Google

måndag, februari 27, 2006

Det var länge sedan jag vurmade för pappaledighet. Inledningsvis var bloggen full av pappapropaganda men på senare tid har den blivit mer allmän. Kanske beroende på att mina besökare till största delen verkar vara mammor. Jag har registrerat mig på ett sånt där "kolla varifrån dina besökare kommer" program. Ska maila dem och fråga huruvida det är möjligt att även få statistik på besökarnas kön och sociala status. Kanske döljer det sin någon vilsen, nybliven, pappa bland er.

Varför bör man då som pappa försöka vara hemma så mycket som möjligt med sina/sitt barn? Enligt mig finns tre huvudanledningar som alla var för sig är tunga nog för att valet ska bli enkelt.

För det första har vi den rent egoistiska anledningen. Att vara hemma med sitt barn är fantastiskt roligt. Detta är den bästa tiden hittills i mitt liv, och då jag anser mig ändå ha haft det ganska trivsamt fram till sonens födelse. I början var jag lite orolig över att min stressade personlighet skulle förstöra nöjet, men istället har denna personligheten förändrats. Man blir helt enkelt lugn av att umgås med ett litet barn. De har fasta rutiner, de är omöjliga att skynda på, de behöver mycket vila och umgänget är ju faktiskt inte förknippat med några direkt svåra utmaningar.

Sedan till de mer altruistiska anledningarna till att pappan bör hålla sig i hemmet. Som pappa anser jag att man, i fallande gradering, har ett ansvar mot barnet, mamman, samhället.

Att det lilla barnet mår bra av att tidigt i livet få en trygg relation till sin far känns självklart. Barn behöver en pappa som tar ansvar för familjen, inte bara genom att försörja den utan genom att ägna tid och kraft på dess medlemmar. Det samspel som byggs upp mellan den lille och pappan gynnar dock inte bara barnet utan stärker även den vuxne i sin papparoll. Jag har exempelvis svårt att se hur jag nu skulle kunna ränna iväg med någon 10 år yngre fnittertitta och lämna mamma Baloo och den lille i sticket.

Ansvaret mot mamman är ganska oproblematiskt. Hon måste ha samma möjligheter att satsa på sin karriär och hon måste känna att inte hela miniBaloos välmående bygger på att hon håller sig inom hemmets fyra väggar. Det måste finnas möjlighet att ha andra roller än bara mamma, och de möjligheterna bör vara lika stora som mina att inte bara vara pappa.

Ansvaret mot samhället är inte lika lätt att definiera. Men, förhoppningsvis kan familjen Baloo, och alla andra som väljer att dela på föräldradagarna, inspirera andra familjer att göra detsamma. Jag brukar tjata om vikten av att bryta förtryckande samhällsstrukturer och ingenstans är väl dessa så uppenbara som i fördelningen av ansvaret för små barn.

När allt kommer till kritan är det dock av det första skälet jag starkast uppmanar alla nyblivna pappor att knalla upp till chefen och förbereda honom på att han redan nu kan börja leta efter lämplig vikarie. Känns det tufft att helt lämna arbetsplatsen rekomenderar jag starkt att göra som vi gjort, vara ledig på halvtid. På det sättet får även mamman vara med under den härligaste tiden och inte bara vara ett par droppande bröst det jobbigare första halvåret.

11 Comments:

Anonymous Anonym said...

Nu sitter jag här och gråter... Är mamma i utlandet där det inte existerar något som heter föräldraledighet överhuvudtaget. Man får som mamma välja mellan att vara hammafru eller att börja jobba när barnet är sex veckor gammalt. Att pappan överhuvudtaget skulle komma i närheten av funderingar om att mamman behöver ut ur hemmet och ha karriär på samma villkor och att pappan har behov av att umgås med sitt barn det är en utopi som inte kommer att komma hit förrän om ca 50 år. Detta i ett västland, USA. Mycket är ohyggligt efter i utvecklingen här och det är frustrerande att alltid slå underifrån som mamma och hävda och kräva sin rätt som människa och inte bara ses som mamma eller karriärist. Att båda kan samexistera och att pappan kan göra detsamma lyfter de frågande på ögonbrynet när jag nämner. Vi planerar att flytta till Europa om två år, frågan är om jag står ut tills dess.

5:23 fm  
Blogger Ina said...

Jag är inte glad över att jag blev sjuk när jag väntade dottern, men jag är glad över den tid vi fick tillsammans hemma, både maken och jag tillsammans med henne. Jag var sjukskriven i 8 månader och han således pappaledig. Att dela på föräldraledigheten borde vara så självklart när systemet ger oss den möjligheten. Jag blir mörkrädd av alla pappor som inte tror sig kunna lämna arbetet och av alla mammor som inte vill släppa ifrån sig tiden.
Jag har förresten länkat till dig, här tycker jag flera borde läsa!!

5:34 fm  
Blogger Farsan_Baloo said...

anonymous: Oj, meningen var inte att göra någon ledsen, men i ditt fall förstår jag att det kan kännas tufft att jobba i sådan motvind. Man bör akta sig för att döma ut andra kuklturers sätt att skapa sitt eget samhälle, men jag förstår att det måste vara jobbigt att vara svensk kvinna i USA. Räcker ju med att se Oprah för att förstå vad du har att tampas med :)

Ina:Tänk att få vara hemma tillsammans hela familjen. nu ska ju vi lärare inte klaga. 14 veckor/år är ju ganska mycket tid. Men ändå, hade vi haft råd hade vi båda varit hemma mycket längre tid.

6:46 fm  
Anonymous Anonym said...

Tack Baloo för medkänslan! Nej, du gjorde mig inte ledsen, det var mer att jag grät över hur frustrerad jag är många gånger över att behöva leva i en film från 50-talet. Och visst, man skall inte döma ut andra kulturer sådär i förbifarten, men: jag bor här och vet hur det är. Oprah är före sin tid mot vad många andra amerikaner är. Och då bor jag ändå i New York som skall vara så världsledande...

9:58 fm  
Blogger Unknown said...

Anonym: Jag skulle också bli galen! Önskar jag kunde göra något för dig!

Baloo: i min vardag möter jag många män i ålder 35-45 som är pappor och företagare. I samarbetet med dem måste jag alltid vara beredd på att anpassa mötestider efter hämtning och lämning till dagis, eller eftermiddagar då mamman ska iväg på sitt i jobbet osv. De planerar in en eftermiddag på simhallen eller går på matiné. På affärsmiddagar pratar de unga, nyblivna fäderna om vaknätter och längtar hem :-)

Sånt får mig att känna att det faktiskt händer något. De män som har möjlighet att disponera sin tid efter egna behov väljer att ägna tid åt sina barn. Det står inte still. Min generations pappor har förstått lite mer än föregående generationers pappor.

10:47 fm  
Blogger CV said...

Min man och jag delade ganska lika på föräldraledigheten när våra söner var knattar (nu är de 15 och 16 år). Det har bara varit positivt.
RS
kulturbloggen.com
som gillar namnet på din blogg:)

12:21 em  
Anonymous Anonym said...

Hallå där. Det här har ju inte alls med detta ämne att göra utan är en respons på ditt inlägg hos mig.
Du skulle rösta på Laleh och Gudrun sa du. Motiveringen glömde du dock.. /Eva

12:26 em  
Blogger Farsan_Baloo said...

Anonymous: Synd att man ska få sina förutfattade meningar om landet i väster bekräftade. Amerikansa femtiotalare i alla ära, men gick ju inte direkt i bräschen för att luckra upp några könsroller.

Åsa: Jag tror faktiskt också att det är på väg att förändras. Inom mitt yrke har det nog alltid varit ganska vanligt eftersom vi lärare saknar incitament att hålla oss från jobbet. Man kan leva med en hundring mindre i löneökning och man är lätt att ersätta.

cv: Bra, av allt som står på den här sidan är det faktiskt titeln jag är mest nöjd med. Önskar bara att det inte vore för att jag är så lik björnen

Eva: Fixat!

12:37 em  
Blogger Runt 40 said...

Vi har delat exakt, tagit ut nio månader var. En av bieffekterna är att jag (=mamman) av omgivningen betraktas som värsta häxan som inte tar hand om min lilla baby. Maken får dubbla helgonrollen eftersom han dels tar så väldigt mycket föräldraledigt samt för att han finns där för sin dotter då mamman sviker.

Bedrövligt, eller hur?

11:12 em  
Blogger Nathalie Sundesten Landin said...

Runt 40: helt sanslöst! Vi har också delat i stort sett lika. På min ena arbetsplats sa de, när jag redan innan barnet var fött förklarade att jag skulle vara tillbaks efter nio månader, vänta bara - du vill nog vara hemma längre. Då svarade jag att det kanske jag vill, men det är inte upp till mig att bestämma. Tappade hakor! Sedan när jag var tillbaka; hur kan du lämna så tidigt oj oj - hur har barnet det???? Tröttsamt!

12:49 fm  
Blogger Botilda said...

Baloo, även om det mest är mammor som läser så kan vi ju bli stärkta av dina exempel och argumentera bättre... Eller bara hänvisa till din blogg.

1:06 fm  

Skicka en kommentar

<< Home