Det har onekligen varit dryga tre dagar av nya erfarenheter. Visserligen ruttna sådana, men kanske ändå lärorika. Ibland kan det nog vara bra att vakna upp ur föräldraidyllen och inse att det inte alltid är så fantastiskt puttiluttigt att vara pappa, eller mamma. Som jag varit inne på tidigare kan barn locka fram något hemskt inom en. Att de man älskar mest, också är de som senare i livet kan såra mest, blir lättare och lättare att förstå.
När man själv är trött känns det nämligen som att ungen på flit somnar extra sent på kvällen. Krånglar extra mycket med maten. Bajsar extra kladdigt. Skriker extra högt. Stökar ner extra mycket. Spyr extra mycket blåbärssoppa på soffan. Stänger av teven extra exakt när sporten börjar. O.s.v. in absurdum.
Det är som att den lille har en hemlig agenda att göra livet så surt som möjligt för pappa. Så är det naturligtvis inte. Snarare är det ett tydligt bevis på att den viktigaste egenskapen vi föräldrar behöver besitta är tålamod. Har man bara tålamod löser sig det mesta. Har man bara tålamod med den lille blir de flesta problem väldigt små. Då och då händer det dock att man helt enkelt inte orkar, och då går det lätt åt helvete.
Jag är säker på att jag aldrig skulle kunna bli så desperat att jag slänger ungen i sjön, eller ställer ner honom i det soprum jag inte har och kastar mig själv framför tåget. Jag ser inte heller mig själv som typen av farsa som bara drar och lämnar resten av familjen i glömska... eller stannar kvar och glömmer dem!
Däremot har jag fått en vag förståelse för hur starka de mörka känslor en liten söt krabat kan locka fram hos föräldrar som nått gränsen kan vara. Att vara ensam och sjuk, med en dito liten kille, har även stärkt min övertygelse att man ska vara två som bryr sig, två tålamod. Och hur de här dagarna hade gått utan den erfarenhet pappaledigheten givit mig vågar jag inte ens tänka på.
Nästa gång morsan baloo drar till fjällen får hon hur som helst se till att det är en frisk farsa hon lämnar hemma med krabaten!
När man själv är trött känns det nämligen som att ungen på flit somnar extra sent på kvällen. Krånglar extra mycket med maten. Bajsar extra kladdigt. Skriker extra högt. Stökar ner extra mycket. Spyr extra mycket blåbärssoppa på soffan. Stänger av teven extra exakt när sporten börjar. O.s.v. in absurdum.
Det är som att den lille har en hemlig agenda att göra livet så surt som möjligt för pappa. Så är det naturligtvis inte. Snarare är det ett tydligt bevis på att den viktigaste egenskapen vi föräldrar behöver besitta är tålamod. Har man bara tålamod löser sig det mesta. Har man bara tålamod med den lille blir de flesta problem väldigt små. Då och då händer det dock att man helt enkelt inte orkar, och då går det lätt åt helvete.
Jag är säker på att jag aldrig skulle kunna bli så desperat att jag slänger ungen i sjön, eller ställer ner honom i det soprum jag inte har och kastar mig själv framför tåget. Jag ser inte heller mig själv som typen av farsa som bara drar och lämnar resten av familjen i glömska... eller stannar kvar och glömmer dem!
Däremot har jag fått en vag förståelse för hur starka de mörka känslor en liten söt krabat kan locka fram hos föräldrar som nått gränsen kan vara. Att vara ensam och sjuk, med en dito liten kille, har även stärkt min övertygelse att man ska vara två som bryr sig, två tålamod. Och hur de här dagarna hade gått utan den erfarenhet pappaledigheten givit mig vågar jag inte ens tänka på.
Nästa gång morsan baloo drar till fjällen får hon hur som helst se till att det är en frisk farsa hon lämnar hemma med krabaten!
7 Comments:
Intressant det du skriver om!
Upplevesen man går igenom, skapar förhoppningsvis en större förståelse (inte ursäkt) för människors ibland ganska förvirrade beteende mönster,under ex småbarns åren.
Att sitta ensam med tre hysteriskt skrikande små barn och konstant sömnbrist och en man som mer eller mindre trakaserade mig, gjorde att jag vid vissa tillfällen tänkte tankar ,jag inte skulle drömma om att tänka innan jag begåvats med barn.
Tanken slog mig ofta, hur gör de som inte fixar det, som har lägre nivå av tolerans och empati och lever under ännu mer pressad situation än jag?
Ja, vi läser ju om dem då och då, tyvärr.
Jag kan bara beklaga och tycka det är så tragiskt för de som drabbar och de som drabbas.
När jag ropade på hjälp var det ingen som lyssnade, förrän jag slog näven i bordet innan jag gick sönder, men alla dom som aldrig slår näven i bordet, hur hjälper vi dem?
En dam på BUp sa till mig vid ngt tillfälle att i princip alla föräldrar känner känslan av att göra sitt barn illa ngn gång - när gränsen är nådd och när man är totalt slut. MEN att de flesta människor stannar vid tanken, för att det finns inbyggda spärrar. Tyvärr saknar en del människor dessa spärrar och de stoppar inte vid tanken. Olyckligt nog.
Usch det låter verkligen som tuffa dagar. Och med alla fäörbjudna tankar som man inte vill tänka...
Jag hoppas att ni mår bättre nu. Och att nästa gång du är själv med Baloo jr blir med som du tänkt.
Jag tänkte länka till din blogg från min om det är OK?
Andromeda: Du beskriver en situation 10110 gånger värre än det lilla minitrauma jag upplevde. Ändå kan jag lite förstå hur det måste ha känts... lite.
Batbut och Gustaf: Den gränsen var ju långt borta, och det var ju egentligen inte så farligt. Eller så är det som vanligt... efteråt känns ingen plåga vidare svår. Inte ens göteborgsvarvet!
Gustaf: Naturligtvis går det bra
Åh, vad jag känner igen hur det var när grabbarna var små. Om jag längtade efter att läsa en bok, nog tusan höll sig någon av dem vaken tills jag somnade. Men hux flux är de tonåringar och stänger dörren och vill vara ifred.
Njut av dem fast de är griniga och tillåt dig själv att vara grinig också.
Sånt är livet.
RS
kulturbloggen.com
ja,det jag gått igenom ,förringar ju inte din erfarenhet och gör den absolut inte mindre viktig, tvärt om!
Det är OK att drämma till med en och annan svordom då... högt uttalad... i köket.
Och som någon sa ovanför. Det säger svish.... och så har de flyttat hemifrån.
Skicka en kommentar
<< Home