- Se på min Lisa. Hon kan redan cykla utan stödhjul. Fast hon bara är fem år gammal. Är det inte fantastiskt? Hon är så fantastisk. Visst är hon!

- Vi slängde Sebastians stödhjul för två veckor sedan. Och han har faktiskt inte hunnit bli fem än. Men jag var också tidig när jag var barn. Jättetidig.

- Anna är så livlig. Hon är helt klart livligast på dagis. Men det är inte så konstigt. Alla Annas syskon har varit livliga. Och hennas pappa? Oj en så livlig unge han var har jag hört. Och jag med. Jag var också livlig.

-Lisa kan redan alfabetet. Framifrån och bakifrån. Det är visserligen inte förvånande. Jag har ju alltid haft lätt för språk. Är det någon av er som pratar rätoromanska? Jasså det gör ni ja. Men Mandarin då? Nähä. Nej, jag tänkte nästan det. Inte många har det så lätt med svåra språk som jag.

- Sebastian skrev sin första bok igår. Visserligen en kort, bara 100 sidor. Men ändå. Han är ju bara snart fem, men ändå så litterär. Vad ska det bli av honom. Nobelpris kanske? Han har nog fått det där från mig. Jag skriver mycket dagbok. Skriva har alltid varit min grej.Det kommer jag ihåg att fröken sa. Jo, jag var duktig i skolan. Bäst i klassen vill jag minnas. Kanske i hela kommunen. Det borde jag varit. Lätt hade jag det i alla fall.

- Anna fick besked från Chalmers igår. Tydligen får man inte läsa två tjugopoängskurser per termin. Typiskt. Nu blir hon inte utexad civilingenjör och ekonom innan hon fyller 7. Vilken besvikelse. Nåja, vi älskar henne ändå. Vet ni att hon är nära att lösa Teodiceproblemet? Jag har ju redan fixat det, men hon fattar utan en enda ledtråd från mig. Den lille är fantastisk. Nästan lika fantastisk som mig. Fast inte riktigt. Jag är nog ändå mest fantastisk.

- Ser ni vad Lisa gör nu? Hon teleporterar sig till Kina och tillbaka. Utan att det märks. Hon har kommit på tekniken själv. Ganska enkelt faktiskt. Konstigt att ingen uton hon, och naturligtvis jag, kommit på det. Titta! Nu är hon på Samoa. Vilket otroligt tjej jag har fått. Och vilken otrolig mamma hon har. Å så otroligt. Otroligt otroligt.

O.s.v, o.s.v... i evighet!

Ok, eventuellt spårade jag ur lite. Men andemeningen måste ha gått fram. Jag är så i hel***e trött på föräldrar som inte klarar av att ha ett enkelt samtal utan att nämna något om hur bra deras barn är. Och att det självklart beror på deras gener. Det måste väl ändå gå att resonera om annat än ungar, även fast man sitter 4 föräldrar i solen i en sandlåda? Eller är det jag som helt missat poängen med att få barn?

Jag var tvungen att gå hem. Kanske sitter de kvar och skvallrar om hur lite jag måste älska min son som inte nämner honom i alla samanhang som det bara går. Som istället hänger med lite i vad som sägs på nyheterna. Som läser sportsidorna. Som går på krogen då och då. Som längtar efter att golfbanan ska bli färdigbyggd. Som går på meningslösa partimöten. Som läser böcker om annat än föräldrarskapet. Som ibland tycker att den där lille är jobbig att ha att göra med. Som svär över att behöva gå upp när han vill, och inte jag. Som kan föra en dialog med en annan förälder utan att det blir två monologer om hur bra våra egna barn är. Och vi själva.

Är det jag som är konstig och de andra som är normala? Snälla, hjälp mig att reda ut det här!

Att bli förälder är speciellt, men att vara det blir faktiskt snabbt vardag. Ibland kan det gå hela dagar utan att man stannar upp och reflekterar över vilken underbar sak den där lille är. Man gör allt det där vanliga. Äter samma typ av mat. Leker med samma typ av leksaker. Går samma runda med vagnen. Besöker samma affärer vid centrum. Den ena dagen är den andra lik och man glömmer bort att njuta. Det är absolut inte så att man inte hinner. Det blir bara inte av. Troligen är just detta det man mest kommer att ångra när barnomsorgen tar över stafettpinnen. Att man inte utnyttjade tiden bättre. Att dagarna bara gick.

Ibland är det dock som att allt annat bara stannar till. Man får en mystisk form av tunnelseende och allt som existerar är den lille och en själv. De dagar detta sker är bra dagar. Oavsett hur den övriga tiden tillsammans varit. Idag var en sådan dag. En bra dag. Den bästa dagen.

Det var precis när lille Baloo hade ställt sig på plattformen vid rutschkanans topp. Han tittade på mig och log. Vågade inte riktigt ge sig ut i det okända och lite farliga. Skrattade nästan blygt och sträckte sedan ut en hand. Jag tog den och det var vad som behövdes för att han skulle våga sätta sig och börja glida nedåt. Det hela var över på någon sekund, men det kändes som en evighet. En evighet jag kan leva på länge. En evighet där min lilla son bad om min hjälp för att övervinna något han inte riktigt vågade själv. Litade på mig och tog mod. Jag hoppas att det blir fler sådana evigheter...

Det verkar som att ortens pappalediga tagit pappaledighetsledigt. Har som ensam herre vandrat runt under två dagar och letat efter grabbar med vagn. Visst är det käckt att stå vid gungorna och småtjattra med mammor, men det blir aldrig på samma sätt som med andra pappor. Om det finns en föräldragemenskap finns även en pappagemenskap, och den är ännu mer intim. Vi hälsar inte bara på varandra när vagnarna möts på den trånga cykelvägen. Vi stannar även upp för ett mikrosamtal. Gärna om hockeyn för mig. Ogärna för de flesta andra. Kvinnlig emancipation i all ära, men på veckodagarna håller sig fortfarande papporna gärna på jobbet. Och då värnar minoritetsgruppen hemmapappor extra om varandra.

Dagen får ett värdigt avslut. Arsenal i Champions leauge final

Idag får jag inga nya kompisar. Nåväl, det är i motgång björnens karaktär prövas.

Motgång är det över huvud taget i björnstugan. Åter igen har vi hamnat i sjukdomsfällan. Tre sjuka samtidigt innebär bekymmer. Bekymmer innebär surhet. Surhet innebär bråk. Och bråka är ju det man minst av allt borde göra när orken tryter.

... och den fortsätter inte bättre. Jag är tydligen skyldig till lagbrott också. Lurad till att bli jaktlagstiftningsförbrytare. Plus att lillens förkylning har smittat oss båda. Samt att jag just märkte att vi glömt begära föräldraförsäkringspengar för april. Plus att jag måste hitta på nått kul sätt att köra andra världskriget ända fram till sommarlovet. Vilket förfall. Och förtjänt sådan till på köpet. Undrar vad som mer kan ske. Det hinner gå mycket åt fanders innan onsdagen är här. Kanske man skulle stannat i Kina!

Att vara förälder är lite som att köra lastbil. Man drar runt med sitt släp på vägarna, och när man möter någon annan med släp hälsar man. Oavsett om man känner personen i fråga eller inte. Det är ganska mysigt. På något sätt känner man samhörighet med andra föräldrar. Man är med i samma lag.

Idag har jag förstått att den här samhörigheten inte bara gäller människoföräldrar, utan även djur. Närmare bestämt skator. Under de dagar vi varit hemma från chingchonglandet har jag intresserat studerat det skatbo som växt fram i trädgårdens enda träd. Otroliga byggmästare. I morse upplyste dock grannen mig om vad som kommer ske om några veckor. När honan ligger i bot och skyddar sina nykläckta ägg. Då blir det inte lika mysigt med de nya grannarna. Tydligen för skator väsen så fort någon närmar sig deras familj.

Hon föreslog att jag skulle rasera hela rishögen och låta skatorna fara någon annan stans med sitt ojlud. Det krävdes ingen större psykologisk förmåga för att förstå att det mer eller mindre handlade om en befalning än önskan. Bot skulle bara bort.

Först vägrade jag. Så gör man inte mot blivande föräldrar. De ska ju snart få små baloos. Små baloos behöver ett fint bo. Efter ett tag började jag dock komma till insikt om vad jag riskerade här. Onda grannar kan vara en plåga. Jag beslutade mig för att de nog kan vara en större plåga än onda samveten. Så boet finns inte mer. Men, jag betvivlar att min bedömning var korrekt. Det skär nämligen i hjärtat när jag ser den stackars skathannen sitta och stirra vilset omkring sig där hemmet en gång fanns. Dyster till sinnet och utan skydd för sina kommande ungar.

Det visade sig också snart att mitt beslut var felaktigt av flera skäl än missbedömningen av det dåliga samvetes omfattning. Bara ögonblick efter att den sista kvisten hamnat på gräsmattan dyker granne nummer två upp och frågar vad i helsike jag pysslar med. Hon och hennes små barn har uppenbarligen följt boets progression under tre veckor och verkade ha en ofriskt djup relation till skatorna vilket tydligt visades av de tårar som rann från knattarnas blåa ögon.

Jag minns tillbaka till för länge sedan, då en bonne skjöt en skabbräv som drog runt vår sommarstuga. Jag hatade människan i flera veckor. Farsan, som gett klartecken för det till synes onödiga dödandet, fick sina fiskar varma. Nu hade jag blivit en av dem. En av de vuxna som bara förstör. En blodtörstig best som inte bryr sig om andra än sig själv. En jävla grannfascist.

Mitt syfte att hålla grannsämjan på topp har således misslyckats fatalt. På köpet har jag blivit det svarta fåret som hatas bland ungarna mitt emot. Till råga på allt tycker jag obesklivligt synd om herr och fru skata.

Dagen har inte börjat bra...

Alla behöver miljöombyte. Även föräldrar. Även barn. Komma bort från vardagen till något annat. Bli bortskämd av någon som bryr sig. I föräldrarnas fall betald hotellpersonal. I ungens fall obetald farmor och farfar. I föräldrarnas fall trerätters kockmat nio dagar i sträck och sovmorgon. I den lilles fall pannkakor för ofta och pigg farmor i ottan. Alla vinner på en time out. Det måste få vara tillåtet även för föräldrar att vilja bort. Bort från blöjbyten, gråt, ad-droppar och öppna förskolan. Bort från uppvaknande klockan sex, okryddad mat, snor och disk.

Under frånvaron kommer man nämligen på sig själv med att längta efter de här sakerna. Att sakna det man alldeles nyss längtade bort från. Att inget annat egentligen betyder något. Att den lille är nummer ett på prioriteringslistan och att det är hos honom man ska vara. Så ofta det bara går.

Det är dock en insikt som inte kommer automatiskt. För att fatta att man trivs bäst när man inte är ifrån honom måste man nämligen vara just det, ifrån honom. Men nu får det allt dröja ett tag till nästa gång. Och då hoppas jag nästan att han ska ha saknat oss lite. Inte ett böl på 10 dagar hos farmor känns nästan som en kniv i ryggen på oss stackars längtande föräldrar...

Baloo är tillbaka, om än något ringrostig. Pekings avgaser har satt sig på bloggskrivarmusklerna. Hoppas att lite knattrande kan få mig tillbaka i gammal god skrivarform.

Flera saker som har med knattar att göra är kul med Kina. Jag tänkte spekulera lite kring två av dem. För det första är det helt ofantligt sött med alla småkillar som springer runt och viftar på snoppen. Oblöjade och med hål i brallorna. Hoppas att ingen förälder missuppfattade min och frugans ständiga spaning efter fram och bakstjärtar. Investerade tio kronor i ett par snopphålsshorts. Nu gäller det bara att få den lille här hemma att fatta att han måste säga till innan det ska kissas eller bajsas. Då gör vi det på kinesernas sätt, på gatan!

Det andra som är extra värt att nämnas är det sociala experimentet med enbarnsfamiljer. Jag förstår naturligtvis tanken, men nog måste det väl bli trubbel på lång sikt. Ett kommunistiskt samhälle befolkat av själviska ensambarn innebär onekligen en intressant utmaning? Det blev dock uppenbart att enbarnsfamiljepolitiken har en stark sida. Folk orkar ta med ungen på allt möjligt kul. Det var ungar överallt. I affärer, på muren, i gravarna och framför allt på restaurangerna... vilket ju passade våran snopptittarmålsättning som handsken.

Väl hemma fortsätter operationsbekymren. Unge herr Baloo lyckas med skrämmande träffsäkerhet pricka även morgondagens bokning med en djup förkylning. Snor och feber innebär inget skärande. Vilket innebär ny tid om hundra år då troligen nästa insjuknande sker. Ungens karma är kass!