Hej igen

Utlovade ett litet allvarligare ämne, och här kommer det. Medans roligt oftast är lätt att förmedla är allvarligt oftast svårt. Vi får se hur väl jag lyckas förmedla det jag har på hjärtat.

Med en liten i familjen går allting så fort. Pengarna tar snabbt slut på kontot, beroende på att de är färre i början av månaden och att utgifterna är fler. Utvecklingen går fort eftersom de ena dagen knappt kan krypa, men dagen efter nästan gå. Fortast av allt går dock tiden, de här 13 månaderna har verkligen sprungit fram.

När tempot är högt hinner man sällan ta tid att fundera över hur bra man har det. Troligen kommer man på ålderns höst se tillbaka på den här tiden som den bästa i livet. Det är så synd att man inte hittar redskapen att verkligen njuta av den, jag gör i alla fall inte det.

Istället tenderar jag att ägna de knappa stunderna av eftertanke till negativa tankar. Tankar om vad som inte får hända, snarare än om vad som faktiskt händer. Igår kväll var ett sådant tillfälle.

När barnen va lagda (ok, ett barn och en sambo) hamnade jag i vanlig ordning framför datorn. Det är en kass vana och självklart skulle jag göra bättre i att läsa, städa, titta på stjärnorna och allt det där, men nu gör jag inte det. Slumpsurfade lite utan mål och hamnade till slut på en hyllningssida till ett avlidet barn, och blev kvar där. Överst på sidan stog något i stil med "Sidan handlar om varje förälders värsta mardröm, men min verklighet".

Hur skulle man klara att något hände ens älskade barn. Det krävs ju så lite för att allt man lever för skall vara ett minne blott. En lastbil några decimeter felplacerad på motorvägen, en liten cancercell som börjar växa någonstans i den lilles kropp, eller en narkos som går fel... så är allt förbi.

När mina mor och farföräldrar tog klivet över till den andra sidan blev jag naturligtvis ledsen, men efter att ha gråtit ut ordentligt kändes det ändå ok. De var alla på ålderns höst och hade levt långa och relativt goda liv. Men, hur länge måste man gråta innan ett barn är sörjt? Naturligtvis för alltid.

Det blev således inte mycket till sömn inatt, vilket gav en hel del tid att minnas. Minnas alla gånger man svurit över sina föräldrar när de inte lagt sig platt och låtit mig göra allt jag ville göra, bara för att mina kompisar fick det. Över huvud taget får man efter det egna avlandet mer och mer förståelse, och respekt, för sina föräldrar. Men, med tanke på de dagliga samtalen från mormor och farfar med frågor om lille Baloo är deras tid av oro inte över... och min har bara börjat.

I jämförelse med att leva i mardrömen är naturligtvis rädslan för den ingenting att beklaga sig för. Men, det är en klen tröst när man tänker på hur lätt allt kan gå förlorat.