Tänkte lyfta en uppfostringsfråga med er kunniga läsare. Vad är egentligen ok när det gäller uppfostrande av andras ungar? Särskilt de som beter sig som uppblåsta skitungar och roffar åt sig allt som kommer i deras väg, på andra barns bekostnad?
Mitt exempel kommer från dagens öppna förskola. Jag hade glädjen att få sitta lite bredvid och vila uppmärksamhetssinnet, då min egen lilla pojk behagade sova. Det där med sommartid vet ni. En kille, vad kan han ha varit.... 4 år, som jag aldrig sett där förut höll hov bland resten av ungarna. Han ägde hela golvet, och uppenbarligen alla leksaker som råkade hamna där. Resten av gänget var i hans våld men skitungens pappa satt bara i ett hörn och jäste och log. Om det var ett hånflin eller inte kunde jag aldrig lista ut, men vidare upprörd över sin sons sätt att uppträda var han definitivt inte.
Min första reflex var självklart att säga till ungen, men eftersom familjen Baloo inte var part i målet höll jag låg profil. Ingen av de andra mammorna/papporna öppnade käften, uppenbarligen var pappas självgodhet ett för stort hinder att överstiga. Liksom sin son hade han tagit befälet över hela förskolan.
Vad är det för fel på folk? Att en liten parvel inte kan se skillnad mellan mitt och ditt, och helt saknar empati är lätt att förstå. Men, att en vuxen människa kan vara så blind för sin sons, och sitt eget, ruttna uppträdande. Häpnadsväckande.
Samma grabbar som för 20 år sedan styrde skolorna överför sina värderingar på sina söner. Det är dessa föräldrar herr Björklund skall lägga sin kraft på. Inte på att sätta dit ungarna. I samhället i stort, och i skolorna i synnerhet, är vi snabba att skuldbelägga barn och ungdomar. Men, roten till det onda är vi vuxna. Barn är i mångt och mycket en spegelbild av sina föräldrar, och det är inte sällan en ganska elak bild de möter när de ser på sig själva.
Det är här vi lärare behöver hjälp. I mötet med vuxna människor. Föräldrar som ställer till det för sina barn genom att inte sätta gränser direkt. Som inte kan se att det inte är några änglar de avlat fram. Som i varje läge skyller ifrån sina barns beteende på någon annan, och allra helst på skolan. Som inte törs ta konflikten på hemmaplan. Som vill vara sina barns bästa kompisar, men som i själva verket är deras sämsta vänner.
Mitt exempel kommer från dagens öppna förskola. Jag hade glädjen att få sitta lite bredvid och vila uppmärksamhetssinnet, då min egen lilla pojk behagade sova. Det där med sommartid vet ni. En kille, vad kan han ha varit.... 4 år, som jag aldrig sett där förut höll hov bland resten av ungarna. Han ägde hela golvet, och uppenbarligen alla leksaker som råkade hamna där. Resten av gänget var i hans våld men skitungens pappa satt bara i ett hörn och jäste och log. Om det var ett hånflin eller inte kunde jag aldrig lista ut, men vidare upprörd över sin sons sätt att uppträda var han definitivt inte.
Min första reflex var självklart att säga till ungen, men eftersom familjen Baloo inte var part i målet höll jag låg profil. Ingen av de andra mammorna/papporna öppnade käften, uppenbarligen var pappas självgodhet ett för stort hinder att överstiga. Liksom sin son hade han tagit befälet över hela förskolan.
Vad är det för fel på folk? Att en liten parvel inte kan se skillnad mellan mitt och ditt, och helt saknar empati är lätt att förstå. Men, att en vuxen människa kan vara så blind för sin sons, och sitt eget, ruttna uppträdande. Häpnadsväckande.
Samma grabbar som för 20 år sedan styrde skolorna överför sina värderingar på sina söner. Det är dessa föräldrar herr Björklund skall lägga sin kraft på. Inte på att sätta dit ungarna. I samhället i stort, och i skolorna i synnerhet, är vi snabba att skuldbelägga barn och ungdomar. Men, roten till det onda är vi vuxna. Barn är i mångt och mycket en spegelbild av sina föräldrar, och det är inte sällan en ganska elak bild de möter när de ser på sig själva.
Det är här vi lärare behöver hjälp. I mötet med vuxna människor. Föräldrar som ställer till det för sina barn genom att inte sätta gränser direkt. Som inte kan se att det inte är några änglar de avlat fram. Som i varje läge skyller ifrån sina barns beteende på någon annan, och allra helst på skolan. Som inte törs ta konflikten på hemmaplan. Som vill vara sina barns bästa kompisar, men som i själva verket är deras sämsta vänner.
posted by Farsan_Baloo at 8:32 fm
23 Comments:
Den sista meningen borde tryckas på tröjor och delas ut i den riksomfattande kampanjen i ämnet.
Lysande inlägg!
Jag går alltid, alltid, alltid fram till de där barnen, sätter mig på huk och pratar om något som är så konstigt att de bara tappar hakan och glömmer bort att härska.
Jag pratar inte uppfostrande eller hötter med pekfingrar (det är inte min uppgift), jag bara förvirrar och lugnar lite ... för de andra barnens skull.
- Hej, har du hört om när elefanten och myran träffade en anka som hade tappat bort sina skor?
- ... hu .. va?
- Jo, det var så här ...
Förvånande ofta kommer föräldern fram och säger "hur gjorde du?".
Detta funkar förstås också på mina egna barn när de har gått i baklås eller fastnat i vinkelvolten.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen Det är alltid föräldrarna som har ansvaret över sine barn och för hur de kommer att bli som vuxna... och ibland måste man rycka in när inte någon annan förälder inte fattar eller bryr sig.
Jag skulle vilja att lärarnas enda arbete var att få undervisa. Men det kan man nog bara drömma om.
Ja, att sätta gränser för sig själv innan man sätter gränser för våra barn ,tycks vara en svår uppgift, så även för mig ibland.
Men bara man är medveten om det, så blir det lättare att bearbeta.
Att hitta sin egen inre, tro ,kraft och vilja att förändra sig själv går ju inte i ett nafs, men så byggdes inte Rom på en dag heller.
Det viktigaste är att vi vuxna alltid bär ansvaret, hur tungt och svårt det är för många att erkänna eller se att det faktiskt är så.
Ansvaret att lära våra barn en självinsikt som gör denne till en tryggare och stabliare människa som vill gott och gör gått åt andra och sig själv utan motprestation.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Som en klok människa skrev på min blogg: the easiest way is a road stright to hell.... Och tyvärr är det så.
Förenklat är min åsikt att barn är allas ansvar. Och att man får säga till andra barn - det är faktiskt till hjälp för dem, även om situationen kanske inte uppfattas så där och då. Och i ett sådant här läge när Lille Herr Baloo inte var inblandad var det än svårare såklart, men jag hade nog ändå försökt att närma mig barnet
Kanonbra skrivet! Klart vi måste hjälpas åt!
Delar helt din uppfattning, Farsan Baloo. Det finns ju både föräldrar som skiter i att ta detta ansvar och föräldrar som inte orkar/kan. För de sistnämnda kan samhället försöka ge stöd i form av samtal, utbildning, grupper. För den förstnämnda... ja, vad gör man? Här måste omgivningen (enskilda, skolan, öppna förskolan, m fl) tydligt visa vad de tycker. Men det är ju lätt att teoritisera.
Hej alla. Vettiga åsikter. Det är ett klurigt problem i det lilla exemplet men ett framtida jättebekymmer om man ser till helhetsperspektivet. Fler och fler föräldrar ser knappt sina barn om dagarna. Skolan förväntas ta det uppfostrande ansvaret, så länge det handlar om positiv feedback.
Jag tycker att alla människor har ansvar för varandra, vilket inkluderar andra vuxna och barn. Om pappan är frånvarande även när han är där, så måste nån annan ingripa. Det är ju så man lär sig! En vuxen kommer in och bryter ett destruktivt beteende när barnen har kört fast.
Och som Lotten skriver så behövs det ibland bara att nån kommer av sig för att ändra dynamiken.
Ni har säkert rätt i allt, men just nu kan jag bara koncentrera mig på ankan, myran och elefanten!!
Vad var det med dem, vad hade hänt med deras skor, och hur gick det sen?
Knepet att avleda barn är förstås oftast gångbart när barnen är små. Jag hade faktiskt försökt prata med pappan i första hand och barnet i fråga i andra hand. Att bara titta på är inget alternativ som är bra. Ingen vågar varför ska jag??
Jag håller med tidigare inlägg att vi alla har ansvar för varandra både stora och små. Våra förutsättningar att klara familjelivet ser helt olika ut.
Hälsningar
Bisse
I det här avseendet var det faktiskt bättre förr när alla grannar visste vem man var och vi visste att de skulle skvallra. Eller ryta åt oss. Och därmed avstod vi från en massa dumheter.
Nu vet varenda unge att ingen (nästan ingen) vuxen vågar säga ifrån.
Jag tillhör förstås dem som vågar. Nästan alltid. Men eftersom ungar inte automatiskt lyder äldre, kan det kosta en massa energi.
Håller med om att det är ett klurigt problem. Naturligtvis är det lätt att säga att vi alla måste hjälpas åt och säga till om vi ser nåt som är fel. Personligen har jag väldigt svårt att säga till andras barn. Något jag inte tror jag är ensam om. Och jag tror det skulle vara svårt om någon annan sa till mina barn. Jag gillar inte när mina föräldrar eller svärföräldrar gör det.
Jag har sett precis det här: små killar som får smälla i dörren tills dom tröttnar trots att dom redan klämt fingrar och tår på flera barn - istället för att säga till dom att dom INTE får.
Som knuffar omkull andra barn vilket får pappan att le lite och säga att "det hör till leken".
I helsike att det gör säger jag.
Tyvärr har jag så stora problem med detta att jag blir hatisk. Dock tror jag inte heller entydigt på det där med att "roten till det onda är vi vuxna". Det finns barn som är snällare och barn som är mindre snälla också, vad det beror på kan var olika, ibland är det någon bokstavskombination, ibland är det en avsaknad av empati. Men ett par kassa föräldrar hjälper ju inte till om man säger så.
Hej!
En av farsor som bloggar här...
Du skrev: "Min första reflex var självklart att säga till ungen, men eftersom familjen Baloo inte var part i målet höll jag låg profil."
Hade inte ändå det bästa varit och följa din reflex. Jag hade säkert gjort samma ska som du, men är inte detta också ett problem. Att vi skiljer allt för mycket på mitt och ditt, bara det att ni var i samma grupp gör att du är "part i målet", eller?
Jag tror att det finns en uppenbar fara i att lägga sig i hur andra barn och föräldrar sköter sina problem. Den som gör det måste ju utgå från att han/hon vet bäst i allt och att resultatet av hans/hennes iläggning alltid blir gott.
Jag har en åsikt om hur man bör vara som förälder. Andra kan ha andra uppfattningar, och vad säger att min är korrekt?
Att resonera om det är en sak, att i alla lägen utgå från att man har rätt är en annan.
Bra inlägg! Håller med ovanstående kommentarer. De flest iaf.
Så sant så,FB, men var går gränsen för när det är ok att lägga sig i?
Tja för mig är det vid uppenbar fara för barn och/ eller vuxna.
Jag delar Max uppfattning. En manlig förskolelärare berättade hur han plötsligt kommit till insikt i en mycket viktig sak. På förskolor uppstår självklart gnabb och när en liten pojke slår en liten flicka, så säger många: han visar bara att han tycker om dig - han vet bara inte hur man gör. eller nåt liknande. Många försöker göra det gulligt och att han ändå inte förstår. Men tänk samma pojke och flicka 30 år senare - då är det inte så himla kul och gulligt längre...
Skrattade högt när jag läste Anders kommentar. Ljuvlig! Också jag är ytterst nyfiken på hur det gick för elefanten och myran och ankan...!
Men nu kom jag visst av mig. Det var inte det jag ville säga... Jo, jag tycker bara att ni är så säkra på er själva, så snabba att slå ner på 'dåliga' föräldrar. Om ni själva har barn som smälter in bra, så hur kan ni veta att det är er förtjänst...? Det skulle kunna bero på att ni har haft tur också...
Enligt min erfarenhet blir barn som uppför sig illa verkligen tillsagda, om och om och om igen, ända tills de slutar att lyssna. De behöver inte mera skäll - och likadant är det antagligen med föräldrarna...
Anders: Härligt, jag skrattade jag också. Nu ska jag inte berätta hur det gick för djuren, men avslöja att sådana här avledande manövrar funkar bra på raggrepliker också.
- Hick. Will du schö... frööölja me mej he... *hick* ... hem å kolla på mina etschningar? Etsch... du vet.
- Hej, har du hört om när elefanten och myran träffade en anka som hade tappat bort sina skor?
- ... hu... va?
- Jo, det var så här ...
(Förlåt att jag nu blev oseriös och tramsig och dessutom låter påskina att jag är ett jagat byte på krogar runt om i världen.)
Ok, jag menar inte att man ska aggera besservisser. Och att det inte är enkelt att påpeka saker...
Men jag tror på något sätt att man behöver "lägga sig i" och ge sin syn på saken. Vi behöver alla bry oss, vi behöver varandra helt enkelt.
Men enkelt att tänka, annat att göra.
Skicka en kommentar
<< Home