Den lilla ungen jag nu umgås med om dagarna är precis som de större ungarna jag annars umgås med, fast tvärt om. De större ungarna gör allt för att man ska tro att de kan allt medan den lille är mästare på att dölja sina färdigheter. Ibland är det av ren slump man upptäcker framstegen och det blir inte lättare för att ens egen utgångspunkt är att lille Baloo knappt är förmögen till något.

Låt mig belysa två händelser för att exemplifiera vad jag menar

Baloos farfar har på äldre dagar fastnat för den ädla sporten moderatbandy. Han äter, sover och och bajsar golf. Inget annat betyder något, förutom det lille barnbarnet. Således är det knappast förvånande att gubben Baloo köper ett golfset i plast till sin tretton månader gamle släkting. Skeptisk som alltid till sonens förmågor dömde jag ut presenten som minst två år för tidig. Vilken behållning skulle en drygt ettåring kunna ha av en plastputter?

Väldigt stor skulle det snart visa sig. I skrivande stund struttar han runt på vardagsrumsparketten och slår plastgolfbollen framför sig. NEJ, det väcks ingen förhoppning om hus på Hawaii som pensionärspresent från en golfproffsande son och NEJ, mamma Baloo gillar inte den åverkan killens lekande har på parketten.

Här handlade missbedömningen om motorik. Nästa fall är mer kopplat till farsan Baloos usla tålamod.

Vi gillar alla tre att läsa, även om ettårsböcker kanske mer handlar om att titta på bilder. Jag har alltid trott att ungens skratt och pekningar är slumpmässiga, men mamma Baloo har bevisat att så inte är fallet. Hon låter lillen titta och peka en liten stund, sedan frågar hon "var är Maja". Första gången han träffade rätt var jag övertygad om att det handlade om nybörjartur. När han även satte "byxor" och "bil" fick jag dock krypa till korset. Tydligen fattade han det där också.

Det här får mig att bli riktigt orolig. Är det redan dags att vara ständigt gott föredöme? Jag hade gärna sett att man fått svära, sparka i dörrar, äta framför teven, dricka direkt ur mjölkpaketet, kissa på ringen, ha sex mitt på dan (yeah right), gå mot röd gubbe, peka finger i trafiken, verbalt utrycka fördömar mot allt och alla, snacka skit om grannarna, svära på domaren, snacka skit om svärmor, prutta, dricka sig kraftigt berusad och spela våldsamma dataspel några år till.

Några år till föresten. Hela min existens bygger på att få göra alla de där sakerna. Visst finns det annat i livet, som att virka mössor, plocka svamp, cykla på träningscykel och gjuta tennsoldater, men utan den krydda som ohövlighet mot sina medtrafikanter innebär känns livet inte lika värt att leva. Samtidigt vet man ju att det inte finns någon återvändo. När grabben får koll på läget måste också farsan Baloo få det. Säga vad man vill om Homer Simpssonstyle, men det är knappast mitt pappaideal.