. Det gäller dock att inte glömma att man faktiskt är vuxen och att våran roll är inte att vara bästa kompisar.

Vi vuxna har världens viktigaste ansvar, och det är att ta hand om våra unga. Men, vi gör det FAN inte genom att sluta sätta gränser. Vi gör det heller inte genom att låta det egna valets ideologi gälla barn och ungdomar. För att friheten att välja verkligen skall vara en frihet måste du förstå dina valmöjligheter och inse konsekvenserna av ditt val. Gör man inte det är det inte heller frihet. Då blir valfriheten istället frihet för oss vuxna att påverka unga att göra de val vi vill, med konsekvenser vi inte behöver ansvara för.

Unga köper JC:s kläder för att JC vill det. Könsrollerna och självbilden som blir effekten av deras marknadsföring är dock inget JC någonsin kommer att ta ansvar för. Snarare utnyttja än mer i nästa reklamutskick. Eleverna väljer den skola som skolornas reklamansvariga vill, inte den skola som ger eleven den bästa utbildningen. Det dåliga självförtroendet en femtonåring får efter att inte ha kommit in på sitt förstahandsalternativ eller den stress ungdomarna upplever i jakten på att komma in är dock inget som skolorna behöver ta ansvar för.

Det är vi vuxna som sviker och barn och ungdomar som får betala. Ju mer jag tänker på det ju mer illa får det mig att känna. Dagens ungdom får ta mycket stryk i media. De visar för dåliga resultat på prov, slåss för mycket, dricker för mycket, klottrar för mycket och spelar för mycket dataspel. Men, de verkliga skitstövlarna är vi! Du och jag!

Idag har jag lagt till två nya länkar. Trevliga bekantskaper båda två.

Skulle egentligen vilja skriva en massa om det alla andra skriver om, hur de minns beskedet om mordet på Olof Palme. Känner dock att det ofrånkomligt skulle bli för politiskt. Väljer att kommentera andras tankar i dersa bloggar istället.

Det man kan reflektera över, utan att komma för långt ifrån ämnet, är hur personer som framställs som fån i TV tar upp detta med sina närmaste. Mest aktuellt är ju den mörkt tonade damen som är någon slags samordnare i palmeutredningen och som, om dagens intervju i uppdrag granskning gör henne rättvis, har noll koll på läget. Vad säger den familjen kring frukostbordet imorgon?

Och ännu värre. Hur hanterar man att sin mor är länsåklagaren (visst var det väl så) som av slöhet, kombinerat med en stor portion dumhet, nästan satte dit en uppenbart oskyldig skånsk man för upprepade våldtäkter på sin dotter? Som gång på gång hävdar att hon inte gjort något fel, men som av alla tillfrågade åläggs den största skulden för misstaget.

Själv blir man ju så förbaskad att man vill ringa upp människorna själv och ställa dem till svars, men hur hade jag reagerat om någon av dessa kvinnor varit min mor?

Det var länge sedan jag vurmade för pappaledighet. Inledningsvis var bloggen full av pappapropaganda men på senare tid har den blivit mer allmän. Kanske beroende på att mina besökare till största delen verkar vara mammor. Jag har registrerat mig på ett sånt där "kolla varifrån dina besökare kommer" program. Ska maila dem och fråga huruvida det är möjligt att även få statistik på besökarnas kön och sociala status. Kanske döljer det sin någon vilsen, nybliven, pappa bland er.

Varför bör man då som pappa försöka vara hemma så mycket som möjligt med sina/sitt barn? Enligt mig finns tre huvudanledningar som alla var för sig är tunga nog för att valet ska bli enkelt.

För det första har vi den rent egoistiska anledningen. Att vara hemma med sitt barn är fantastiskt roligt. Detta är den bästa tiden hittills i mitt liv, och då jag anser mig ändå ha haft det ganska trivsamt fram till sonens födelse. I början var jag lite orolig över att min stressade personlighet skulle förstöra nöjet, men istället har denna personligheten förändrats. Man blir helt enkelt lugn av att umgås med ett litet barn. De har fasta rutiner, de är omöjliga att skynda på, de behöver mycket vila och umgänget är ju faktiskt inte förknippat med några direkt svåra utmaningar.

Sedan till de mer altruistiska anledningarna till att pappan bör hålla sig i hemmet. Som pappa anser jag att man, i fallande gradering, har ett ansvar mot barnet, mamman, samhället.

Att det lilla barnet mår bra av att tidigt i livet få en trygg relation till sin far känns självklart. Barn behöver en pappa som tar ansvar för familjen, inte bara genom att försörja den utan genom att ägna tid och kraft på dess medlemmar. Det samspel som byggs upp mellan den lille och pappan gynnar dock inte bara barnet utan stärker även den vuxne i sin papparoll. Jag har exempelvis svårt att se hur jag nu skulle kunna ränna iväg med någon 10 år yngre fnittertitta och lämna mamma Baloo och den lille i sticket.

Ansvaret mot mamman är ganska oproblematiskt. Hon måste ha samma möjligheter att satsa på sin karriär och hon måste känna att inte hela miniBaloos välmående bygger på att hon håller sig inom hemmets fyra väggar. Det måste finnas möjlighet att ha andra roller än bara mamma, och de möjligheterna bör vara lika stora som mina att inte bara vara pappa.

Ansvaret mot samhället är inte lika lätt att definiera. Men, förhoppningsvis kan familjen Baloo, och alla andra som väljer att dela på föräldradagarna, inspirera andra familjer att göra detsamma. Jag brukar tjata om vikten av att bryta förtryckande samhällsstrukturer och ingenstans är väl dessa så uppenbara som i fördelningen av ansvaret för små barn.

När allt kommer till kritan är det dock av det första skälet jag starkast uppmanar alla nyblivna pappor att knalla upp till chefen och förbereda honom på att han redan nu kan börja leta efter lämplig vikarie. Känns det tufft att helt lämna arbetsplatsen rekomenderar jag starkt att göra som vi gjort, vara ledig på halvtid. På det sättet får även mamman vara med under den härligaste tiden och inte bara vara ett par droppande bröst det jobbigare första halvåret.

Allvarligt, nu tycker jag att det är dags att sätta saker och ting i perspektiv. Visst, tre kronor spelade bra och det var duktigt att vinna. Hurra för Sudden, hurra för Foppa och hurra för Lidas. Ett extra hurra för Jörgen Jönsson och Bengan. Men, kan det inte få stanna där. Varför måste killar som tjänar mer under ett år som hockeyspelande än vad en vanlig arbetare kan knega ihop under sin livstil framställas som sådana otroligt hjältar.

Den som följt Baloos blogg sedan starten torde ha uppfattat att jag är en stor idrottsälskare. Idrotten har en viktig roll att fylla i samhället. Dels för att få in ungdomar i bra umgängeskretsar, dels för att fostra bra lagspelare men även för att tjocka gubbar som jag ska få röra lite på fettet några gånger i veckan. Men, vilka är egentligen hjältarna i idrottssverige?

Är det verkligen Peter Forsberg som tjänar 50 miljoner om året på att göra det han, förhoppningsvis, tycker är roligast i världen. Och är det Bengt Åke Gustavsson, som visserligen har en betydligt lägre inkomst, men som troligtvis inte går helt lottlös ur förbundskaptenandet.

För mig är alla sveriges obetalda ledare de som egentligen borde hyllas. De som inte får en krona för all tid de lägger ner men som är grunden till de framfångar vårt land haft under den gångna olympiaden. Och de riktiga hjältarna hittar vi naturligtvis inte inom idrotten, utan på helt andra ställen i samhället, och i världen.

Folk som jobbar ideéllt på härbärgen för hemlösa. Föräldrar som ger upp hela sitt liv för att ta hand om sina älskade barn, som dock inte hade turen att födas friska som vi andra. Fritidspolitiker som sätter sitt rykte, och ibland mer, på spel för att utan ersättning hjälpa till och styra landets kommuner, så att vi andra kan sitta på våra feta arslen framför OS och njuta av demokratin. Eller volontärer som utsätter sig för personlig fara genom att hjälpa de som behöver hjälpen mest i fattiga, krigsdrabbade länder.

Men hallå Balooo, du har ju lovat att bara blogga om föräldrarollen? Ja, och här kommer slutklämmen. Jag tycker att det är jävligt knepigt vilka värderingar vi lär våra barn. Spela hockey några matcher och hyllas livet ut. Gör en verklig insats för andra människor och du får göra det i det tysta. Tugga tuggumi i 60 minuter och se barsk ut bakom 21 överbetalda hockeyspelare och bli framställd som geni. Träna knattar i vilken sport som helst, hela livet, och få inte ett ord av tacksamhet!

Nej, jag är inte kommunist. Och Nej, det är inget fel med att tjäna pengar. Men, jag tycker att vi vuxna borde tänka till nån mikrosekund och fundera över vad vår framtid, våra barn, får för syn på världen när de växer upp.

Jag vet att detta blev ett raljerande inlägg, men man kan inte alltid hålla nivån högt :)

Det finns mycket som är magiskt, men på låtsas. Sagor om ringar och historier om trollkarlar. Sedan finns det de få saker som har en aura av magi kring sig, samtidigt som de existerar i verkligheten. De här sakerna tycks dock bli färre och färre. När jag var liten knodd fanns det ett antal saker som fick hela världen att stanna upp. Det räckte med att någon uttalade de magiska orden för att tankarna skulle flyga iväg.

Slut ögonen, luta dig tillbaka i kontorsstolen och smaka på några exempel.

Fredagsmys. Lördagsgodis. Julafton. Sommarlov. Farmor. Kvartershockey. Och det mest självklara, Bandymatch

Inget av ovan har samma betydelse för mig nu som det en gång hade. Jag vet inte heller om det har samma betydelse för dagens generation barn. Hur står sig lördagsgodiset mot att få godis jämt och farmor mot big brother? Det känns också lite som att det gått inflation i magi. När man kan se hockey och fotboll på tv jämt måste man väl inte själv gå ut och göra det? Farmor bor ju så långt bort, jag orkar inte sitta i bil så länge. Och jag har ju det där nya dataspelet!

Jag hoppas dock att lille Baloo kan växa upp med lite magi bevarat. Idag har jag börjat implementera en tradition som har syftet att bli speciell förr oss. Sjukhusbesök är inte vidare kul. (dagens händelse var nog tyvärr ett undantag). Men, varje besök på sjukhuset kommer att följas av något som redan lockar fram det magiska i lillens blick. Pannkakor.

Idag har vi frossat jag och han. På pannkakor, grädde och björnbärssylt. Det får bli vår egen mysstund och förhoppningsvis kommer det så småningom att lindra oron inför varje återbesök hos läkaren. Om inte hans så i alla fall min. Att det sedan var hans livs första helt egenätna middag gör inte saken sämre.

Som vuxen är det alldeles för sällan man blir så där lyrisk överväldigande glad att man brister ut i gapskratt. Små barn lider dock inte av denna brist på ohämmad glädje. Det krävs inte mycket för att de små ska börja fnittra, och i kombination med ivrigt armviftande och på stället studs är det en fröjd att se. Idag samanföll den lilles glädjeutbrott med mitt eget.

Kanske är det så att just föräldrarskapet gjort att man tar ut svängarna lite mer vad gäller känsloyttringar. Man är oftare riktigt ledsen, men ännu oftare riktigt glad. De glada stunderna verkar också tendera att komma i anslutning till de mindre glada, så och idag.

Efter att lille Baloo och hans mamma spenderat natten på sjukhus ,medans farsan Baloo var hänvisad till hemmet, var det i morse skönt att återses. Även om klockan var okristligt tidig och platsen det förhatliga hospitalet. Lika skoj var dock inte läkarnas dom, att operationsoffret inte var kry nog för att beskäras. Ledsna i ögat begav vi oss nerför korridoren. En korridor som avslutades med en liten, för vuxna ben knappt märkbar, uppförsbacke.

Lille Baloo noterade dock förändringen i höjd och blev alldeles till sig. Han vände på klacken och kastade sig småspringandes nerför pisten, tillbaka mot avdelningen. När sluttningen var avklarad skrattade han till och vände åter kosan mot oss. Så här höll han på i säkert fem minuter. Upp och ner för den mikroskopiska backen, helt överväldigande glad. I det läget var det väldigt svårt för herr och fru Baloo att hålla sina tidigare så bistra miner. Vi gapskrattade!

Tack vare detta lämnade vi sjukhuset i betydligt bättre sinnesstämning än vad vi egentligen borde. Blir det för lång försening finns det risk att vi kommer befinna oss på andra sidan jordklotet när lillbjörnen får tid för syslöjd. Hoppas verkligen att Murphy för en gång skull inte sätter käppar i hjulet.

Hmmm, känner att det börjar bli lite väl personligt här på bloggen. Kanske läge att försöka komma tillbaka på ursprungsspåret igen, vilket det nu var. Just ja, att vurma för pappaledighet och jämna ut styrkorna bland mamma och pappabloggare (fick tjuvtitta). Jag vet väl att jag inte helt lyckats med mina abitioner men tydligt är att bloggskrivandet är för roligt och utmanande för att jag endast skall kunna hålla mig till pappasnack. Då och då försöker jag i alla fall sticka emellan med lite farsafunderingar, och detta är en sådan gång.

Det handlar om dagis... (jag vet att man inte får säga dagis, men ordet är så positivt laddat för mig att jag inte tänker byta till förskola. )

Jag tycker att det är fantastiskt att kommunen kan ha så lätt att ge hundratals familjer bygglov, samtidigt som man har så svårt att skrapa ihop pengar till nya dagisplatser. Strategin verkar vara att varje barn skall få vänta maximala 4 månader och sedan placeras ut så långt ifrån hemmet som möjligt. Helfestligt att åka 2 mil i en riktning för att sedan vända och åka fyra i den andra, varje morgon och eftermiddag.

Alternativet är att få tag i en dagmamma, men jag känner mig skeptisk till den idén. Att lämna min mest älskade lille baloo i en enda persons ansvar känns helt enkelt för riskabelt. Innerst inne är jag säker på att 99,99 procent av alla dagmammor är oerhört seriösa och att deras barn kanske till och med utvecklas bättre än de som går på vanligt dagis. Men, den där lilla gnuttan oro finns ändå där.

Då återstår två alternativ. Det ena, att någon av oss stannar hemma med killen, blir inte aktuellt då sådana resurser inte finns i familjen Baloo. Det andra alternativet är att starta ett eget föräldrakooperativ. Egentligen är jag inte alls främmande inför den möjligheten. Ungar finns det ju gott om, och engagerade föräldrar borde man kunna skrapa ihop bland alla medelklassvenssons som kommer flytta till orten inom kort.

Jag är dock medveten om att farsan Baloo är betydligt bättre på att dra igång saker än att slutföra dem. Och troligen krävs det en massa arbete innan skolverket ens funderar över att ge tillstånd att sätta igång. Min son lär vara i högstadieåldern innan dagiset är igång, vilket inte behöver vara helt fel med tanke på hur svårt det kan vara att fixa prao-plats.

Jag är dock driftig, kan tala för mig, och har erfarenhet av att jobba på ett föräldrakooperativ. Inom skolans verksamhet visserligen, men strukturen torde vara densamma.

Om någon av mina futtiga läsare har erfarenhet av föräldrakooperativt driva förskolor är jag tacksam för synpunkter och ideér.

Vill minnas att jag för några veckor sedan listade saker som jag är dålig på och vill komplettera med min absolut svagaste sida. Nej föresten, så var det nog inte. Det hade med undligheter att göra.

Nåväl, jag ska i alla fall bekänna att jag är helt otroligt värdelös på en grej, vilket kan komma att bli ganska obekvämt om några år. Det handlar om gamla och sjuka människor, värst är kombinationen av dem.

Jag är ganska bra på att umgås med de flesta sortens människor. Bråkiga och uppkäftiga ungar brukar jag exempelvis fixa bra. Svärmödrar är en enkel sak och även sura mattanter brukar jag kunna få på riktigt bra humör. Men, när det kommer till gamla eller sjuka, eller gamla och sjuka människor går jag bet. Jag klarar det helt enkelt inte och det är något jag verkligen ogillar mig själv för.

Kommer ihåg när mormor behandlades för cancer och jag åkte själv till sjukhuset för att hälsa på henne. Jag märkte direkt när jag gick in i entrén att det skulle bli jobbigt. Allt var vitt. Alla var allvarliga. Läkare småsprang genom korridorerna, troligen på väg till någon stackars människa som hade det svårt. Det gav mig panikkänslor och jag var ett tag på väg att vända. Väl uppe hos mormor blev det här bara värre. Där låg hon och var svag och nedbruten av allt cellgift, och det enda jag kunde tänka på var att komma där ifrån. Det var inget stort ögonblick i Baloos liv.

Hur ska det gå när mina föräldrar inte orkar leva ett aktivt liv längre. När det är dags att betala av skulden till de två som hjälp mig och tagit hand om mig sedan dag ett i mitt liv. Då duger det inte att stå vid sängkanten och tycka synd om sig själv. Som tur var har jag två systrar till min hjälp, men det känns ändå inte bra att inte säkert veta att man klarar av en så enkel sak som att finnas till hands när ens föräldrar inte orkar längre.

Jag har en otrolig respekt för de som varje dag hjälper äldre och sjuka människor. Som tar hand om dem och ger dem ett värdigt liv. och, jag kan inte för mitt liv förstå hur man som anställd på ett ålderdomshem kan få mindre lön är en fabriksarbetare. Vilken fåne som helst kan övervaka en robot, men det krävs stort hjärta och en god portion empati för att torka skit, mata och bry sig om främmande, äldre, människor. Att jag tjänar mer på att ha hyfsat kul vardagar 8-16 än en undersköterska med betydligt större ansvar och mer oregelbundna tider känns även det tveksamt.

Uppenbarligen borde fler än jag tänka till lite om hur man ska bete sig på nätet. Tror dock inte att detta är ett socialdemokratiskt problem. Skithögar finns i alla läger och dessa gör bäst i att hålla en låg profil nu. Hade jag varit sosse och datakunnig skulle jag snokat upp några förtalande moderater illa kvickt och tipsa pressen om dem. I vilket fall är det bra att det blir en debatt om det folk skriver på nätet och om hur långt man kan gå för att göra sin poäng. Att påstå att Reinfeldt är pedofil är självklart att gå över gränsen.

Ni som var med för länge sedan vet att jag för omkring en månad sedan startade en liten insamling till någon fattig, och att pengarna skulle håvas in från googles anonsörer. Det vore en grov underdrift att påstå att det går dåligt med pengasnikandet. En avstämning av kontot visar nämligen på ynka 2.33 dollar. Vem i världen är då i behov av 15 spänn? Många antar jag, men dessa får vänta med att eska från Baloo till potten har ökat något. Klicka dock för allt i världen inte på reklamikonen ovan nu då snålgoogle slutat skaffa mig annonsörer utan bara gör reklam för sig själva.

Hyfsat bra OS för Sverige. Min polare tippade noll och har ju fått en del skit för det!

Nu skjutsar jag Baloos till hospitalet och hoppas på att den lille slutar snörvla.