Då har vi hunnit fram till inlägg nummer fyra. Trogna läsare vet att farsan baloos blog i och med det befinner sig i ett avgörande skede. Kommer det ett inlägg nummer fem finns goda chanser till ett fortsatt cyberliv. Lägger sig istället tystnaden över bloggen självdog björnen efter detta fjärde meddelande, i så fall helt enligt förhandstipsen!
När jag var 18 skrev jag ett brev till mig själv. Naturligtvis finns inget kvar av detta, men jag minns ändå dess budskap. Efter att ha plågat mig igenom en timslång dokumentär om Lundsbergs internatskola lovade jag mig själv att aldrig, under några omständigheter, sätta mina kommande barn där. Jag ansåg uppenbarligen att denna insikt var så viktig att det var bäst att bevara den i text. Någon privatskoleförälder skulle jag minsann aldrig bli, mina avkommor skulle gå i den kommunala skolan och lära sig uppträda som folk!
Självklart var detta en totalt onödig åtgärd då jag varken har, eller någonsin kommer ha, råd att skriva in någon unge där.
Varför berättar jag detta och vad har det med dagens ämne att göra? Inte mycket egentligen, mer än att det är en lustig ironi att jag idag jobbar på en friskola, dock med en helt annan pedagogisk inriktning, och att det kommer att handla om relationen förälder - barn.
Hur gör man för att inte ens barn ska bli en bortskämd skitunge? Och hur undviker man motsatsen, att han inte går runt resten av sitt liv och ber om ursäkt för sin existens? I efterhand tycker jag själv att mina föräldrar gjorde ett ganska gott jobb i att finna en bra avvägning, men jag vill minnas att jag var av en helt annan åsikt för 20 år sedan.
Min pappa ringde aldrig fotbollstränaren och skällde när jag inte fick spela från start. Att "alla andras" pappor köpt ny skateboard för 1200 spänn betydde aldrig att jag per automatik skulle få en för det dubbla. Istället kunde jag gott och väl fortsätta göra mina tricks på platsbrädan från sjuttiotalet med hjul som i bästa fall satt kvar på skateboarden när backen var slut. När mina polare skulle till fjällen och vandra (Hur gamla kan vi ha varit, 15?) och jag glad i hågen kom hem och berättade att jag också skulle med blev jag bryskt avkortad med "Det där kommer inte på tal. Nu diskuterar vi inte det mer. Du är för ung!"
Det handlade inte om att det inte fanns några pengar eller att de tyckte att jag minsann skulle sitta hemma och mata vandrande pinnar dagarna i ända. De tyckte helt enkelt inte att jag behövde det bästa av allt och att vissa saker helt enkelt inte passar sig för en 15 åring. Och därför sa de nej! Gör föräldrar det idag?
Jag är tveksam....... Det är i alla fall inte min erfarenhet från skolan där jag jobbar.
Min son är bara ett år ung, således är det än så länge inte några större svårigheter att sätta gränser. Han får inte äta godis, men det är ganska lättsålt eftersom han inte har en aning om vad godis är. Inte glass heller för den delen. Han får inte heller klättra upp på köksbordet och ramla ner, men det gör han ändå ibland med efterföljande utskällning som följd (Nej då). Han får vara uppe så länge han vill, såvida han inte vill vara det längre än till 20.00. För då åker han i säng vare sig han vill det eller ej, oftast ej!
Vi har helt enkelt ganska bra koll på honom.
När är denna smekmånad över? Hur gamla är barn när de börjar förstå att andra ungar kanske får göra saker de inte får. Att det finns men massa kul därute som mina föräldrar av någon anledning stänger ute mig ifrån. Att den där brocolli och potatisröran på bordet inte är den sista maten som finns på jorden, utan att kylen är full med mycket mer välsmakande livsmedel? Att Krille och Dennis får ha snygga blåa killkläder med stålmannen på när jag går runt i könslöst brunorange?
Jag vet inte när, men hoppas att det dröjer ett bra tag till.......
När jag var 18 skrev jag ett brev till mig själv. Naturligtvis finns inget kvar av detta, men jag minns ändå dess budskap. Efter att ha plågat mig igenom en timslång dokumentär om Lundsbergs internatskola lovade jag mig själv att aldrig, under några omständigheter, sätta mina kommande barn där. Jag ansåg uppenbarligen att denna insikt var så viktig att det var bäst att bevara den i text. Någon privatskoleförälder skulle jag minsann aldrig bli, mina avkommor skulle gå i den kommunala skolan och lära sig uppträda som folk!
Självklart var detta en totalt onödig åtgärd då jag varken har, eller någonsin kommer ha, råd att skriva in någon unge där.
Varför berättar jag detta och vad har det med dagens ämne att göra? Inte mycket egentligen, mer än att det är en lustig ironi att jag idag jobbar på en friskola, dock med en helt annan pedagogisk inriktning, och att det kommer att handla om relationen förälder - barn.
Hur gör man för att inte ens barn ska bli en bortskämd skitunge? Och hur undviker man motsatsen, att han inte går runt resten av sitt liv och ber om ursäkt för sin existens? I efterhand tycker jag själv att mina föräldrar gjorde ett ganska gott jobb i att finna en bra avvägning, men jag vill minnas att jag var av en helt annan åsikt för 20 år sedan.
Min pappa ringde aldrig fotbollstränaren och skällde när jag inte fick spela från start. Att "alla andras" pappor köpt ny skateboard för 1200 spänn betydde aldrig att jag per automatik skulle få en för det dubbla. Istället kunde jag gott och väl fortsätta göra mina tricks på platsbrädan från sjuttiotalet med hjul som i bästa fall satt kvar på skateboarden när backen var slut. När mina polare skulle till fjällen och vandra (Hur gamla kan vi ha varit, 15?) och jag glad i hågen kom hem och berättade att jag också skulle med blev jag bryskt avkortad med "Det där kommer inte på tal. Nu diskuterar vi inte det mer. Du är för ung!"
Det handlade inte om att det inte fanns några pengar eller att de tyckte att jag minsann skulle sitta hemma och mata vandrande pinnar dagarna i ända. De tyckte helt enkelt inte att jag behövde det bästa av allt och att vissa saker helt enkelt inte passar sig för en 15 åring. Och därför sa de nej! Gör föräldrar det idag?
Jag är tveksam....... Det är i alla fall inte min erfarenhet från skolan där jag jobbar.
Min son är bara ett år ung, således är det än så länge inte några större svårigheter att sätta gränser. Han får inte äta godis, men det är ganska lättsålt eftersom han inte har en aning om vad godis är. Inte glass heller för den delen. Han får inte heller klättra upp på köksbordet och ramla ner, men det gör han ändå ibland med efterföljande utskällning som följd (Nej då). Han får vara uppe så länge han vill, såvida han inte vill vara det längre än till 20.00. För då åker han i säng vare sig han vill det eller ej, oftast ej!
Vi har helt enkelt ganska bra koll på honom.
När är denna smekmånad över? Hur gamla är barn när de börjar förstå att andra ungar kanske får göra saker de inte får. Att det finns men massa kul därute som mina föräldrar av någon anledning stänger ute mig ifrån. Att den där brocolli och potatisröran på bordet inte är den sista maten som finns på jorden, utan att kylen är full med mycket mer välsmakande livsmedel? Att Krille och Dennis får ha snygga blåa killkläder med stålmannen på när jag går runt i könslöst brunorange?
Jag vet inte när, men hoppas att det dröjer ett bra tag till.......
posted by Farsan_Baloo at 7:36 fm
8 Comments:
Ja,jag hoppas ju att det kommer ett nr 5 inlägg:)
Det är ju underhållande läsning,vet ja!
Jag tror bara att det gäller att vara tydlig och konsekvent i sin uppfostran. Ett exempel: Mina barn är 7 och 9 år och de har aldrig fått leka med vapen. Alla deras kompisar får det och mina gör väl det ibland om dom är hemma hos någon annan, men hos oss får dom inte och inte kompisarna heller. Självklart så ifrågasätts detta av barnen och jag svarar alltid att i våran familj tycker vi att det är tillräckligt med krig och elände i verkligheten och därför behöver man inte leka att man dödar eller skadar någon annan.
Tryckte visst för fort på publish knappen och anonym vill jag inte vara så jag fortsätter mitt inlägg här:
Jag tror att många föräldrar behöver tro lite mer på sig själva, att de är bra föräldrar även om de sätter gränser. Barn behöver någon som bestämmer åt dem, inte allt med en del saker och de grejerna ska man vara konsekvent med.
Jag hoppas över kommentar om barnuppfostran då min son är 8 månader bara, så jag väntar på inlägg nummer fem med spänd förväntan!
Nu är mina barn ganska små fortfarnade men jag tror stenhårt på kommunikation i föräldragruppen.
I min dotters kompisgrupp pratar vi föräldrar ganska mycket om olika ställningstaganden. Kläder, leksaker, TV-tittande, lördagsgodis.
Om vi föräldrar vågar prata mer om vårt föräldraskap så tror jag att vi gör det lättare för oss själva och våra telingar.
Alltså, det gäller att vara konsekvent från start så underlättar man för barnet att bygga upp en användbar karta över tillvaron. När den kartan fungerar är vinsten att det blir mycket mer tid åt att lägga på roligt och intressant umgänge, istället för att envist tjata runt ämnen som godis i affären, slå andra barn, bita katten eller klänga och störa vuxna.
Man gör liksom ett avtal med barnet: om du ser till att sköta din del av avtalet så sköter jag min del - vilket i slutändan ger barnet mycket mer positivt tillbaka. Det finns en glädje i att få överraska med godis när ens barn gjort en anstränging, till skillnad från om samma godis överlämnas med ett morr efter att barnet haft ett utbrott i affären.
Igen, konsekventa regler från start, för de får konsekvenser för resten av uppväxten. En treåring som skriker och tjatar kommer att bli en femtonåring…
Det här har snart urartat till en lång uppsats, men det är inte fråga om att göra barn till robotar, utan att kunna koncentrera sig på det som är positivt i barnens liv. Det går också utmärkt att kombinera konsekventa gränser med att uppmuntra barnet att säga vad de tycker, så det handlar inte heller om att uppfostra mesiga, tysta eller rädda barn. Glada barn vill vi ju ha! Barn blir glada av tydliga gränser.
Fantastiskt vilka svar tjejer, för det är tydligen flest kvinnor som slänger bort tid på bloggande. Män gör viktigare saker som att spela playstation!
Tackar för tipsen, nu ska den perfekte sonen formas!
barnuppfostran och upptäckten av sig igentemot sin omvärld.. tja du, kan säkert vara olika!
Mina kottar, de två äldsta(1år mellan bara) hade varandra att jämföra med.
När de var 3-4år nåt, började vi göra mer o mer skillnad på dem. Att den ena var äldre osv.
Det var helt uppenbart när äldsta fyllde 6år och fick en cykel till 2ans förtret...
Utan att göra sin/a barn bortskämda.. ja du.. hänsyn, respekt, empati, egenvärde... bla..
Skicka en kommentar
<< Home