Länge sedan jag uppdaterade er kära adsenseklickare om insamlingsläget. Farsan Baloos fattigdomsfond är nu uppe i järva 3 dollars och 20 cent. Mina annonsörer jublar över den ökade trafik som deras reklam på min sida resulterar i. Bidragsorganisationerna står på kö för att skriva kontrakt med mig och ta del av den smaskiga kakan. Jag är inbjuden att rappa på nästa Band Aid gala och imorgon är jag gäst i bingolotto.
Lika länge sedan är det nästan som jag gjorde ett litet nedslag i pappaledighetsträsket. Det känns sorgligt eftersom det är mitt egentliga syfte med hela bloggandet. Någonstans på resan har jag tappat fokus. Nu är det dock dags för en renässans...
På en sida med närbesläktat namn har det diskuterats pappor och våran möjlighet att, under de första sex månaderna, ta ansvar för uppfostran och hushållssysslor samtidigt som vi jobbar. Nu kommer jag kanske trampa på några stackars ömma tår, men jag tycker att hela diskussionen är lite sned.
Vi "moderna" pappor utgår från att en riktig man ska klara den här utmaningen, men jag är mycket osäker. Kanske är det faktiskt så att vi ibland måste prioritera, och att det naturliga då är att även män går ner i tjänst när råkat gått och blivit föräldrar. Att vi inte längre kan gömma oss bakom fortida åskådningar om den familjeförsörjande mannen och att vi pappor lätt kan hamna i en lightversion av det dubbelarbet som kvinnor levt med under andra halvan av 1900 talet, och att detta innebär orimliga krav även för oss.
Att slita hund på jobbet för att skrapa in några extra tusingar till matkassan, samtidigt som vi tar varannat nattpass med lillen, är kanske inte det bästa sättet att visa att vi bryr sig om vår familj. Kanske är det istället att vara hemma så mycket som möjligt, på bekostnad av arbetet. Att stampa upp till bossen och förklara att det i fortsättningen blir tal om att gå ner 20 procent i tjänst för att kunna sluta några timmar tidigare varje dag. Att inte ta det där chefsjobbet eftersom det kräver för mycket resor. Att säga nej när resten av arbetslaget utan knusslande går med på att jobba övertid några helger i månaden. Det är däremot att verkligen bry sig.
Jag inser mitt dilemma. Jag har själv ett jobb som passar sig utmärkt för förälderi och min rättighet att döma andra kan således starkt ifrågasättas. Gött då att jag skriver inkognito, på en opersonlig blogg, och kan skita i dessa taskiga förutsättningar. Omöjligheten att tvingas stå för sina åsikter kan ibland kännas riktigt befriande.
Lika länge sedan är det nästan som jag gjorde ett litet nedslag i pappaledighetsträsket. Det känns sorgligt eftersom det är mitt egentliga syfte med hela bloggandet. Någonstans på resan har jag tappat fokus. Nu är det dock dags för en renässans...
På en sida med närbesläktat namn har det diskuterats pappor och våran möjlighet att, under de första sex månaderna, ta ansvar för uppfostran och hushållssysslor samtidigt som vi jobbar. Nu kommer jag kanske trampa på några stackars ömma tår, men jag tycker att hela diskussionen är lite sned.
Vi "moderna" pappor utgår från att en riktig man ska klara den här utmaningen, men jag är mycket osäker. Kanske är det faktiskt så att vi ibland måste prioritera, och att det naturliga då är att även män går ner i tjänst när råkat gått och blivit föräldrar. Att vi inte längre kan gömma oss bakom fortida åskådningar om den familjeförsörjande mannen och att vi pappor lätt kan hamna i en lightversion av det dubbelarbet som kvinnor levt med under andra halvan av 1900 talet, och att detta innebär orimliga krav även för oss.
Att slita hund på jobbet för att skrapa in några extra tusingar till matkassan, samtidigt som vi tar varannat nattpass med lillen, är kanske inte det bästa sättet att visa att vi bryr sig om vår familj. Kanske är det istället att vara hemma så mycket som möjligt, på bekostnad av arbetet. Att stampa upp till bossen och förklara att det i fortsättningen blir tal om att gå ner 20 procent i tjänst för att kunna sluta några timmar tidigare varje dag. Att inte ta det där chefsjobbet eftersom det kräver för mycket resor. Att säga nej när resten av arbetslaget utan knusslande går med på att jobba övertid några helger i månaden. Det är däremot att verkligen bry sig.
Jag inser mitt dilemma. Jag har själv ett jobb som passar sig utmärkt för förälderi och min rättighet att döma andra kan således starkt ifrågasättas. Gött då att jag skriver inkognito, på en opersonlig blogg, och kan skita i dessa taskiga förutsättningar. Omöjligheten att tvingas stå för sina åsikter kan ibland kännas riktigt befriande.
posted by Farsan_Baloo at 12:30 em
2 Comments:
Mitt råd, som inte ska tolkas vetenskapligt (även om Carl Bildt har gett mig vissa inviter): Var så mycket hemma du kan, jag kan lova dig att när du ser tillbaks på ditt liv så är det det bästa du nånsin gjort. Min dotter har fått mig att förstå så mycket jag inte fattat innan. Nu är jag hemma heltid med henne och blir upplyst om hur opoblematiskt livet egentligen är.Ta chansen om du har den säger jag bara!
Skönt att se när människor har (i mitt tycke) rätt värderingar. Hur många är det inte som skaffar barn och sedan slåss om vem som ska få jobba heltid? På bekostnad av barnen. Hur många föräldrar är det inte som prompt kör 100% för att kunna resa till Thailand, fjällen, köpa stora huset osv osv. För de som inte har ngt val är det självklart annorlunda. Men det finns många som vägrar göra inskränkningar i sin konsumtion för att de fått barn och istället "offrar" tiden med barnen. Me do not like!
Skicka en kommentar
<< Home