Det här med bäbisar och mat har varit lite jobbigt. Eftersom min mjölkproduktion aldrig riktigt kom igång har jag sett den "riktiga" maten som min chans att bidra till tillxäxten i familjen. Första gången vi korkade upp en burk morotspuré var det inget snack om vem som skulle sköta inskyfflingen. Nu skulle 6 månader av mjölkning tas igen, inte en chans att morsan Baloo skulle få ta det ifrån mig.

Jag märkte dock snart att den där burkmaten inte gav mig den tillfredsställelse av familjeförsörjning jag var ute efter (Kanske finns det ändå en bilgen?). Någon annan låg ju bakom födan, den var liksom inte fångad av mig. En jägare släpar ju inte gärna hem roadkill till söndagsmiddag!

Således var jag tidigt igång med det egna barnmatslagandet, och det gick helt åt skogen. Överkokt broccoli gick an, men jag kunde bara drömma om att han skulle svälja mitt potatismos, om så hela smörpaketet mixades ner. Det krävs mycket för att reta upp mig, men efter att gång på gång fått slänga det hemgjorda, till förmån för Sempers dillkött med potatis, tappade jag tålamodet. Jag utlovade burkmat livet ut och stormade ut ur köket.

För en gång skull är jag inte ironisk. Matmisslyckandet är det mest traumatiska jag varit med om under det här första året.

Så en dag för några veckor sedan beslöt jag mig för att testa en sista gång och för att verkligen utmana ödet slängde jag i lite sambal i köttfärssåsen. Döm om min förvåning när grabben slevar i sig som att det var hans sista lagade måltid. Det kunde det ju faktiskt också varit, men nu fick jag äntligen lön för mödan. Hela dagen gick jag som i ett lyckorus, och det bara för några glada tuggor pasta.

Middagarna efter det har varit ett enda långt segertåg. Succé efter succé har trissat självförtroendet och nu känner jag mig i klass med såväl TangoMelker som söta Tina och näckaren från London. Värmlandskorv (inte ett öga var tort), kasslergryta, fisksoppa, kalkon, kyckling, fiskgratäng och så idag pannbiff med Bulgur.

Från att ha vägrat allt äter han istället allt. Det har nästan blivit en sport att krydda lite extra (nej då mammor, ingen salt) och göra makaronerna så alldente (svårtuggade) som möjligt. Han sitter bara där och skrattar. Äter och skrattar..... och jag skrattar med honom.

Har ni förslag på mystiska maträtter, gärna icke barnanpassade, tar jag emot dem med glädje. Farsan Baloo trivs vid spisen trots att han har allt annat än små fötter (hänvisar till klassisk manlig vits).