Idag tänkte jag lufta ett problem som jag tror att jag är ganska ensam om i min läsekrets. Visst, det kan hända att någon inbiten fanatiker hittat hit, och fastnat, men i stort känns det som att det kan bli mycket svårt att vinna sympatier med dagens dilemma. Det handlar nämligen om sport!
Jag tror mig ha ganska många egenskaper som i förlängningen kan göra mig till en rätt ok farsa. Till glädje för er läsare har jag inga planer på att sitta och gotta mig i dessa nu. Kastar mig istället direkt in i den blivande "far-son konflikt" som i värsta fall kan komma att bli mitt fall.
När jag tittar på idrott händer det lite då och då att jag blir dum i huvudet, på riktigt! Detta inträffar nästan uteslutande när något av lagen från min hemstad spelar och det hade således inte varit några bekymmer om jag bott kvar där. Nu är det dock så att jag flyttat till ett område där gemene man har helt andra preferenser än mig vad gäller klubbtillhörighet. Jag är i klar minoritet.
Till på köpet har det slumpat sig så att mitt lag och deras lag ofta drabbar samman i viktiga matcher, de senaste åren till min nackdel. Jag har även haft det dåliga omdömet att betala dyra slantar för att få se spektaklet, och vid det senaste tillfället slog det mig som en cementblandare i solar plexus. "Jag kommer kanske aldrig kunna gå på idrott med min son (eller mina blivande söner och döttrar)".
Runt omkring mig satt pappor (nästan uteslutande) med sina söner (nästan uteslutande) och hade det helmysigt med varandra. De två generationerna knöt band som aldrig kommer att lösas upp. Man njöt av galaföreställningen och skrek i kör när hemmalaget gjorde någonting bra på banan.
Men, min son kommer ju att hålla på de elaka. Jag kommer ju att få sitta och hålla masken match efter match om han över huvud taget ska få chansen att gå på levande idrott, och det vill jag ju (inom kort kommer en kärleksförklaring till min pappa och bandy).
När jag lämnade arenan var det i vanlig ordning i frustration. Mitt lag hade gjort en blek insats till alla andras glädje. Det var dock inte det som sved mest. Jag kunde inte släppa den insikt jag kommit till, och kan det fortfarande inte. Jag vet att det gör mig till en dålig pappa, men jag kan helt enkelt inte rå för det.......
Idrotten gör mig korkad!
Jag tror mig ha ganska många egenskaper som i förlängningen kan göra mig till en rätt ok farsa. Till glädje för er läsare har jag inga planer på att sitta och gotta mig i dessa nu. Kastar mig istället direkt in i den blivande "far-son konflikt" som i värsta fall kan komma att bli mitt fall.
När jag tittar på idrott händer det lite då och då att jag blir dum i huvudet, på riktigt! Detta inträffar nästan uteslutande när något av lagen från min hemstad spelar och det hade således inte varit några bekymmer om jag bott kvar där. Nu är det dock så att jag flyttat till ett område där gemene man har helt andra preferenser än mig vad gäller klubbtillhörighet. Jag är i klar minoritet.
Till på köpet har det slumpat sig så att mitt lag och deras lag ofta drabbar samman i viktiga matcher, de senaste åren till min nackdel. Jag har även haft det dåliga omdömet att betala dyra slantar för att få se spektaklet, och vid det senaste tillfället slog det mig som en cementblandare i solar plexus. "Jag kommer kanske aldrig kunna gå på idrott med min son (eller mina blivande söner och döttrar)".
Runt omkring mig satt pappor (nästan uteslutande) med sina söner (nästan uteslutande) och hade det helmysigt med varandra. De två generationerna knöt band som aldrig kommer att lösas upp. Man njöt av galaföreställningen och skrek i kör när hemmalaget gjorde någonting bra på banan.
Men, min son kommer ju att hålla på de elaka. Jag kommer ju att få sitta och hålla masken match efter match om han över huvud taget ska få chansen att gå på levande idrott, och det vill jag ju (inom kort kommer en kärleksförklaring till min pappa och bandy).
När jag lämnade arenan var det i vanlig ordning i frustration. Mitt lag hade gjort en blek insats till alla andras glädje. Det var dock inte det som sved mest. Jag kunde inte släppa den insikt jag kommit till, och kan det fortfarande inte. Jag vet att det gör mig till en dålig pappa, men jag kan helt enkelt inte rå för det.......
Idrotten gör mig korkad!
posted by Farsan_Baloo at 5:25 fm
4 Comments:
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Men vilka fördomar du har :)
Hm...har inte sett det på det sättet tidigare men det är ju sant. Vi kommer att hålla på olika lag! (Skall villigt erkänna att jag mer tittade på de som satt på läktaren än på bandymatchen men vi kommer att titta på olika supportrar...)
Det är så för mig och sönerna också, för här i familjen är det framför allt jag av föräldrarna som gillar idrott. När det gäller landslag så är vi motståndare i fotboll, men oftast hänger Italien med längre än Sverige, så då kan vi vara sams i slutet av stora mästerskap. Som de fegisar italienare är har de bestämt att man håller på Sverige i ishockey, så där är det ok.
Skicka en kommentar
<< Home