Råkade slinta med tuningen på radion och hamna mitt i ett direktsänt fullmäktigemöte igår kväll. Det var riktigt intressant faktiskt, speciellt när en representant för ett lokalt parti äntrade talarstolen och kläckte de bevingade orden, "jag är inte rasist, men...". Han frågade sig hur kommunen kan tolerera att muslimska flyktingar hedersmördar sina döttrar och slår sina kvinnor. Att det är fruktansvärt att kommunens rektorer inte stoppar muslimska flickor att ha på sig slöja i skolan (vilket jag dock aldrig sett någon ha) och att 70 procent av Sveriges alla invandrare lever på socialbidrag. Debatten handlade om ifall kommunen ska minska flyktingmottagandet från 40 till 25 per år den kommande femårsperioden. Fy fan! och här ska jag uppfostra mitt/mina barn.

Nej, ilskan gick inte över trots att jag fick skriva av mig. Sparar det tilltänkta ämnet till senare bloggar och spinner istället vidare på vad det är för värld vi föräldrar lämnar över till den nyss framavlade generationen svenskar. Ämnet kan tyckas uttjatat, men ibland kan det vara sunt att spendera några mikrosekunder med att tänka efter lite.

Tror vi verkligen att det i långa loppet går att stänga ute människor som flyr från fattigdom och förtryck. Vad är det för framtid vi skapar för våra barn genom att blunda inför miljontals medmänniskor som är i skriande behov av en fristad. Tiden då vi i väst kunde luta oss tillbaka i soffan med en Glenfiddich i näven och se uppsvälda afrikanska barnmagar på tv är förbi. Jag vill inte att min son ska växa upp i ett land som ständigt måste försvara sina privilegier mot de mindre lyckosamma. Det är för vårt eget bästa vi måste hitta ett sätt att fördela jordens resurser.

Var har egentligen min son gjort för att förtjäna att leva i lyx, när så många andra svälter? Det enda som skiljer honom från ett jämnårigt Somaliskt barn är att mitt inte hade oturen att födas i en mörk kropp, i ett krigsdrabbat varmt land, och med HIV smittade föräldrar. Jag är dock övertygad om att somaliern inte kommer förlika sig med sitt öde och falla död ner. Han kommer, med all rätt, ifrågasätta varför han skall behöva svälta ihjäl när den där välgödde svensken får frossa i all världens godsaker. Till skillnad från sina föräldrar kommer han dock ha möjligheten att slå tillbaka och kämpa för sin rätt.

Jag vet inte vad gubben (naturligtvis var det en äldre man) i kommunfullmäktige ville med sitt efterföljande tal om att gå tillbaka till det svenska. Kanske att vi ska förtära en stadig portion salt sill och rovor för att sedan supa ihjäl oss, strax efter att vi tagit tillbaka Finland från Ryssland. Jag är dock övertygad om att min sons framtid inte blir ljusare av att kommunen där han bor minskar sitt flyktingmottagande.