Men gud. Farsan Baloos blog börjar bli ett frosseri i självömkan. Dags att stoppa denna fasansfulla utveckling med en hyllning till sidans huvudperson. Om eskaleringen av kärlek till den lille fortsätter hela livet förstår jag att tonårsföräldrar ibland kan vara något beskyddande på utvecklingssamtal och föräldramöten.

Nu bär det av mot biblotek och cafeteria. Vi har blivit en del av inredningen där. På gott och ont. Gott eftersom det är kul att vara igenkänd, ont eftersom det ständiga framspringandet till gymnasietjejer kan väcka jobbiga misstankar mig mig. Detta trots att jag försöker hålla en låg profil genom att gömma mig bakom närmaste bokhylla när han går på som bäst.