Det där med kläder är lustigt. Inte att handla dem, sådan ger bara olustkänslor. Men när den lille ska kläs på avslöjas med all önskvärd tydlighet att mamma och pappa Baloo har två vitt skilda ideologier vad gäller barnkläder och att de ska matcha. Jag står för det konstnärliga, nyskapande och praktiska tänkandet medan kvinnan i förhållandet är mer konservativ, tråkig och fast i gamla föreställningar om giltiga färgkombinationer. Det är i alla fall så jag ser på det.

Mamma Baloo tycks se saken ur ett annat, naturligtvis felaktigt, perspektiv. Hon hävdar att jag helt enkelt skiter i hur min son ser ut, och att det är något jag gör bäst i att förändra. Illa kvickt!

Allvarligt. Vad gör det om en ettåring har blå byxor och brun tröja. Visst, det finns färger som passar bättre ihop, men han lider ju inte av det. Och det kanske är snyggare att ha hängslebyxorna innanför fleecetröjan, men när bara brallorna ska av på biblan blir det onödigt mycket bök att ha dem under tröjan. Jag gör tydligen fel enligt konstens alla regler om barnpåklädande, men det ger jag blanka fan i. Grabben är ett år. ETT ÅR! Varför skulle han bry sig.

Är det inte snarare så att det finns en pedagogisk vinst i att inte tuta i honom att det finns ett rätt och fel när det gäller sina egna och andras kläder. Att folk får se ut hur de vill och att det som är snyggt för honom kanske är fult för någon annan. Jag vill till och med gå så långt att jag gör grabben en tjänst som låter honom springa i trapporna på domus med tomtebyxlångkallingar och orange jacka. Det är ju döfräckt!

När det kommer till kritan handlar det förstås enbart om lathet. Varför ska man leta upp något som passar till den rötvitrutiga långärmade skjortan när hans häftiga mysbyxor redan ligger framme? Jag fattar inte. Han är ju bara ett år!