Jag har varit ganska noga med att poängtera att en pappa som tar halva ansvaret för hem och barn inte på något vis gör en större prestation än en mamma som gör samma sak. Eller, i alla fall har det aldrig varit min intention att använda bloggen för att förhärliga mina egna, eller någon annan pappas insatser. Det finns dock ett undantag. En detalj som gör att vi farsor faktiskt jobbar lite i motvind. Och som jag tror kan vara en stor orsak till att många pappor resignerar och lämpar över mycket som har med den känslomässiga relationen till barnet att göra till mamman.

Vi pappor måste nämligen förtjäna det lilla barnets kärlek på ett sätt mammor inte behöver. Vi har inga mjölkdepåer att öppna upp så fort den lille slår sig, blir rädd eller bara vanligt hungrig. Till skillnad från fru Folcker har de flesta mammor inte lämnat sina barn många sekunder de första sex månaderna, medan vi farsor bara smitit från jobbet ynka 10 dagar i anslutning till förlossningen. Vill man som pappa ha en chans att närma sig mamma-spädbarnsrelationen får man inte ligga på sofflocket, det gället att kämpa.

Försöka utnyttja varje litet tillfälle att komma nära sitt barn. Ta det där extra nattvaket trots att ögonlocken känns insmorda i karlssons klister. Läsa samma bok om och om igen trots att man numer kan berätta om dess bilder på minst fyra olika språk. Låta morsan slippa ett blöjbyte då och då, trots att det egentligen var hennes tur. Dansa tryckare till smurfhits trots att man aldrig annars dansar nykter, och i synnerhet inte till "saft saft hallonsaft".

Sedan finns det två knep man kan ta till. Det ena är att vara pappaledig så mycket som möjligt. Vid det här laget behöver jag väl inte förklara mer om varför. Det andra är betydligt mer smärtsamt, speciellt för mamman.

Jag gjorde tidigt klart för mamma Baloo att hon inte skulle få ensamrätt på tröstning. På det sättet hoppades jag att den lille skulle få förtroende även för mig. Intellektuellt är morsan med på det men känslomässigt är vi nog fortfarande inte helt överens. Om jag inte ibland tvingat honom ur hennes famn är jag tveksam till att hon frivilligt släppt honom ifrån sig.

Jag kan tänka mig att det här sättet att få in pappan tidigt i den lilles liv är omtvistat och kan verka väldigt cyniskt, men för oss har det fungerat bra. Jämförelsevis tidigt kunde mamma Baloo lämna huset, med mig och den lille kvar däri, utan att protesterna blev för stora. Han har också blivit väldigt duktig på att passas av andra än oss. Att kunna vara för oss själva har varit, och är naturligtvis fortfarande, viktigt för oss och för att det ska kännas bra att lämna minstingen hos främlingar krävs att vi vet att han inte saknar oss för mycket.

Fortfarande är det dock ganska tydligt vem som är nummer ett för unge herr Baloo. När jag varit hemma med honom några dagar är mamma och pappa relativt likställda, kanske till och med lite i min favör. Men när helgen kommer och mamma är mer tillgänglig hamnar jag lätt bland andrahandssorteringen (skadat gods). Och när man gör allt i sin makt för att den lille ska må bra, men han ändå kommer springande till mamma när något gått galet, förstår jag att primitiva känslor lätt kan ta överhanden. Varför ska man som pappa bry sig när det ändå är mamman som är nummer ett?

Intalar man sig inte redan från första början att det här är något naturligt, och att pappans belöning för sitt tålamod kommer senare, är det nog lätt att snart ge upp sina ansträngningar. Och överöser man inte den lille med obesvarad kärlek tidigt i hans/hennes liv finns nog risken att man inte heller gör det när den är besvarad. Och det är en risk jag inte vill ta.

Det vore intressant att höra vad andra föräldrar har för erfarenhet. Hur har ni gjort, eller inte gjort, för att få med pappan i matchen? Är det bara jag som känner så här?