Är vid något sundare vätskor idag. Att ungar ska behöva framkalla så mycket oro. Naturligtvis är de på lite längre sikt en emotionell pluspost men ibland känns det som att de tar mer energi än vad de ger. Ytterst sällan dock och inte under några längre perioder...

Kommer ni föresten ihåg sexualkunskapen i skolan? Jag minns i alla fall någon gång på högstadiet (kan det ha varit i åttan?) när vår NO lärare berättade att en av tio svenskar var homosexuella, eller hade "anlag" för det. Säga vad man vill om det genetiska, men det var inte ordvalet vi killar reagerade över. Omgående började någon räkna högt och naturligtvis var det en av de mindre populära grabbarna som blev nummer tio, "bögjävel"!

Jag känner tyvärr väldigt få homosexuella, i alla fall homosexuella som haft modet att vara öppna med sin sexuella läggning. Jag känner dock en väldigt massa kvinnor och män, och om procentsatsen ovan är i närheten av korrekt torde det finnas ett stort antal homosexuella i min umgängeskrets. Många av dem mår säkert oerhört dåligt av att inte kunna/våga berätta.

Detta är dock inte det här inläggets huvudtema. Det ska visserligen handla om män, men inte om män som gillar män, utan män som gillar att misshandla sin familj, psykiskt och fysiskt. Precis som att sexuell läggning inte märks på utsidan gör inte heller människors familjesituation det. Statisktiskt innebär det att jag har valt att umgås med ett antal män som när ingen annan finns i närheten totalt byter skepnad. Från någon jag tycker om att umgås med, till någon jag avskyr. Problemet är bara att jag inte vet vilka dessa är.

Jag har aldrig funderat i de här banorna tidigare, men det är en intressant tanke. När jag och mamma baloo vinglar hem från parmiddagen med grannarna kanske den muntra stämningen i huset bredvid vårt snabbt övergår i inledande tystnad följt av granngubbens anklagande blick mot grannfrun och en örfil för något hon sa fel. Och hur ska de veta att jag inte gör samma sak med min partner?

Det är lätt att döma ut damerna i FI och ROKS som manshatare. Även i Baloo vaknar skyddsmekanismerna när de försöker lyfta diskussionen om mäns strukturella våld mot kvinnor genom att påstå att män i mångt och mycket är otrevliga varelser som förtrycker kvinnor och barn på konstens alla sätt. Det känns som ett påhopp på mig och på alla män jag känner och som ALDRIG skulle göra sin familj illa.

Men, verkligheten är ju inte riktigt sådan. Min bedömning att det i min bekantskapskrets inte finns en grabbkotte som gör någon illa är med största sannorlikhet felaktig. Och det är denna verklighet vi män måste ha som utgångspunkt när vi diskuterar feminism och strukturellt våld mot kvinnor och barn.

Hmmm.... ett politiskt klavertramp mitt i allt barnprat. Jag får be om ursäkt och skylla på att vätskorna kanske inte var så sunda ändå!