Det är lustigt så lite det behövs för att rubba en litens cirklar. Och när den lilles cirklar buktas till ger det direkt bekymmer för dennes föräldrar. En timme hit eller dit kan tyckas vara inom felmarginalen. Men, har man under ett halvårs tid jobbat in en dygnsrytm som fungerar bra med övriga aktiviteter ställer det till jävulskap när staten går in och exproprierar en timma på rent Sovjetmanér.

Det ska hinna tuttas innan morsan drar till jobbet. Att traska ända till öppna förskolan för att sova sig igenom sista halvan känns som slöseri med pappas ben. Att äta gymnasiefikets underbara lunch efter att ruschen börjat kring tolvtiden gör hela spektaklet dubbelt ansträngande. Mamma och pappas mystid på kvällen naggas ytterligare i kanten. När ska vi kunna ha atid att ta på varandra egentligen? Allt bara krashar, för en fjuttig liten timmas skull.

Nåväl, det finns väl de som har det värre.