"Den skuld man har till sina föräldrar, betalar man tillbaka till sina barn" har någon klok person skrivit som kommentar till något av mina inlägg. Inatt gjorde jag i så fall en inte helt obetydlig amortering.

Det är svårt med små barn och magsjuka. När första spyan kommer vill jag gärna tro att det är något de ätit, eftersom riktig maginfluensa ju är något man helst undviker. Således är det lätt hänt att de glider ner lite mat när den lille börjar beklaga sig. Det måste ju vara den tomma magen som gör sig gällande. För maginfluensa får det ju bara inte vara...

När ungen bevisat pappa fel, och hulkat till magen verkligen är helt tom, kommer bekymret hur länge man ska vänta innan det går att lura ner lite blåbärssoppa. För tidigt inmundigande och kräkskarusellen börjar om på nytt. För sent och det blir istället hungerilskan som gäckar.

Sedan, när allt som kan ta sig upp är ute, ska allt som kan ta sig ner också göra det. Och det brukar ske med en väldig fart.

Slutligen, när mamma och pappa tror att de kan andas ut. Då kommer den värsta smällen. Man har själv blivit smittad! Igår, och inatt har familjen Baloo tagit sig fram till denna sista punkt på magsjukans agenda. Hoppas för allt i världen att det kan få sluta där!

Samtidigt är relationen till maginfluensa förknippad med någon slags hatkärlek. Visst, det är ingen höjdare för vare sig unge eller förälder. Alla vet ju hur mindre kul det är att spy, och att sitta vak natten igenom för att någon annan gör det är nära besläktat med samma tråkighetskänsla. Men, aldrig känner man väl sig så behövd som när ens lille parvel kräks? Det ska svabbas och torkas. Tröstas och vaggas. Gosas och läsas. Duschas och tvättas. Och man vet att det inte finns någon i hela världen som är bättre på att göra detta för sitt barn än just en själv.