Det börjar på allvar höjas röster för att utöka familjen, men jag vet ärligt talat inte vilket ben jag ska stå på. Kommer man någonsin veta när det är dags för att befrukta på nytt, och finns det över huvud taget tillfällen som är bättre eller sämre lämpade än andra? I sann manlig teoretisk tradition skall jag försöka vända ut och in på argumenten. Detta är dock naturligtvis endast ett spel för galleriet eftersom det enligt lika sann kvinnlig praktisk tradition ändå inte kommer vara upp till mig att bestämma. Mitt jobb är att inseminera, absolut inte att på någon rätt tidpunkt insinuera.
Låt mig inleda med det minst problematiska, den ekonomiska aspekten. Det är svårt att förstå varför, men av någon anledning premieras föräldrar som sätter andraserven i spel inom 21 månader efter första barnet. Således har jag drygt ett halvår på mig att prestera, annars rasar föräldrapenningen mot botten. Pengar är inte viktigt och allt det där... men det är det visst!
Nästa variabel värd att begrunda är optimalt avstånd mellan syskon. Enligt vissa smarta barnkännare ska det vara tight mellanrum så att det kan lekas på samma villkor, enligt andra bör man vänta minst tre år för att inte ofördelaktig konkurrens mellan barnen skall uppstå. Här finner den rådvillige inte mycket till hjälp. Både väntan och direkt aktion kan således motiveras med hänvisning till rätt syskonavstånd.
Mitt i alla Baloos domedagsprofetior om smälta isar, religionskrig och västvärldens slutliga nederlag när jag ett fåtal trevliga förhoppningar inför ålderdomen. Jag ser mig omväxlandes golfandes på Agarvekusten, fiskandes i Vänern och whiskeydrickandes i en vadderad gungstol framför lekande barnbarn. Helst skall detta ske innan den redan hårt prövade idrottskroppen gjort sitt och då gäller det nog att inte dra ut för mycket på barnproduktionen. Ett sladdbarn när vi hamnat i medelåldern kan fru Baloo bara drömma om.
Det krävs ingen djupare kunskap i textanalys för att kunna konstatera att jag nog ändå kan tänka mig att fylla på förådet inom inte allt för lång framtid. Jag tar dock gärna min i ämnet ypperligt insatta läsekrets till hjälp. Har jag missat några viktiga aspekter med påfyllandet, och är jag kanske rent utav helt fel ute? Vad kan jag lära av era personliga erfarenheter?
Jag tror att någon, i kommentar till tidigare publicerad text, varit inne på detta men jag behöver fräscha upp minnet. Baloo har ju varit ganska produktiv under den knappa månaden på nätet och jag tycker han kan tillåtas ett visst utrymme att glömma.
Låt mig inleda med det minst problematiska, den ekonomiska aspekten. Det är svårt att förstå varför, men av någon anledning premieras föräldrar som sätter andraserven i spel inom 21 månader efter första barnet. Således har jag drygt ett halvår på mig att prestera, annars rasar föräldrapenningen mot botten. Pengar är inte viktigt och allt det där... men det är det visst!
Nästa variabel värd att begrunda är optimalt avstånd mellan syskon. Enligt vissa smarta barnkännare ska det vara tight mellanrum så att det kan lekas på samma villkor, enligt andra bör man vänta minst tre år för att inte ofördelaktig konkurrens mellan barnen skall uppstå. Här finner den rådvillige inte mycket till hjälp. Både väntan och direkt aktion kan således motiveras med hänvisning till rätt syskonavstånd.
Mitt i alla Baloos domedagsprofetior om smälta isar, religionskrig och västvärldens slutliga nederlag när jag ett fåtal trevliga förhoppningar inför ålderdomen. Jag ser mig omväxlandes golfandes på Agarvekusten, fiskandes i Vänern och whiskeydrickandes i en vadderad gungstol framför lekande barnbarn. Helst skall detta ske innan den redan hårt prövade idrottskroppen gjort sitt och då gäller det nog att inte dra ut för mycket på barnproduktionen. Ett sladdbarn när vi hamnat i medelåldern kan fru Baloo bara drömma om.
Det krävs ingen djupare kunskap i textanalys för att kunna konstatera att jag nog ändå kan tänka mig att fylla på förådet inom inte allt för lång framtid. Jag tar dock gärna min i ämnet ypperligt insatta läsekrets till hjälp. Har jag missat några viktiga aspekter med påfyllandet, och är jag kanske rent utav helt fel ute? Vad kan jag lära av era personliga erfarenheter?
Jag tror att någon, i kommentar till tidigare publicerad text, varit inne på detta men jag behöver fräscha upp minnet. Baloo har ju varit ganska produktiv under den knappa månaden på nätet och jag tycker han kan tillåtas ett visst utrymme att glömma.
posted by Farsan_Baloo at 11:53 fm
4 Comments:
Ja jag har ju tre barn inom loppet av två år, så min referensram säger Shoot, men skaffa öron proppar:)
Den bästa (enda) tumregel jag hört är att första barnet ska klara att ta sig fram på egna ben innan man nr 2 anländer. Av praktiska skäl för att skona den egna ryggen alltså...
Personligen tycker jag man kan ha hur många barn som helst bara man har minst två avlastningsföräldrar per barn. Men så är jag kanske mer lättutmattad än andra...
Fast om man delar rakt av på föräldraledigheten, spelar väl inte 21-månadersregeln någon roll?
Tycker för övrigt att den ska avskaffas i alla fall.
Gatlyktan: Nej, eftersom vi jobbar 50 % var istället för att vara helledig blir problemet mer utdraget för oss. Och lagen lär väl inte hinna försvinna på några år.
Skicka en kommentar
<< Home