Jag har gett upp. Kastat in handduken. Ställt in skorna. Krypt till korset. Helt enkelt insett det oundvikliga, att jag inte längre har vad som krävs. Igår somnade jag mig klockan 21.00, och då hade jag ändå halvslumrat på soffan sedan långt innan sporten. Det senaste året har genomsnittsinsomningen gått från tuffa ettiden till mesiga tiotiden. Och så debaklet igår. Det är kört. Jag har blivit en gammal gubbe!

Tror att det är övergången till ettsovperdagsamhället jag inte riktigt klarat. De strukturomställningar som måste göras, för att smärtfritt klara övergången, har inte hunnits med och jag lever fortfarande kvar i svunna förmiddagstupplurstider. När klockan närmar sig nio på morgen börjar jag leta tecken i hans ögon. Bevis för trötthet. Signalen för vila. Men inget händer. Pappa var inte redo för den här förändringen.

Vi har gått från hockey till fotboll. Från periodpauser till halvtidsvila. Föräldraledigheten känns inte längre som den betalda semester det inledningsvis var, och jag antar att det inte är mer än rätt. Det ställs större krav nu. Tar mer tid. Att gå till jobbet blir nästan att gå ner i tempo.

Samtidigt är det roligare nu. Mer fotboll. Mer gunga. Mer bada. Mer promenera. Mer pulka. Mer rutschkana. Mindre sitta still. Mindre kolli. Mer människa.

Men också mindre tid för bloggande. Att sitta vid datorn när grabben är vaken innebär trubbel, att göra det när jag själv sover ännu mer bekymmer.