Mitt i allt rosenrosa bäbisprat om hur mysigt allt är i den lilla goa familjeidyllen tänker jag bryta av med lite mörkare tankar och funderingar. För visst är det så att det finns baksidor med att ha barn, och att en av dem är hur relationen mellan mamman och pappan förändras. Från att bara haft varandra att rå om är förändringen stor till att lägga all kraft och energi på den lille. Hur detta tar sig uttryck är säkert individuellt, jag ska reflektera lite kring hur det fungerar för oss.

Den största skillnaden är att stubinen blivit kortare, ibland finns den inte alls. Man direktutlöser och sprider till synes omotiverat död och förintelse kring sig. Eftersom den ene inte kan se sin egen roll i vad som tydligen är väldigt upprörande för den andre blir det lätt ett ganska kyligt klimat i det lilla parhuset.

Dessa utbrott är inte regelbundna och oftast kommer de efter att man spenderat en längre tid själv med lille björn. Oavsett hur fantastiskt mysigt man haft det verkar det som att ungen, i det tysta, suger ut positiv energi och ersätter den med aggressioner. När mamma Baloo äntligen dyker upp efter en lång arbetsdag är det som att de här frustrationerna bara måste ut. Här gäller det att snarast hitta en godkänd anledning att få ryta till, och man lyckas nästan alltid...

Det var värre i början, innan båda förstod vad det var som hände. Skulle inte allt vara så där underbart rosenrött nu när man satt en liten unge till världen? Inte är det väl meningen att nyblivna föräldrar ska börja bråka med varandra, när vi knappast gjorde det innan födseln? Det föddes nog en oro hos oss båda huruvida det här egentligen skulle kunna sluta lyckligt, om vi redan efter någon månad gick varandra på nerverna. Och inte blev det bättre av att aldrig få sova ut.

I takt med att erfarenheten av fenomenet blivit större, och vi lärt känna varandras avigsidor bättre, har dock de här korta stunderna av ilska blivit lättare att hantera. Kanske främst för att de är just korta. Ett försmädligt litet leende och ett förlåt senare är allt oftast bra igen. Kanske till och med bättre än innan!

Till övervägande del är livet som nybliven förälder en underbar upplevelse, men jag tror att det kan vara bra att inse att den inte alltid är det, och inte heller måste vara det.

Eller så är detta något som bara händer oss...