Varför måste det kännas så bra nu? Av någon makaber anledning hade jag nästan föredragit att dagarna fram till måndag blev fulla av skrik och gråt. Jag vill inte titta in i lille Baloos ögon och mötas av en blick som verkar gladare och mer full av liv än någonsin förr. Vetskapen av att han snart kommer må så dåligt gör att jag inte riktigt kan njuta av att vi har det så underbart bra.

Jag skäms nästan när han lyrisk kommer framspringande med plastgolfklubban och vill leka med sin pappa. Jag vet nämligen något han omöjligt kan känna till. Om mindre än en vecka kommer han ha papprör runt armarna för att inte råka komma åt såren i ansiktet. Hela det lilla söta huvudet kommer att vara svullet och se blåslaget ut. Förra gången dröjde det länge innan han blev samma kille som innan operationen. Inget talar för att det blir annorlunda nu.

Jag vet att han efter några månader kommer att bli jättefin. Och jag vet att det skulle vara oerhört elakt och egoistiskt att inte låta honom genomgå operationen. Jag skulle aldrig komma på tanken att strunta i den, men ändå gnager en hemsk tanke på björnhjärtat. Det är ju den här killen jag älskar. För mig kvittar det om han ser marginellt annorlunda ut än andra pojkar. Är det verkligen värt den lilla risk det faktiskt innebär? Tänk om något går fel? Inget får gå fel...

Ibland hatar jag att vara man och behöva verka så stark och osårbar jämt. Ibland önskar jag att jag bara kunde lägga mig på sängen och storgråta. Bli tröstad istället för att trösta. Få se problemen istället för att ständigt behöva hitta lösningarna.

Jag vet att det inte är så. Att män ska vara på ett sätt, och kvinnor på ett helt annat. Eller så ska det inte vara så, men är så.

Hur som helst vill jag att den här veckan aldrig ska ta slut, men att nästa redan gjort det. Och nästa... och nästa...