Mitt storslagna projekt att skapa en "skickaruntmigtillolikapapporsombloggarprojekt" har inte fått någon rivstart direkt. Baloo i verkliga livet hade genast kastat in handsken och gjort något vettigare med sin dyrbara tid. Cyberversionen av björnen är dock inte lika rationell i sitt handlande. Således kämpar jag vidare trots att motvinden viner i pälsen.

Jag vet inte om jag varit inne på det tidigare, men vi har en unge som högst ogärna vill slå sig till ro. Benen rör sig konstant, och det är ju sött. Han springer från rum till rum för att hitta nya möjligheter att sabotera inredningen. Då och då kommer han rännandes med en bok och visar att han vill bli knäsutten och läst för, men aldrig får man mer än några minuter tillsammans med honom.

Innerst inne har jag nog varit lite orolig för det här. Vill minnas att jag läst någonstans att småisar behöver lite tid för egen kontemplation. Att deras språkbruk utvecklas genom att sitta och småprata för sig själv och att hjärnan behöver lite längre stunder av fundering för att växa till sig och bli stor och smart. Hur får man en liten grabb med myror i brallan (och självklart i kistan, dödsskönt kittlandes) att uppnå det här tillståndet av lugn och ro?

Min senaste strategi är att helt enklet placera honom i sängen, trots att han inte är vidare trött. Efter några minuters skrik börjar han lugna ner sig, och efter nedlugnandet är det som att han sakta men säkert går ner i varv. Börjar bläddra försiktigt i någon bok eller kramas med något mjukt, mysigt, gosedjur. Snart småpladdrar han även för sig själv och ser ut att ha det riktigt trevligt i sin fångenskap.

Den här uppfostransmetoden kan kanske tyckas något påtvingande, och det är väl inte optimalt för små barn. Att föredra är väl att de själva får välja när de ska lugna ner sig. Men om de aldrig gör det valet då?

Testar att använda mig av den åsiktsbank som baloos trogna läsare har. Gör vi galet eller inte? Finns det mer demokratiska metoder att få stillhet i den sprittande kroppen?