Naturligtvis har familjebildandet inneburit en mängd omställningar, vissa mer uppenbara än andra. Dagens blogg ägnas åt en av dessa förändringar, hur man reagerar på saker man ser på tv. Först vill jag bara ge mig själv en välbefogad utskällning för att jag inte på långa vägar hållt mitt "sluta se på tv löfte". Och, jag befarar att tittanden knappast lär minska under de kommande olympiadveckorna. Skäms på dig Baloo!

Så till saken, och saken är baken. Och inte vilka bakar som helst, utan de man dagligen får upptryckta i ansiktet i kanal fems freekshow "Big Brother". Jag är ingen trogen tittare, men det måste erkännas att fjärrisen ibland hamnar utom armlängds avstånd när "Vänner" tar slut. Kombinera det med att min egen bak placerats för djupt i soffan och att fru Baloo sover lika djupt i densamma (soffan alltså) och ni förstår att katastrofen är ett faktum.

Tidigare år har man väl lite smått reagerat över hur lätt folk kastar av sig kläderna inför hundratusentals tv tittare och hur de i det närmaste ohämmat super skallen i bitar. Att könsrollerna programmet förmedlar påminner om 1800 tal och att deltagarna kanske inte är några vidare förebilder för de extatiska fjortisar som skriker ut sitt idoldyrkande på läktarna.

Med en glatt lekandes unge i ett av vardagsrummets ostädade hörn får dock programmet ytterligare en dimension. De här människorna har naturligtvis också en mamma och pappa som älskar dem, precis som vi älskar vår son. Inte lika troligt är väl att de sitter klistrade framför dumburken för att se vad familjens nytända stjärna hittar på för dumheter, men det lär väl hända någon gång.

Hur känns det att se sin stupfulla dotter kasta en glasflaska efter en annan tjej och sedan skalla den kille som försöker lugna henne? Hur känns det att se sin son gå runt inför kamerorna iklädd enbart en strumpa på snoppen. Hur känns det när polarna på jobbet tisslar om att de såg ens älskade avkomma ha sex i teve på bästa sändningstid kvällen innan. Listan på frågor om hur saker känns kan göras lång, men jag tror att min poäng är gjord.

Och hur känner tonårsföräldrar när de ser på detta med sina egna barn... och hur känner barnen.

Jag minns den totala tystanden i familjen Baloos tv soffa när James Bond följde en bikiniprydd dam till sängs någon fredagskväll i slutet av 80 talet. Det här var inget man pratade om och ingen önskade något hellre än att regisören snarast snabbade sig vidare till närmaste biljakt.

Avslutningsvis fastnade jag åter igen framför "Jobba Jämt". Idén om storleksindelade barnklädesaffärer istället för pojk och flickindelade är självklart genialisk.