Jag blir så ledsen på idrottvärlden. De som följt den här bloggen från start vet att jag har ett ganska kärleksfullt förhållande till sport, och att mycket grundar sig i barndomsbesök på Tingvalla IP, bandylaget Boltics hemmaplan, tillsammans med min pappa. Ända sedan lille Baloo kom till världen har jag längtat efter att se glädjen i hans ögon när domaren blåser igång matchen. Stoltheten att få sitta där tillsammans med pappa. Att komma nära sina idoler. Att stå med autografblocket i hand efter matchen.
Jag är inte längre lika entusiastisk. Efter att jag blivit förälder ser jag idrott ur en annan synvinkel. Idrotten skapar, och förmedlar, värderingar till unga flickor och pojkar. Vissa hävdar att idrott och politik inte hör ihop. Det gör det givetvis, och det oavsett om vi vill det eller inte. Jag vill inte tro att idrott existerar enbart för att vissa, i huvudsak grabbar, skall gnida ihop en livsinkomst på några år aktivt sportande. Det kan inte vara idrottens främsta uppgift i ett samhälle.
En övervägande del av idrotten handlar istället om att kunna fungera tillsammans med andra, i ett lag. Att jobba mot samma mål. Att respektera varandras olikheter och se hur de kan användas till något positivt. Att individerna aldrig är större än laget. En sund kropp i en sund själ... osv.
Gårdagens besök på Borås Arenas bortaläktare handlade inte om något sådant. Där handlade det lite om det egna laget, men mycket om motståndarna. Där fanns inga pappor, i alla fall inga med barnen med. Och det förstår jag. Domaren var en bögjävul. Motståndarna horor och fittor. På storbildsteven glimrade ibland Solnatattare förbi och många ville "döda den jäveln" på topp.
I söndags gjorde spanjorerna apljud när Barcelonas Etóo rörde vid bollen. Linköpingspubliken göjorde detsamma när Odoya hade pucken i semifinalerna och Djurgårdens mörkhyade målvakt fick bananer kastade mot sig innan gårdagens match mot Hammarby. Pär Ledin i "mitt" lag skriker tjockis åt Tommy Salo i direktsändning och Lazios De Canio gör fascisthälsning åt publiken när han blir utbytt. Blåvita, maktgalna, styrelsemedlemmar skickar pengar världen runt för att undvika skatt och det kostar en tusenlapp för en förälder med två barn att se någon av finalerna i ishockey.
Och idrott är inte politik...
Hur förklarar man för en femåring vad är hora är? Och varför publiken skriker det åt motståndarna? Vad en bög är och varför är det fel att vara det? För det måste väl vara något negativt eftersom domaren tydligen är det? Och han gillar vi väl inte? Eller...
Jag är inte längre lika entusiastisk. Efter att jag blivit förälder ser jag idrott ur en annan synvinkel. Idrotten skapar, och förmedlar, värderingar till unga flickor och pojkar. Vissa hävdar att idrott och politik inte hör ihop. Det gör det givetvis, och det oavsett om vi vill det eller inte. Jag vill inte tro att idrott existerar enbart för att vissa, i huvudsak grabbar, skall gnida ihop en livsinkomst på några år aktivt sportande. Det kan inte vara idrottens främsta uppgift i ett samhälle.
En övervägande del av idrotten handlar istället om att kunna fungera tillsammans med andra, i ett lag. Att jobba mot samma mål. Att respektera varandras olikheter och se hur de kan användas till något positivt. Att individerna aldrig är större än laget. En sund kropp i en sund själ... osv.
Gårdagens besök på Borås Arenas bortaläktare handlade inte om något sådant. Där handlade det lite om det egna laget, men mycket om motståndarna. Där fanns inga pappor, i alla fall inga med barnen med. Och det förstår jag. Domaren var en bögjävul. Motståndarna horor och fittor. På storbildsteven glimrade ibland Solnatattare förbi och många ville "döda den jäveln" på topp.
I söndags gjorde spanjorerna apljud när Barcelonas Etóo rörde vid bollen. Linköpingspubliken göjorde detsamma när Odoya hade pucken i semifinalerna och Djurgårdens mörkhyade målvakt fick bananer kastade mot sig innan gårdagens match mot Hammarby. Pär Ledin i "mitt" lag skriker tjockis åt Tommy Salo i direktsändning och Lazios De Canio gör fascisthälsning åt publiken när han blir utbytt. Blåvita, maktgalna, styrelsemedlemmar skickar pengar världen runt för att undvika skatt och det kostar en tusenlapp för en förälder med två barn att se någon av finalerna i ishockey.
Och idrott är inte politik...
Hur förklarar man för en femåring vad är hora är? Och varför publiken skriker det åt motståndarna? Vad en bög är och varför är det fel att vara det? För det måste väl vara något negativt eftersom domaren tydligen är det? Och han gillar vi väl inte? Eller...
posted by Farsan_Baloo at 9:15 fm
2 Comments:
Sporten har alltid varit en del av förberedelserna för och vägen in i vuxenlivet, nu som förr... det är bara det att vuxenlivet har förändrats, klimatet har förändrats, värderingar och uttrycksformer har förändrats och med följer även barna.
Jag gillar det inte heller.
Idrotten skulle en gång i forntiden vara förbrödrande, tyvärr känns det som om det var väldigt länge sedan. Nästan lika länge sedan som uttrycket "idrotten håller barnen borta från den skadliga alkoholen" myntades, de jag har sett supa hårdast har varit idrottsmän (och till och med hela klubbar på utflykt med uppmålade bilar med klubbnamnet). Får väl hålla med den gamla schlagern: Ingenting är längre som förut. Med andra ord känner jag mig som en fornlämning.
Skicka en kommentar
<< Home