Blev nyss så där tung i soffan igen. Fjärrisen var väck och trots idoga försök att resa på rumpan förblev jag sittande. Det gick snart upp för mig hur akut situationen var. Jag hade fångats framför doktor Phil, utan möjlighet att retirera. Här var goda råd dyra... uppenbarligen för dyra! Tyvärr är det för sent i månaden för kostsamma utsvävningar och således var det bara att gilla läget. Under en knapp timma fick jag insupa härlig amerikansk präktighet levererad av självgod tjockis med frekventa inslag av brett leende, halvsnygg fru.

Upplägget var det vanliga. Fram med en riktigt korkad amerikanska och låt doktor mugg slänga skit över henne. Till skillnad från de program jag tidigare bevittnat var dock skitkastandet motiverat. Besparar er detaljerna, men det handlade om föräldrar som använder sina barn för att förverkligar sina egna drömmar om rikedom och kändisskap. Hela spektaklet fick mig att minnas ett gammalt löfte från unga år, att aldrig bli en hockeypappa!

För att läsare som inte känner till hockeypappans egenskaper följer här en kort samanfattning av dessa.

Hockeypappan ser från läktaren till att vara :
* Fördömande
* Fördummande
* Nedtryckande
* Partisk
* Hetsande...
... och elak. Så ofta det bara går och så högljutt det bara går. Målet för hans aggressioner är antingen tränaren, egna ungen, dennes lagkamrater eller domaren. Att sonen ska bli proffs är primärt, att han ska ha kul i bästa fall sekundärt.

Tro nu inte att hockeypappor endast finns bredvid hockeyrinken. Jag vet av egen erfarenhet att de även har friidrottande och fotbollsspelande barn. Säkerligen hittas de också på konserter, vernissage och balettföreställningar. De behöver heller inte vara män, även om jag tror att dessa är vanligast förekommande.

Förnyar härmed mitt löfte till kommande (och självklart redan kommet) barn. Baloo skall aldrig bli en hockeypappa. Trots att jag inte vill något hellre (uppenbar överdrift) än att unge Baloo ska ägna sig åt idrottande måste det få bli på den nivå han själv väljer. Och, skulle idrotten vara konståkning lovar jag att bry mig lika mycket, eller lite, som om det vore fotboll eller golf. I alla fall tänker jag göra sken av att så är fallet.

Skulle idrottandet däremot inte alls vara idrottande, utan öronbedövande fiolstrypande eller knyppling och avancerad makramé, är jag rädd att det blir svårare...