Det här är inlägget jag aldrig trodde mig kapabel att skriva. Ämnet är städning och jag är mot all förmodan inte den vars ordningssinne ifrågasätts, utan istället den som i vredesmod beklagar sig över stöket. Nuvarande, och i ännu större utsträckning tidigare, samboende brukar spy galla över min totala avsaknad av tarättegenskap men nu är det banne mig min tur.

Råkade komma i close encounter med dammsugaren igår och det var då insikten slog mig. Vi bor i ett äckelhus, där kladd, damm, smulor och halväten mat får härska fritt. Hur jag kan ha missat att märka detta tidigare kan diskuteras, men inte idag.

Jag förstår inte hur andra barnfamiljer kan ha det så städat och fint. Vad är det för folk som går och städar undan efter ungarna så fort något råkar släppas ner på det nybonade golvet? Curlingföräldrer har fått en ny innebörd. Man kan inte bara sopa framför, utan även bakom sina kids! När jag tog klivet in i det här föräldrandet var planen att inte sopa alls, en taktik vars resultat socialstyrelsen troligen inte skulle tycka vidare mycket om. Eller de där engelska städtanterna som florerar i c-kanals lokalvårardokusåpa.

Nej, nu krävs nog lite räfst och reduktion även i familjen Baloos städled. Kommenderar ut mig själv på golvet med mopp, Ajax, pösiga och urtvättade rosa mysbyxor och ett stort smile på läpparna. Ett års bäbisvidrigheter skall plånas ut. Det lär kräva sin man... och kvinna!