Google

onsdag, januari 25, 2006

Att försöka vara miljövänlig är inte alltid bekvämt. Sopor ska sorteras och lämnas på sin rätta plats. Affären skall nås till fots och innetemperaturen skall helst aldrig överstiga fryspunkten. Allt detta är dock lugna gatan i jämförelse med att lämna bilen hemma och åka tåg ensam med ett litet barn.

Jag har sett att det finns ungar som inte har något emot att sitta still i någon förälders knä i ett gäng timmar, men aldrig upplevt det själv. Här ska det minsann röras på benen från första till sista vagnsrull. Nästa gång ska jag nog se till att boka plats i en sådan där familjevagn. En familj, en vagn!

Nåväl, lämnar järnvägsspåret för den här gången och hoppas att det dröjer länge innan jag tvingas återuppta kontakten. I brist på kunnande om PKK-spåret tänkte jag istället spåna vidare på pappaspåret!

Långhelgen i det förlovade landet gav mig ytterligare vatten på pappaledighetskvarnen. Bebisar mår bra av att inte bara ha mamma runt sig och det visar sig tydligt i kontakten med andra än den egna familjen. Visst, det beror även på barnets personlighet om det klarar att tas hand om av andra än de vanliga, men det underlättar nog att inte bara umgåtts med morsan hela första året!

Budskapet till oss farsor blir allt tydligare. Vi behövs i hemmet och gör alla en otjänst genom att hålla oss på jobbet. Att jobba är dessutom både mer ansträngande och mindre givande än att gå hemma i mysisar och sparka tygboll! Jag har alltid bespottat tanken att föräldraledighet skulle vara lönegrundande men nu börjar jag vackla i min tro. Det känns faktiskt som att man blir en bättre människa av att ta hand om knyttet, och det borde ju avspegla sig i ens arbetsinsats. Förutom möjligen i yrken där det lönar sig att ha skrivit kontakt med djävulen. Exempelvis mäklare, mäklare, mäklare och mäklare!

2 Comments:

Blogger dixi said...

det är en ständig personlig utveckling, att ha barn :)
till sist blir man väl oövervinnerlig *s*

11:06 fm  
Blogger Unknown said...

Alltså, det sätter ju en oerhörd press på mamman om hon ska vara ”den enda” för bebisen under den första tiden. Jag tror att det bara är nys att bebisar bara kan knyta an till en person – ett sätt att fjättra kvinnorna i hemmet helt enkelt.

Det säger väl sig självt att man är lite varsam med en nyfödd och inte utsätter bebisen för hur många personer som helst. Bebisen håller ju på att lära sig vad jorden är för slags plats att bo på och då räcker det bra med en begränsad skara människor som vägvisare i starten. Men att bygga hela bebisens värld på kopplingen till mamman tycker jag känns sårbart - vad händer om mamman blir sjuk? Har man sabbat bebisens framtida liv då? Äh, klart man inte har! Det finns en poäng med att människor håller ihop i par.

10:32 em  

Skicka en kommentar

<< Home