Jag har inte läst en enda bok om hur det är att vara förälder, eller hur barn fungerar. Förutom det svärmor tjatar om vet jag inget om Anna Wahlgren, mer än att hon tydligen har haft en massa ungar. Kanske är en av dessa Pernilla, det spelar föga roll för mig. Jag vet inget om barns olika mognadsfaser eller hur de ska bete sig i vissa åldrar. Jag bestämde mig tidigt för att skita i böcker och gå på egen intuition. De flesta svar, på frågor man har, hittar man ju annars snabbt på något barnforum på nätet.
Det här med faser i en unges liv är ändå något som börjar intressera mig så smått. Det blir så uppenbart när man är är delaktig som förälder. När man kontinuerligt får umgås med sitt barn. Att saker förändras. En kompis till mig berättade om ett besök från Japan han haft på jobbet. En medelålders man med tre ungar. Sedan den första föddes för nio år sedan har han inte träffat något av sina barn en enda vardag. Han jobbar 7 - 24 och tar inte ut någon semester. Tack för att jag inte föddes som japansk man (eller kvinna), han vet nog inget om faser. Såvida han inte läst något av Wahlgren förstås.
Nåväl, det har börjat hända saker med lille Baloo. Helt plötsligt är han inte lika nöjd med sina föräldrar. Helt duger det inte att bli avbruten i en kul aktiviteter. Helt plötsligt räcker det inte med att le mot honom, för att få ett leende tillbaka. Helt plötsligt har han blivit en människa.
Som tur var är det inte bara ilska med att vara människa, det är även glädje. Och framför allt är det identitet. En egen identitet, ett jag. Vad fru Wahlgren påstår, eller inte påstår, om fjortonmånadersåldern vet jag inget om. Jag vet dock att han vet vem han är nu. Han är nån som fan inte ska bli avbruten. Han är någon som ska få göra det han vill, inte det någon annan vill.
Men han är också någon som pekar på sin bild på familjefotot, och sen på sig själv. Öppen handflata rätt på hjärtat. Öppen handflata rätt in i pappas hjärta. Efter det kan man leva med att tröjor hamnar i toan, och sedan i sängen. Att blommor hamnar på golvet. Att han äter ur soppåsen. Att han inte äter annat än sopor. Att han gråter om inte stereon är på. Att han gråter när han själv höjer volymen på stereon för mycket.
Samtidigt är det otroligt gott när han somnar, så att man kan koppla av och blogga lite
Det här med faser i en unges liv är ändå något som börjar intressera mig så smått. Det blir så uppenbart när man är är delaktig som förälder. När man kontinuerligt får umgås med sitt barn. Att saker förändras. En kompis till mig berättade om ett besök från Japan han haft på jobbet. En medelålders man med tre ungar. Sedan den första föddes för nio år sedan har han inte träffat något av sina barn en enda vardag. Han jobbar 7 - 24 och tar inte ut någon semester. Tack för att jag inte föddes som japansk man (eller kvinna), han vet nog inget om faser. Såvida han inte läst något av Wahlgren förstås.
Nåväl, det har börjat hända saker med lille Baloo. Helt plötsligt är han inte lika nöjd med sina föräldrar. Helt duger det inte att bli avbruten i en kul aktiviteter. Helt plötsligt räcker det inte med att le mot honom, för att få ett leende tillbaka. Helt plötsligt har han blivit en människa.
Som tur var är det inte bara ilska med att vara människa, det är även glädje. Och framför allt är det identitet. En egen identitet, ett jag. Vad fru Wahlgren påstår, eller inte påstår, om fjortonmånadersåldern vet jag inget om. Jag vet dock att han vet vem han är nu. Han är nån som fan inte ska bli avbruten. Han är någon som ska få göra det han vill, inte det någon annan vill.
Men han är också någon som pekar på sin bild på familjefotot, och sen på sig själv. Öppen handflata rätt på hjärtat. Öppen handflata rätt in i pappas hjärta. Efter det kan man leva med att tröjor hamnar i toan, och sedan i sängen. Att blommor hamnar på golvet. Att han äter ur soppåsen. Att han inte äter annat än sopor. Att han gråter om inte stereon är på. Att han gråter när han själv höjer volymen på stereon för mycket.
Samtidigt är det otroligt gott när han somnar, så att man kan koppla av och blogga lite
posted by Farsan_Baloo at 9:47 fm
4 Comments:
Hej!
Välkommen till föräldraklubben. Visst är barnen underbara!
Var med min äldsta dotter på lab idag för att hon skulle ta blodprov i armen. Hon är nästan 18 år och spruträdd. Jag var med för att hålla handen. När hon låg där på britsen och sade sitt personnr fick jag en känsla av att det var igår jag födde henne till världen. Helt fantastiskt!
Hälsningar/Bisse
*s*
jag blir så glad när jag läser ditt inlägg i dag, precis så är det.
Underbart! Jag kan avslöja att jag läst en del. Men det man lär sig att barn inte har läst böckerna! De har ingen aning när de förväntas kunna olika saker. Mina två barn är två helt olika individer, där den ena var snabbare än böckerna eller möjligtvis enligt böckerna. Den andra följer inte en enda stavelse i böckerna. Och Anna Wahlgren ger jag inte mycket för. Hon tror sig ha sanningen, men egentligen har hon en hel hop individer, som inte nödvändigtvis behöver påminnna om våra små. Dessutom pratar hon så mycket skit om förskolan, så att jag blir mörkrädd.
Jag bläddrade lite i Anna Wahlgren på biblioteket när jag väntade min första. Fick ganska dåligt intryck. Har väl inte heller läst så mycket, man lär sig ändå jättemycket av att leva med två barn och se dom växa och utvecklas.
Grattis till giftemålet (i förskott) Kul. Jag och maken smet utomlands och gifte oss på ambassaden i Paris , så det blev varken svensexa, möhippa eller bröllopsfest
Skicka en kommentar
<< Home