Det var länge sedan jag vurmade för pappaledighet. Inledningsvis var bloggen full av pappapropaganda men på senare tid har den blivit mer allmän. Kanske beroende på att mina besökare till största delen verkar vara mammor. Jag har registrerat mig på ett sånt där "kolla varifrån dina besökare kommer" program. Ska maila dem och fråga huruvida det är möjligt att även få statistik på besökarnas kön och sociala status. Kanske döljer det sin någon vilsen, nybliven, pappa bland er.

Varför bör man då som pappa försöka vara hemma så mycket som möjligt med sina/sitt barn? Enligt mig finns tre huvudanledningar som alla var för sig är tunga nog för att valet ska bli enkelt.

För det första har vi den rent egoistiska anledningen. Att vara hemma med sitt barn är fantastiskt roligt. Detta är den bästa tiden hittills i mitt liv, och då jag anser mig ändå ha haft det ganska trivsamt fram till sonens födelse. I början var jag lite orolig över att min stressade personlighet skulle förstöra nöjet, men istället har denna personligheten förändrats. Man blir helt enkelt lugn av att umgås med ett litet barn. De har fasta rutiner, de är omöjliga att skynda på, de behöver mycket vila och umgänget är ju faktiskt inte förknippat med några direkt svåra utmaningar.

Sedan till de mer altruistiska anledningarna till att pappan bör hålla sig i hemmet. Som pappa anser jag att man, i fallande gradering, har ett ansvar mot barnet, mamman, samhället.

Att det lilla barnet mår bra av att tidigt i livet få en trygg relation till sin far känns självklart. Barn behöver en pappa som tar ansvar för familjen, inte bara genom att försörja den utan genom att ägna tid och kraft på dess medlemmar. Det samspel som byggs upp mellan den lille och pappan gynnar dock inte bara barnet utan stärker även den vuxne i sin papparoll. Jag har exempelvis svårt att se hur jag nu skulle kunna ränna iväg med någon 10 år yngre fnittertitta och lämna mamma Baloo och den lille i sticket.

Ansvaret mot mamman är ganska oproblematiskt. Hon måste ha samma möjligheter att satsa på sin karriär och hon måste känna att inte hela miniBaloos välmående bygger på att hon håller sig inom hemmets fyra väggar. Det måste finnas möjlighet att ha andra roller än bara mamma, och de möjligheterna bör vara lika stora som mina att inte bara vara pappa.

Ansvaret mot samhället är inte lika lätt att definiera. Men, förhoppningsvis kan familjen Baloo, och alla andra som väljer att dela på föräldradagarna, inspirera andra familjer att göra detsamma. Jag brukar tjata om vikten av att bryta förtryckande samhällsstrukturer och ingenstans är väl dessa så uppenbara som i fördelningen av ansvaret för små barn.

När allt kommer till kritan är det dock av det första skälet jag starkast uppmanar alla nyblivna pappor att knalla upp till chefen och förbereda honom på att han redan nu kan börja leta efter lämplig vikarie. Känns det tufft att helt lämna arbetsplatsen rekomenderar jag starkt att göra som vi gjort, vara ledig på halvtid. På det sättet får även mamman vara med under den härligaste tiden och inte bara vara ett par droppande bröst det jobbigare första halvåret.