Efter mycket tjatande har jag äntligen fått lite tid framför föräldrarnas dator. Det är uppenbart att även den äldre generationen fastnat i skiten. Upptäcker dock till min fasa att jag inte kommer in på mina egna kommentarer och får dåligt samvete. Tänk om någon begåvad människa trillat hit och skrivit något värt reflektion och respons?

Som förälder lever man dock i ett ständigt dåligt samvete över saker man inte hinner, så jag orkar inte må kass även för denna bristande respekt mot er stackars läsare. Förhoppningsvis kan jag återkomma i ämnet när jag efter helgen kommer tillbaka till hemmaplan.

Dåligt samvete var det ja. Jag ångrar bittert de onda tankar jag tänkt om nyblivna föräldrar för att de helt plötsligt slutar höra av sig, ändrar uppgjorda gemensamma planer i sista sekunden och hela tiden vurmar för snålvarianterna när det skas ut på galej. Det känns som att man blivit världens sämsta kompis sedan familjen utökades och för mig som mest umgås med icke-föräldrar kan det i långa loppet innebära bekymmer.

När jag, någon gång under senvåren, inser att nyårslöftet att börja på en ungdomsbok inte kommer uppfyllas ämnar jag därför ändra det till en mer rimlig och uppnåbar målsättning, att ringa en bortglömd kompis i veckan. Inte sms:a eller skicka mail, utan prata med på riktigt. Kanske gärna träffa personen öga mot öga, i verkliga livet. Men det är överkurs, det finns ju webkamera...