Att bli med knodd har inneburit ett stort antal förändringar i livet. I sann egoblogsanda ska jag försöka lista dessa och även sätta in dem i någon slags rankingsystem. Listor är för övrigt den uttråkades främsta tidsdödare näst att se High Fidelity för åttiofjortonde gången.

På en hedrande femteplats finner vi förändringen från otänksam till eftertänksam. Numer sker nästan ingenting spontant, till både för och nackdel. Man slipper det månadslånga pikandet efter att ha startat storbråkbråk för att hon med körkort inte lovordade idén om att köra han utan till bandymatch i Västerås klockan 08.00 en bakfull annandag. Å andra sidan måste man, efter nedkomsten, säga nej när vännerna från förr ringer en fredageftermiddag och bjuder in till party samma kväll. "Men Baloo, du har väl inte glömt att Anton från bvc-gruppen har ettårsfest ikväll...:"

På fjärde plats, således innebärandes en något större förändring än brist på spontanitet hamnar förändringarna i dygnsrytmen. Mamma baloo hade redan tidigare den fula ovanan att somna tidigt för att även vakna tidigt. Detta gav farsan Baloo utmärkt kvalitetstid framför tv och dator nattetid. Naturligtvis med sen frukost som följd. Sen frukost är dock inget som uppskattas av lilleman, här är det gröt i ottan som gäller. Vän av tradition som jag är anser jag det dock vara slöseri med värdefullt Eurosporttittande att somna före klockan ett, med zombieuppvaknande som naturlig följd 5 timmar senare.

På en hedrande bronsplats placerar sig en förändring som jag tror kan vara karaktärshöjande, men inte alltid så uppmuntrande. En eskalerande känslomässighet. Saker som tidigare på sin höjd endast gett en svag känsla av obehag kan numer locka fram de mest svallande emotioner. Kanske är det guds straff för mannens alla synder att vi får dessa menssymptom efter förlossningen. Ett straff som i så fall bör anses vara tilltaget i underkant. Det behöver inte alls handla om lidande barn eller andra mänskliga trauman. Även personliga motgångar, som tidigare i bästa fall framtvingat ett pannrynk eller två, kan kännas svåra att hantera. Det är precis som att det nu finns större anledning att oroa sig!

God tvåa, slagen med en noslängd, hittar vi C2H5OH. I min födelsetrakt finns substansen främst i form av de två livselexiren hemkört och femdagarsvin, i andra delar av landet intas den i betydligt dyrare kostymer än petflaskor. Min relation till alkoholen har drastiskt förändrats (försämrats?) sedan storken kom till oss. Med ungdomsidrotten som inkörsport, studenttiden som beroendeskapande och de första åren av yrkesarbete som undehållande av beroendet har alkoholen knackat på dörren ofta, troligen allt för ofta. Det är dock inte lika roligt att ha lim under ögonlocken, sågspån i halsen och eter i pannloben när det sker i kombination med skrik, bajs, välling och smurfhits!

Etta på listan, kanske som en effekt av bronsplatsen, är lugnet. Det är en grov underdrift att hävda att jag alltid varit en rätt så överstressad typ. Ibland har det gått till överdrift, vilket både f.d och nuvarande samboenden kan vittna om. Avslappningsövningarna på gympan (ni vet de där "slappna nu av i hela kroppen samtidigt som du tänker på an vit sandstrand") var aldrig något som föll mig väl i smaken. Inte heller själsligt lugn har varit något jag behärskat. Här har stora förändringar skett. Jag vill inte bli översentimental men det sänker sig onekligen en stilla sinnesfrid när man ser sitt barn sussa gott i sängen efter en dag i ständig rörelse. En frid som inte ens Baloos försvar mot djupare funderingar kan stå emot, och jag måste erkänna att jag gillar det.