Alla behöver miljöombyte. Även föräldrar. Även barn. Komma bort från vardagen till något annat. Bli bortskämd av någon som bryr sig. I föräldrarnas fall betald hotellpersonal. I ungens fall obetald farmor och farfar. I föräldrarnas fall trerätters kockmat nio dagar i sträck och sovmorgon. I den lilles fall pannkakor för ofta och pigg farmor i ottan. Alla vinner på en time out. Det måste få vara tillåtet även för föräldrar att vilja bort. Bort från blöjbyten, gråt, ad-droppar och öppna förskolan. Bort från uppvaknande klockan sex, okryddad mat, snor och disk.

Under frånvaron kommer man nämligen på sig själv med att längta efter de här sakerna. Att sakna det man alldeles nyss längtade bort från. Att inget annat egentligen betyder något. Att den lille är nummer ett på prioriteringslistan och att det är hos honom man ska vara. Så ofta det bara går.

Det är dock en insikt som inte kommer automatiskt. För att fatta att man trivs bäst när man inte är ifrån honom måste man nämligen vara just det, ifrån honom. Men nu får det allt dröja ett tag till nästa gång. Och då hoppas jag nästan att han ska ha saknat oss lite. Inte ett böl på 10 dagar hos farmor känns nästan som en kniv i ryggen på oss stackars längtande föräldrar...