Jag var aldrig någon vidare skridskoåkare. Det tog flera år av läderslitning innan fotlederna fattade att skenorna fanns där av en anledning. När kompisarna på isplanen där hemma valde lag blev jag alltid vald som en av de sista. Men det gjorde mig egentligen aldrig något, jag hade andra idrottsliga styrkor. Ändå har bandyn en given plats i mitt hjärta. Historien om hur det gick till när mitt bandyintresse startade är egentligen inte en berättelse om idrott, utan om hur stark en 8 årings beundran av sin far kan vara. Jag hoppas att ni tar er tid att dela mina minnen.

Det hela började under en tid då nöjen var något som ransonerades, och som därför hade ett helt annat värde än idag. Jag hade inga kompisar som åkte till Thailand. När vi jämförde julklappar efter lovet kunde man skryta över en ny bob (Ni andra kalla nog felaktigt farkosten för Snow Racer) eller ett par fräcka, blåa, trickskidor. MP3 spelare, mobiltelefoner eller tv spel visste vi inget om. Inte heller hade vi en aning om att man kunde ha tv på rummet eller hyra stuga i Sälen över sportlovet.

Men det var ju bandy detta skulle handla om...

Bandybesöket inleddes på samma sätt varje gång. Jag vet inte om riktigt vilket pappas syfte var, men han gjorde sig alltid stora besvär för att jag inte skulle veta vad som var i vardande. Han valde olika bilvägar varje gång för att överlista mig, jag skulle inte kunna räkna ut att det var Tingvalla IP som var målet. Varför jag inte lärde mig att genomskåda detta är höljt i dunkel, men jag minns fortfarande den spirande glädjen i kroppen när jag insåg vart det bar hän.

Parkeringen utanför isstadion var full av bilar. Lika delar avgaser och utandningsångor fyllde den iskalla luften. Läktarna var redan fulla och ett förväntansfullt sorl hördes ända ut till insläppskön. Det fanns ingen bättre plats på hela jorden, inget finare paradis för en idrottstokig kille från Karlstad. Som också var tokig i sina pappa...

Från matcherna har jag inte lika starka minnen. Jag kommer ihåg att Boltic oftast vann, och att de gjorde det med stora siffror. Någon Bridholm var omöjlig i målet och en "Pinnen" Ramström var den stora idolen ute på plan. Det var kallt, trångt men hjärtligt. Att få trängas på en fullsatt läktare var mysigt, speciellt som pappa aldrig var mer än metern ifrån. Ett annat minnen är mössor, sett bakifrån och från nära håll. Om man hamnade på de bakre raderna var det nämligen inte alltid sikten var den bästa.

Det hände även att vi gjorde besök i Färjestads ishall, men det var mer sällsynt än bandymatcher. Hockey har alltid varit dyrt i Karlstad. Publiken var mer högljud och jag vet att det ofta gav en ilande huvudvärk som resultat. Mitt starkaste minne var när jag lyckades tappa bort pappa, blev hysterisk, fick hjälp av en snäll gubbe och slutligen mitt namn uppropat av speakern. Efter matchen stog jag i spelargången för att se mina idoler utan hjälm. När domaren kom förbi kände han igen den gråtande ungen från sekretariatet och kastade matchpucken till mig. Det var stort i skolan dagen efter, mycket stort!

Ännu idag händer det att jag bli tårögd när jag tänker på bandymatcherna. Det är mitt finaste minne från barndomen och jag vill så gärna ge min son upplevelser som han också kommer att minnas livet ut. Vilken aktivitet vi gör tillsammans spelar mindre roll.

Bandy är, och kommer alltid att vara, något speciellt för mig. Utan att jag någonsin själv spelat en match. Jag har min far att tacka för det, och avsaknaden av tv spel och datorer.

Nu tar jag en paus från bloggandet några dagar och åker hem till Tingvalla. Killens influensa var bara en vanlig förkylning och jag får äntligen gå på bandy igen. Heja Boltic!