Att vara förälder är lite som att köra lastbil. Man drar runt med sitt släp på vägarna, och när man möter någon annan med släp hälsar man. Oavsett om man känner personen i fråga eller inte. Det är ganska mysigt. På något sätt känner man samhörighet med andra föräldrar. Man är med i samma lag.

Idag har jag förstått att den här samhörigheten inte bara gäller människoföräldrar, utan även djur. Närmare bestämt skator. Under de dagar vi varit hemma från chingchonglandet har jag intresserat studerat det skatbo som växt fram i trädgårdens enda träd. Otroliga byggmästare. I morse upplyste dock grannen mig om vad som kommer ske om några veckor. När honan ligger i bot och skyddar sina nykläckta ägg. Då blir det inte lika mysigt med de nya grannarna. Tydligen för skator väsen så fort någon närmar sig deras familj.

Hon föreslog att jag skulle rasera hela rishögen och låta skatorna fara någon annan stans med sitt ojlud. Det krävdes ingen större psykologisk förmåga för att förstå att det mer eller mindre handlade om en befalning än önskan. Bot skulle bara bort.

Först vägrade jag. Så gör man inte mot blivande föräldrar. De ska ju snart få små baloos. Små baloos behöver ett fint bo. Efter ett tag började jag dock komma till insikt om vad jag riskerade här. Onda grannar kan vara en plåga. Jag beslutade mig för att de nog kan vara en större plåga än onda samveten. Så boet finns inte mer. Men, jag betvivlar att min bedömning var korrekt. Det skär nämligen i hjärtat när jag ser den stackars skathannen sitta och stirra vilset omkring sig där hemmet en gång fanns. Dyster till sinnet och utan skydd för sina kommande ungar.

Det visade sig också snart att mitt beslut var felaktigt av flera skäl än missbedömningen av det dåliga samvetes omfattning. Bara ögonblick efter att den sista kvisten hamnat på gräsmattan dyker granne nummer två upp och frågar vad i helsike jag pysslar med. Hon och hennes små barn har uppenbarligen följt boets progression under tre veckor och verkade ha en ofriskt djup relation till skatorna vilket tydligt visades av de tårar som rann från knattarnas blåa ögon.

Jag minns tillbaka till för länge sedan, då en bonne skjöt en skabbräv som drog runt vår sommarstuga. Jag hatade människan i flera veckor. Farsan, som gett klartecken för det till synes onödiga dödandet, fick sina fiskar varma. Nu hade jag blivit en av dem. En av de vuxna som bara förstör. En blodtörstig best som inte bryr sig om andra än sig själv. En jävla grannfascist.

Mitt syfte att hålla grannsämjan på topp har således misslyckats fatalt. På köpet har jag blivit det svarta fåret som hatas bland ungarna mitt emot. Till råga på allt tycker jag obesklivligt synd om herr och fru skata.

Dagen har inte börjat bra...