Jag förväntar mig inte att någon kommer att läsa detta, således inte heller att mina funderingar kommer vara till hjälp för någon. Befarar även att jag inte kommer orka skriva mer än tre fyra inlägg innan orken tryter.

Varför någon skulle vara intresserad av mitt liv som farsa vet jag inte. Men, internet är fullt av så mycket skit att några tecken ytterligare inte kan ses som ett vidare stort övergrepp. Lite kan man väl se det som att jag slår ett slag för oss pappor. Vi är ju annars relativt dåligt representerade på nätet sett till vår numerär.

Jag planerar inte ställa till med någon papparevolution, men kanske kasta en och annan välriktad brandfackla mot det härskande morsväldet. Könsroller är alltid intressanta att diskutera speciellt applicerade på föräldrarskapet. Sällan möter man nämligen på så många föreställningar om hur man förväntas vara som när man är pappaledig. Konstigt ord förresten. Att vara pappaledig borde ju innebära att man är ledig från att vara pappa. Nu är man istället allt annat än ledig och inget annat än pappa!

Min son fyller snart ett. Varför jag inte började med detta tidigare, skrivandet alltså, vet jag inte. Att jag över huvud taget börjat är dock Föräldrar & Barns fel.

Nog för nu, återstår att se om det blir några fler inlägg. Eller om min blogkarriär till och med blir kortare än väntat!