Det har onekligen varit dryga tre dagar av nya erfarenheter. Visserligen ruttna sådana, men kanske ändå lärorika. Ibland kan det nog vara bra att vakna upp ur föräldraidyllen och inse att det inte alltid är så fantastiskt puttiluttigt att vara pappa, eller mamma. Som jag varit inne på tidigare kan barn locka fram något hemskt inom en. Att de man älskar mest, också är de som senare i livet kan såra mest, blir lättare och lättare att förstå.

När man själv är trött känns det nämligen som att ungen på flit somnar extra sent på kvällen. Krånglar extra mycket med maten. Bajsar extra kladdigt. Skriker extra högt. Stökar ner extra mycket. Spyr extra mycket blåbärssoppa på soffan. Stänger av teven extra exakt när sporten börjar. O.s.v. in absurdum.

Det är som att den lille har en hemlig agenda att göra livet så surt som möjligt för pappa. Så är det naturligtvis inte. Snarare är det ett tydligt bevis på att den viktigaste egenskapen vi föräldrar behöver besitta är tålamod. Har man bara tålamod löser sig det mesta. Har man bara tålamod med den lille blir de flesta problem väldigt små. Då och då händer det dock att man helt enkelt inte orkar, och då går det lätt åt helvete.

Jag är säker på att jag aldrig skulle kunna bli så desperat att jag slänger ungen i sjön, eller ställer ner honom i det soprum jag inte har och kastar mig själv framför tåget. Jag ser inte heller mig själv som typen av farsa som bara drar och lämnar resten av familjen i glömska... eller stannar kvar och glömmer dem!

Däremot har jag fått en vag förståelse för hur starka de mörka känslor en liten söt krabat kan locka fram hos föräldrar som nått gränsen kan vara. Att vara ensam och sjuk, med en dito liten kille, har även stärkt min övertygelse att man ska vara två som bryr sig, två tålamod. Och hur de här dagarna hade gått utan den erfarenhet pappaledigheten givit mig vågar jag inte ens tänka på.

Nästa gång morsan baloo drar till fjällen får hon hur som helst se till att det är en frisk farsa hon lämnar hemma med krabaten!