Jag förstår inte var allt tar vägen. Eller när det försvinner. Hur kan en så liten krabat, gömma så mycket, i ett så minimalt hus. Hade han haft ett helt dagis till assistans, och vi härbererat i villa villerkulla skulle läget vara ett annat. Istället börjar jag mer och mer misstänka att jag är far till en skata i människoförklädnad! Jag tvekar inte att sätta upp övervakningskameror om detta inte upphör å det snaraste.
Det senaste oskyldiga offret är hus och jobbnycklar. Alldeles nyss låg de snällt och sött på soffbordet, med ett leende på tänderna, trånandes efter nästa låsning. Nu är de som upplösta i tomma intet. Icke existerande. Helt enkelt spårlöst försvunna!
Fjärrkontrollen kan hamna på villovägar för att någon dag senare dyka upp i nedersta kökslådan. Pengar man trodde man hade försvinner men blir välkommet tillskott när de den 24:e hittas bakom teven. Plastvispen stjäls för att kanske aldrig komma tillbaka, men där finns ju alternativa verktyg att bruka.
När det gäller nycklar är dock läget något mer komplicerat. Något säger mig att mitt anseende hos vaktmästarn får sig ytterligare en törn när jag åter igen ber om en ny uppsättning. Röster kommer att höjas för att det snart finns för många nycklar på vift och att det minsann inte är gratis att byta lås på skolans alla dörrar. Kanske vore det inte mer än rätt att låta den där slarviga Baloo finansiera detta med sin redan för höga lön?
Som jag ser det har jag två möjligheter att slippa undan den förnedring som nyckeltragedin kommer innebära.
1. Jag tar med bäbis till jobbet och ger honom en offentlig utskällning. Viftar med stämningsansökan och hävdar högljutt att det måste vara morsans taskiga anlag som degenererat honom till den grad att han medvetet förvanskar sin pappas viktiga skolnycklar. Nycklar som pappan annars vaktar med sitt liv, men som tydligen stulits i ett ögonblicks infall att man kanske kunde lämna dem obevakade medan man bakade kakor åt kollegiet. Kakor som tyvärr glömdes i ugnen i bestörtning över de försvunna nycklarna och som därför inte kan avnjutas av er, mina kära arbetskamrater.
2. Jag förlänger den här föräldraledigheten till att gälla på obestämd framtid. Hankar mig fram på sambons arbetsvilja och kalkon med utgånget datum. Viger resten av livet åt meningslöst bloggande och nätverksföretagande.
Ju mer jag tänker på det, ju mer sympatiskt verkar alternativ två........
Det senaste oskyldiga offret är hus och jobbnycklar. Alldeles nyss låg de snällt och sött på soffbordet, med ett leende på tänderna, trånandes efter nästa låsning. Nu är de som upplösta i tomma intet. Icke existerande. Helt enkelt spårlöst försvunna!
Fjärrkontrollen kan hamna på villovägar för att någon dag senare dyka upp i nedersta kökslådan. Pengar man trodde man hade försvinner men blir välkommet tillskott när de den 24:e hittas bakom teven. Plastvispen stjäls för att kanske aldrig komma tillbaka, men där finns ju alternativa verktyg att bruka.
När det gäller nycklar är dock läget något mer komplicerat. Något säger mig att mitt anseende hos vaktmästarn får sig ytterligare en törn när jag åter igen ber om en ny uppsättning. Röster kommer att höjas för att det snart finns för många nycklar på vift och att det minsann inte är gratis att byta lås på skolans alla dörrar. Kanske vore det inte mer än rätt att låta den där slarviga Baloo finansiera detta med sin redan för höga lön?
Som jag ser det har jag två möjligheter att slippa undan den förnedring som nyckeltragedin kommer innebära.
1. Jag tar med bäbis till jobbet och ger honom en offentlig utskällning. Viftar med stämningsansökan och hävdar högljutt att det måste vara morsans taskiga anlag som degenererat honom till den grad att han medvetet förvanskar sin pappas viktiga skolnycklar. Nycklar som pappan annars vaktar med sitt liv, men som tydligen stulits i ett ögonblicks infall att man kanske kunde lämna dem obevakade medan man bakade kakor åt kollegiet. Kakor som tyvärr glömdes i ugnen i bestörtning över de försvunna nycklarna och som därför inte kan avnjutas av er, mina kära arbetskamrater.
2. Jag förlänger den här föräldraledigheten till att gälla på obestämd framtid. Hankar mig fram på sambons arbetsvilja och kalkon med utgånget datum. Viger resten av livet åt meningslöst bloggande och nätverksföretagande.
Ju mer jag tänker på det, ju mer sympatiskt verkar alternativ två........
posted by Farsan_Baloo at 5:56 fm
6 Comments:
Hallå, hur stor är bäbis? Den verkar onekligen effektiv! I ett svagt ögonblick anklagade jag syrrans bäbis för att ha kastat nyklarna i kassen med pantflaskor, men de dök upp nån annanstans.
Förargligt! ; )
Bäbis är bara dryga ett, men jag kan lova att det är en mycket rörlig ettåring. Avundas föräldrar till hans jämnåriga kompisar som fortfarande befinnner sig i ktypstadiet!
Justera alternativ 1 lite:
Ta med bäbis till jobbet, släpp honom lös här och där i personalrum, på rektorsexpeditionen, i matsalen, i klassrum. grupprum och vaktmästarexpeditionen. Sen får vi se vad de säger! Då är de nog inte så tuffa rektorn, lärarna, vaktmästaren och resten av skolfolket. Efter ett sådant bäbisbesök kan du säkert tappa bort en nyckelknippa i veckan utan att de protesterar!
Däremot kommer skolan att befolkas av människor som av någon anledning alltid tycks leta efter något i skåpen, lådorna, bakom elementen, under soffan osv.
ha ha ha, *minns* välkommen i klubben förvirrade föräldrar
ser fram emot alternativ 2,
du ser *s* ,glömmde ju.
Du kan ju skaffa ett nyckelskåp istället för att drälla med nycklarna på bordet. Att lägga nycklar på bordet är dessutom dåligt, i klass med A-brunnar tror jag.
Skicka en kommentar
<< Home