Som vuxen är det alldeles för sällan man blir så där lyrisk överväldigande glad att man brister ut i gapskratt. Små barn lider dock inte av denna brist på ohämmad glädje. Det krävs inte mycket för att de små ska börja fnittra, och i kombination med ivrigt armviftande och på stället studs är det en fröjd att se. Idag samanföll den lilles glädjeutbrott med mitt eget.

Kanske är det så att just föräldrarskapet gjort att man tar ut svängarna lite mer vad gäller känsloyttringar. Man är oftare riktigt ledsen, men ännu oftare riktigt glad. De glada stunderna verkar också tendera att komma i anslutning till de mindre glada, så och idag.

Efter att lille Baloo och hans mamma spenderat natten på sjukhus ,medans farsan Baloo var hänvisad till hemmet, var det i morse skönt att återses. Även om klockan var okristligt tidig och platsen det förhatliga hospitalet. Lika skoj var dock inte läkarnas dom, att operationsoffret inte var kry nog för att beskäras. Ledsna i ögat begav vi oss nerför korridoren. En korridor som avslutades med en liten, för vuxna ben knappt märkbar, uppförsbacke.

Lille Baloo noterade dock förändringen i höjd och blev alldeles till sig. Han vände på klacken och kastade sig småspringandes nerför pisten, tillbaka mot avdelningen. När sluttningen var avklarad skrattade han till och vände åter kosan mot oss. Så här höll han på i säkert fem minuter. Upp och ner för den mikroskopiska backen, helt överväldigande glad. I det läget var det väldigt svårt för herr och fru Baloo att hålla sina tidigare så bistra miner. Vi gapskrattade!

Tack vare detta lämnade vi sjukhuset i betydligt bättre sinnesstämning än vad vi egentligen borde. Blir det för lång försening finns det risk att vi kommer befinna oss på andra sidan jordklotet när lillbjörnen får tid för syslöjd. Hoppas verkligen att Murphy för en gång skull inte sätter käppar i hjulet.