Fick höra idag att bloggning är det löjligaste som drabbat mänskligheten sedan Tamaguchin. Jag vet inte, men troligen är det inte många distansminuter från sanningen. Försöker att krysta fram något till skrivandets försvar, men inser att jag går förlorande även ur den striden. Istället dras jag med i smutskastandet och utnämner min blog till mer onödig än Aftonbladets papperstidning. Den går i alla fall att nyttja som toapapper!

-Men Baloo, om du nu insett din obetydlighet, varför envisas du med att sitta framför dumburken och fåna dig? Frågar sig vän av ordning. Jag viger onsdagens sista timme åt denna, mycket resonliga, undring. Det måste finnas en, eller gärna fler, anledningar till att så många, sitter så länge och skriver så mycket, för så få.

Låt mig inleda med ett krasst konstaterande om föräldraledighet. Man får ut mycket av att umgås med småkryp, men det innebär knappast någon större intellektuell stimulans. Samtalen vuxen och ettåring emellan når sällan upp i vidare hög standard. Låt mig komma med några exempel på detta

- Ska pappa läsa boken?
*bebis skrattar och fumlar med händerna i något som skulle kunna tolkas som ett handklapp. Pappa tolkar det som ett jakande och kastar upp bebis i knät. 20 sekunder senare sitter pappan med boken i handen, första meningen fortfarande på läpparna men utan unge. Tålamodet tog slut redan vid "Idag ska Maja..."*

- Men bäbis, så du skriker. Är du kanske lite hungrig?
*Pappa värmer i ett huj spagetti och köttfärssås som han sedan med van hand slevar i bäbis. Bäbis skriker ännu högre vilket får pappa att tvivla på det vettiga i matandet. Istället placeras bäbis i sängen från vilken det snart hörs ett vant harklande ljud. I bäbis säng simmar bäbis i spagetti och köttfärssås, nöjd över magsäckens återgång till vanlig storlek. Pappa svär i högan sky men 3 minuter senare sover bäbis sött i pappas säng. Han var tydligen trött och inte hungrig.*

-Bäbis, är det inte fördjävligt det som händer på Guantanamo Bay
*bebis skrattar och fumlar med händerna i något som skulle kunna tolkas som ett handklapp. Lyckligt ovetande om all dynga han ska få höra under sin uppväxt*

Det finns helt enkelt ett uppdämt behov av att få uttrycka sig verbalt och ta del av andras åsikter i frågor som intresserar en. (Vänta nu, är det inte sånt man har sin partner till? Jo.... men efter en lång arbetsdag är en frågvis Baloo inte det som efterfrågas mest) Låt vara att dessa andra är för en själv helt okända människor. Att de är just okända för oss in på nästa anledning att bloggandet är mödan värt.

Anonymt bloggande är till mångt och mycket fritt från personangrepp. Eftersom man inte vet vem personen bakom åsikten är finns det mycket liten möjlighet att lyfta diskussionen till ett personligt plan, och det är skönt! Visst, det finns undantag, men de är förhållandevis få.

Slutligen tror jag att världen, och framför allt den interaktiva världen, är full av människor med författardrömmar men utan verktygen att nå fram med sitt budskap. Bloggen är en lightversion av ett manus. Som inte kostar en krona att trycka och som alltid blir publicerat. Vars innehåll oftast läses av ett fåtal men som med rätt marknadsföring, hårt arbete och en stor dos tur, kan leda hur långt som helst.

Med de utopiska funderingarna kastar jag in handsken för idag, innan det blir imorgon.