Små funderingar kring feminism.......
När jag startade det här bloggandet var det ju med ambitionen att inte endast komma med smålustiga referat från min och min sons tid tillsammans, utan även att försöka diskutera föräldrarskapet och könsroller på ett lite högre plan. Man kan knappast säga att jag lyckats med denna strävan, i alla fall inte så här långt.
Därför bestämde jag mig att ägna killens förmiddagssömn åt att begå politiskt självmord, kanske även bloggistiskt sådant, och vädra mina funderingar kring begreppet feminism. Det är ju ganska starkt kopplat till föräldrarskapet och torde således kunna klämmas in i den här bloggens intressesfär.
Precis som för nästan alla män var min första relation med de feministiska ideérna protektionistisk och våldsam. Det handlade självklart inte om fysiskt våld mot de kvinnor som framförde tankarna, men debatten blev ofta högljudd. Precis som nästan lika många män trodde jag alltid att jag gick segrande ur striden..... idag vet jag dock bättre.
Minns inte riktigt när min syn på feminism började förändras. Om det hade med mognad eller inläsning att göra. Kanske är det som med all annan kommunikation mellan mig och kvinnor. Jag sätter mig inledningsvis på tvären för att snart mjukna och slutligen tycka precis som den hona jag nyss avfärdat som helt ute och cyklandes.
Naturligtvis tar den här processen olika lång tid. Att kunna tänka mig Indiskt och inte mitt förstaval kinesiskt brukar gå på några minuter. Att vilja tapetsera om köket tog några veckor. Att bli sambo med min nuvarande tog ett halvår och att inse att jag ville bli pappa den dubbla tiden. Att förstå att jag nog ändå kan tänka mig att gifta mig tog hela mitt liv fram till två veckor sedan. Den gemensamma nämnaren för allt ovan är dock att jag hade fel, och kvinnan rätt.... men att jag i efterhand hävdar att det hela från början var min idé.
Så tillbaka till kampen mellan könen. Självklart skall alla ha samma möjligheter i livet oavsett kön (eller ursprung). Jag förstår inte hur jag någonsin kunnat tycka något annat. Lika självklart är också att om detta inte sker på naturlig väg, och någon sådan utveckling är svår att skönja, måste det ske via lagstiftning.
Är det så att företagschefer per automatik inte anställer kvinnor måste de tvingas att göra det. Får tjejidrotten mindre anslag för sin verksamhet än killidrotten måste kommunerna tvingas till en rättvis fördelning. Tjänar genomsnittskvinnan 25 % mindre än genomsnittsmannen måste lönerna regleras så att rättvisa skipas. O.s.v.
Än så länge inget större övertramp.....
Men, jag tycker även att samma resonemang bör kunna appliceras på föräldraledigheten. "Kan inte var och en få bestämma vad som passar deras familj bäst". Jo, om verkligheten varit en annan hade det naturligtvis varit att föredra. Men, nu är det inte så. Vi pappor smiter undan vårt ansvar för hem och familj och motiverar det med att vi förlorar så mycket i lön eller har så otroligt viktiga jobb att vi inte kan undvaras på arbetsplatsen.
Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter att få jobb och delad föräldraledighet. Alla skulle vara vinnare, mest kanske vi män.
Ber om ursäkt för det seriösa ämnet. Meningen med bloggen är inte att mässa. Lovar att den gamla Baloo snart är tillbaka!
När jag startade det här bloggandet var det ju med ambitionen att inte endast komma med smålustiga referat från min och min sons tid tillsammans, utan även att försöka diskutera föräldrarskapet och könsroller på ett lite högre plan. Man kan knappast säga att jag lyckats med denna strävan, i alla fall inte så här långt.
Därför bestämde jag mig att ägna killens förmiddagssömn åt att begå politiskt självmord, kanske även bloggistiskt sådant, och vädra mina funderingar kring begreppet feminism. Det är ju ganska starkt kopplat till föräldrarskapet och torde således kunna klämmas in i den här bloggens intressesfär.
Precis som för nästan alla män var min första relation med de feministiska ideérna protektionistisk och våldsam. Det handlade självklart inte om fysiskt våld mot de kvinnor som framförde tankarna, men debatten blev ofta högljudd. Precis som nästan lika många män trodde jag alltid att jag gick segrande ur striden..... idag vet jag dock bättre.
Minns inte riktigt när min syn på feminism började förändras. Om det hade med mognad eller inläsning att göra. Kanske är det som med all annan kommunikation mellan mig och kvinnor. Jag sätter mig inledningsvis på tvären för att snart mjukna och slutligen tycka precis som den hona jag nyss avfärdat som helt ute och cyklandes.
Naturligtvis tar den här processen olika lång tid. Att kunna tänka mig Indiskt och inte mitt förstaval kinesiskt brukar gå på några minuter. Att vilja tapetsera om köket tog några veckor. Att bli sambo med min nuvarande tog ett halvår och att inse att jag ville bli pappa den dubbla tiden. Att förstå att jag nog ändå kan tänka mig att gifta mig tog hela mitt liv fram till två veckor sedan. Den gemensamma nämnaren för allt ovan är dock att jag hade fel, och kvinnan rätt.... men att jag i efterhand hävdar att det hela från början var min idé.
Så tillbaka till kampen mellan könen. Självklart skall alla ha samma möjligheter i livet oavsett kön (eller ursprung). Jag förstår inte hur jag någonsin kunnat tycka något annat. Lika självklart är också att om detta inte sker på naturlig väg, och någon sådan utveckling är svår att skönja, måste det ske via lagstiftning.
Är det så att företagschefer per automatik inte anställer kvinnor måste de tvingas att göra det. Får tjejidrotten mindre anslag för sin verksamhet än killidrotten måste kommunerna tvingas till en rättvis fördelning. Tjänar genomsnittskvinnan 25 % mindre än genomsnittsmannen måste lönerna regleras så att rättvisa skipas. O.s.v.
Än så länge inget större övertramp.....
Men, jag tycker även att samma resonemang bör kunna appliceras på föräldraledigheten. "Kan inte var och en få bestämma vad som passar deras familj bäst". Jo, om verkligheten varit en annan hade det naturligtvis varit att föredra. Men, nu är det inte så. Vi pappor smiter undan vårt ansvar för hem och familj och motiverar det med att vi förlorar så mycket i lön eller har så otroligt viktiga jobb att vi inte kan undvaras på arbetsplatsen.
Lika lön för lika arbete. Samma möjligheter att få jobb och delad föräldraledighet. Alla skulle vara vinnare, mest kanske vi män.
Ber om ursäkt för det seriösa ämnet. Meningen med bloggen är inte att mässa. Lovar att den gamla Baloo snart är tillbaka!
posted by Farsan_Baloo at 1:20 fm
7 Comments:
Kan inte annat än att hålla med dig.. undrar varför det tar så lång tid att förändra i samhället och olika syner på hur det är/skall vara.
Det är lika illa det du skriver om, som att inte kunna vara hemma medans en arbetar. Det krävs 2löner idag för att få en familj att gå runt, någorlunda iaf..
Jag gillar det du skriver!
Jämlikhet har aldrig varit en självklarhet i mitt "tidigare" liv, där har jag mig själv att skylla till viss del och ointeresse från ett annat hål.
Sådet är kul att läsa om det när det skrivs av en man för det får mig att fundera hur jämnlik jag ska vara när det blir dax.
Jag tycker ändå att föräldraförsäkringens innehåll är klart godkänd. Nöjer man sig med att bara ta ut 60 % av lönen har man många sköna dagar att se fram emot tillsammans med sitt barn.
Men visst tar det tid att förändra. Och jag är tveksam till de som hävdar att det till slut kommer att jämnas ut. Fram för mer styrning :)
Hm, om jag inte visste att det inte var så skulle jag tro att du var en gammal kollega till mig (min favorit för övrigt :-) Håller med dig fullständigt, men det verkar vara mycket svårare att se att det faktiskt ibland också måste gå åt andra hållet. Själv känner jag att jag verkligen "ger bort" föräldraledighet till maken, nu när jag varit hemma i nio månader och han ska ta nio. Får verkligen kämpa med mig själv för att tänka annorlunda. Det värsta kanske är att han inte ens hade krävt den här tiden, trots att han verkligen vill vara med barnen, bara för att det är så accepterat att det är mammans tid som hon ska bestämma över. För övrigt vill jag nämna att maken i går fick hjälp med vagnen upp på bussen av en tjej. Det kanske går framåt :-)
Heja dig!!!
Under vår prinsessas 12 dagar i livet har vi fått massor av kommentarer om pappan, som är med så mycket och både bär, byter och tröstar. Senast igår när bvc-sköterskan lite urskuldande berättade att föräldragrupperna ju var på dagtid, men att de försökte sätta ihop pappagrupper vissa kvällar. Jag orkade inte fråga om speciella mammagrupper på kvällstid, utan nöjde mig med att kommentera att den här pappan säkert kunde gå på vanliga föräldragruppen när han var pappaledig. Tror inte att hon ens hörde det...
Hej
Föräldragrupper och barnmorskekontakter är ett kapitel för sig. Oftast blir det riktigt pinsamt och nästan lite irriterande. Känner mig som Zlatan ibland, bara för att man klarar av att massera en liten unge.
Jag har svårt att se vilke kroppsliga nackdelar vi män har som gör det så fantastiskt att vi klarar av ett normalt bebisundehåll!
Gammal kollega? Det låter tyvärr svårt att tro. Har inte varit med i gamet nog länge för att kunna vara någon gammal kollega är jag rädd :(
För övrigt blossade en liten strid upp hemma hos björnparet igår när Farsan Baloo lite försynt nämnde att han kanske skulle kunna tänka sig någon dag till ledigt nästa barn. Det är onekligen ett känsligt ämne.....
Skulle kanske ha skrivit fd kollega, är varken gammal eller gammal i yrket :-)
Skicka en kommentar
<< Home