Att bli förälder är speciellt, men att vara det blir faktiskt snabbt vardag. Ibland kan det gå hela dagar utan att man stannar upp och reflekterar över vilken underbar sak den där lille är. Man gör allt det där vanliga. Äter samma typ av mat. Leker med samma typ av leksaker. Går samma runda med vagnen. Besöker samma affärer vid centrum. Den ena dagen är den andra lik och man glömmer bort att njuta. Det är absolut inte så att man inte hinner. Det blir bara inte av. Troligen är just detta det man mest kommer att ångra när barnomsorgen tar över stafettpinnen. Att man inte utnyttjade tiden bättre. Att dagarna bara gick.

Ibland är det dock som att allt annat bara stannar till. Man får en mystisk form av tunnelseende och allt som existerar är den lille och en själv. De dagar detta sker är bra dagar. Oavsett hur den övriga tiden tillsammans varit. Idag var en sådan dag. En bra dag. Den bästa dagen.

Det var precis när lille Baloo hade ställt sig på plattformen vid rutschkanans topp. Han tittade på mig och log. Vågade inte riktigt ge sig ut i det okända och lite farliga. Skrattade nästan blygt och sträckte sedan ut en hand. Jag tog den och det var vad som behövdes för att han skulle våga sätta sig och börja glida nedåt. Det hela var över på någon sekund, men det kändes som en evighet. En evighet jag kan leva på länge. En evighet där min lilla son bad om min hjälp för att övervinna något han inte riktigt vågade själv. Litade på mig och tog mod. Jag hoppas att det blir fler sådana evigheter...