Baloo är tillbaka, om än något ringrostig. Pekings avgaser har satt sig på bloggskrivarmusklerna. Hoppas att lite knattrande kan få mig tillbaka i gammal god skrivarform.

Flera saker som har med knattar att göra är kul med Kina. Jag tänkte spekulera lite kring två av dem. För det första är det helt ofantligt sött med alla småkillar som springer runt och viftar på snoppen. Oblöjade och med hål i brallorna. Hoppas att ingen förälder missuppfattade min och frugans ständiga spaning efter fram och bakstjärtar. Investerade tio kronor i ett par snopphålsshorts. Nu gäller det bara att få den lille här hemma att fatta att han måste säga till innan det ska kissas eller bajsas. Då gör vi det på kinesernas sätt, på gatan!

Det andra som är extra värt att nämnas är det sociala experimentet med enbarnsfamiljer. Jag förstår naturligtvis tanken, men nog måste det väl bli trubbel på lång sikt. Ett kommunistiskt samhälle befolkat av själviska ensambarn innebär onekligen en intressant utmaning? Det blev dock uppenbart att enbarnsfamiljepolitiken har en stark sida. Folk orkar ta med ungen på allt möjligt kul. Det var ungar överallt. I affärer, på muren, i gravarna och framför allt på restaurangerna... vilket ju passade våran snopptittarmålsättning som handsken.

Väl hemma fortsätter operationsbekymren. Unge herr Baloo lyckas med skrämmande träffsäkerhet pricka även morgondagens bokning med en djup förkylning. Snor och feber innebär inget skärande. Vilket innebär ny tid om hundra år då troligen nästa insjuknande sker. Ungens karma är kass!