Dagens i-landsproblem, och egentligen tveksam publicering här. Till viss del har det dock med lille Baloo att göra. Plus att jag kände att det var skönt att få utnyttja hans sömn till att skriva av mig lite.

Jag vill inte bort, men ändå någon annanstans. Det är en konstig känsla som är svår att hantera. Å ena sidan trivs jag alldeles utmärkt där jag är, å andra sidan känns det som att jag skulle kunna vara så mycket mer. Som att jag har potential att göra något annat än samma sak hela tiden. För, det måste erkännas, att vara lärare är till stor del att återupprepa sig. Oavsett hur mycket man utvecklar sitt sätt att lära ut. Hela tiden förändrar sin undervisning. Så är man ändå fast i samma ramar. Samma övergripande krav. Och så måste det ju vara. Det är ju ingen revolutionernande verksamhet vi pysslar med i skolan.

Jag vet inte varför jag tror mig kunna något annat. För jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara. Naturligtvis borde jag bliva vid min läst och gotta mig i att troligen ha en av Sveriges mest fria, och bekväma, lärartjänster. Istället beklagar jag mig och letar efter andra gräs att jämföra med. För att se om min plätt verkligen är så grön som alla påstår.

En lärarutbildning är bra att ha. Den ger med stor säkerhet jobb. Den är samtidigt dålig. Den ger nämligen med ännu större säkerhet inga andra jobb än just som lärare. Man är det man blev och man blir inget annat.

Det är på många sätt ett knepigt yrke. Är du dålig går det inte att göra sig av med dig, men är du bra finns det inga möjligheter att befordra dig. Du gräver där du står, oavsett hur bra du är på att hantera spaden. Och när gropjäveln blir nog djup är det omöjligt att klättra upp. Jag har två föräldrar som står där nere och stampar. De verkar dock trivas bra med det. Jag är mer tveksam för egen del.

Kanske har även jag gått på myten om att göra karriär. Att man med tiden bör avancera, både i lön och ställning. Att man bör utnyttja sin förmåga optimalt och inte vara nöjd med att ökad erfarenhet endast ger lättare arbetsbörda. Detta skulle i så fall ta emot att erkänna. Jag tror mig inte vara den sorts människa som bryr sig karriär, men mycket talar för att jag har fel. I själva verket kanske det är så att mina höga ideal är byggda på mycket lös grund. Som inte tar många år att underminera och som redan är på väg att krakelera.

Eller så handlar det faktiskt inte om en önskan att ta ett steg uppåt. Det kanske snarare är så att jag bara vill ta ett steg, åt något håll. Vilket som helst. Rakt åt sidan, eller till och med snett bakåt. Bara inte stå kvar där jag står. Även om jag står stadigt och tryggt.

Kanske är det just där skon klämmer, att man är omöjlig att rubba. Att balansera på en trästock ger inte lindansaren någon större utmaning. En lindansare vill ju ut på både slak och tunn lina, gärna utan skyddsnät. Det är då han lever upp. Men, med en liten Baloo på ryggen vill man inte riskera att falla. Då känns det som att tryggheten på stocken är att föredra.

Jag inser att jag för en retorisk diskussion med mig själv. Jag tar mig ingen vart, för det finns ingenstans att gå. Jag vill inte uggla på något kommunalt arkiv och jag har ingen ambition att jobba på någon kommunal förvaltning. Mina kunskaper går inte att applicera på något annat än ungar. Återstår bara att gilla läget och fortsätta gräva.