Föräldragrupp, öppna förskolan, blöjbyte på minimalistisk kinarestaurangstoalett och nattvak i all ära. Det är på ungens första barnkalas en pappa på allvar får bekänna färg! Här är det säkrast att inte spara på krafterna.

Eftersom jag saknar all form av tekniskt handlag lever jag ständigt med risken att bli överflödig i pappagänget. Blir det stopp i avloppet, vankas det nysättning av takpannor eller ska det byggas en carport vänder man sig inte till mig. Inte ens en simpel fasadpåstrykning eller potatislandsgrävning kan bli aktuell. Jag är helt enkelt lätt utbytbar om någon hjälpsam hobbysnickare skulle flytta till området!

För oss med tummen i knävecken gäller det då att sitta inne med andra färdigheter. Att erbjuda något som andra pappor helst vill slippa undan. Jag har nischat mig mot att vara den ultimata lekpappan. Det var egentligen inget svårt val, eller något val över huvud taget. Snarare handlade det om att vinna eller försvinna. Att långsamt tyna bort och gå en framtid i total ensamhet till mötes, eller att anta utmaningen och förvandla sig till ett saligt konglomerat av olika barngillade egenskaper. Helt enkelt en legobyggande Björne. En smurfhitssjungande teletubbie och en "tittutande" fotbollstränare. Samtidigt....... i fyra timmar!

Många ser nästan religiöst beundrande på händige Harry efter att han både hunnit med att slänga upp ett tjusigt staket OCH dra elen i sommarstugan på semestern. Jag tycker att det är på tiden att även lekpapporna får den respekt vi är värda! Lockpanel och dränering i all ära, men vad vore ett barnkalas utan karusellsnurr, clown och fiskdam?

Hur som helst är jag utpumpad, men glad. Barn är kul och jag tror att jag stärkt min aktier bland grannfamiljerna. Men, säg den lycka som varar för evigt. Snart är det väl nån unge som fyller år igen.........