Ett intressant, men vågat, sätt att utröna min sons humör är att försöka pussa honom på munnen. Gapar han och pussar tillbaka är sinnet ljust, gapar han och biter pappas läppar till blodvite uppstår är han inte lika munter.

Dagens ros går till CP-pappan och hans välgrundade ställningstagande i pappablogskriget :) Jag ämnar inte med full kraft gå in i debatten om Hemliga Pappans helgonförklarande. Men, vad som gör honom så speciell har helt gått mig förbi. Tror snarare att det är hans genitalier än eventuella genialitet som gjort honom berömd. Det finns betydligt mer välskrivande damer i blogförsamlingen med både mer att berätta om, och intressantare språk.

Det är dock alltid lättare att beklaga sig över andras skavanker, än att själv prestera något. Jag ska försöka att sälla mig till det fåtal som inte gått i den fällan. Gäller bara att hitta lämpligt ämne att bevisa för CP pappan att han har rätt, och för mig själv att jag gått in i bloggandet av rättmätig anledning. Att jag faktiskt har något viktigt att säga.

Tänker inte snöa in på vad som tydligen verkar vara mest avhandlat av mina författarkollegor på nätet, Muhammed och Anna. Här kommer istället mina fördomsfulla ställningstaganden i kortform.

* När en socialdemokratisk broiler och en anabolastinn vakt anklagar varandra för att fara med osanning kan det vara en klok utgångspunkt att båda har rätt.

* Huruvida det är rätt eller fel att publicera bilder på Muhammed är egalt. Vad värre är att danskarnas syfte med det hela uppfyllts. Ytterligare polarisering mellan VI och DOM. Tryck och åsiktsfihet har inget med det hela att göra. Den allmänna uppfattningen i Norden, att vi är moderna världsmedborgare med överlägsen moral och klanderfria värderingar och att den muslimska världen är ett ruttet bygge av extremism och människoförakt har befästs ytterligare.

Nu till dagens ämne, som dock handlar om imorgon.

Imorgon är det nämligen dags att för första gången på egen hand besöka öppna förskolan, utan mamma Baloo som länk mellan mig och morsmaffian. Jag skulle ljuga om jag påstod att det kommer ske utan en viss nervositet. En nervositet som grundar sig i främst två faktorer.

För det första så är stället fullt av mammor, och endast mammor. De gånger jag varit där med fru Baloo har jag varit ensam hane över 5 år. Min erfarenhet av dessa mammor är att de gärna ser att pappor ägnar tid åt sina barn, men att det till syverne och sist ändå är så att mamman är bättre lämpad att ta hand om de små. Jag vet att detta är en grov generalisering och att det finns mängder av morsor därute som ser sina barns pappor som jämlika uppfostrare. Jag vet dock också att det finns minst lika många med motsatt åsikt.

Min personliga erfarenhet av psykologer är mycket knapp, men positiv. Som en del av mödravårdens utmärkta föräldrautbildning ingick ett psykologbesök. Den tyskättade psykologen fick frågan vilken den nyblivne pappans största svårighet är. Han svarade lite skämtsamt att det är att alltid ha fel. Sedan gav han oss, med lite allvarligare tonläge, rådet att redan då pränta in ett mantra i vårt medvetande. "Det finns inte ett rätt sätt att uppfostra sitt barn, det finns flera. En nybliven pappa måste lära sig att stå på sig och lita på sig själv"

Att både pappa och mamma kommer till den insikten tror jag är nyckeln till ett jämlikt föräldraskap. Att ge mamman tolkningsföreträde i alla frågor gällande barnet/barnen leder på sikt till att pappan tappar lusten att ta ansvar. Får man inte samma rättigheter till barnet är det nog lätt att man inte heller tar på sig samma skyldigheter.

För det andra bävar jag inför en av de stående punkterna på dagordningen, sången. Inte så mycket för "Imse Vimse Spindel", och "I ett hus i skogens slut", men när gänget unisont stämmer upp i "jag vill be till dig, jag vill va hos dig, jag vill lovsjunga ditt namn" ringer varningsklockorna högt i Baloos sekulariserade själ, för det vill jag ju inte alls! Och jag vet inte om jag vill att min son ska vilja det heller...