Några bloggare (läs OTTO och MARPE) ifrågasätter bredden av politiska värderingar på Baloos blogg. Tänkte att det kanske är läge att göra en liten undersökning för att en gång för alla bli av med påhoppen.

Free polls from Pollhost.com

Vilket parti skulle du rösta på om det var val idag

Vänsterpartiet Socialdemokraterna Miljöpartiet Centern Folkpartiet Kristdemokraterna Moderaterna Annat parti Blankt

I somras fanns Baloo med på Expressens debattsida. Här följer den oklippta versionen för den som orkar...

"Blivande pappor och mammor som vill läsa sig till hur man blir den perfekta föräldern har inga svårigheter att hitta hyllmeter med litteratur. I bokhandeln på biblioteket och på Internet tävlar förståsigpåare om föräldrars nyfikenhet och dåliga samvete. Hur länge ska man amma? Fungerar egentligen femminutersmetoden? När ska man börja läsa sagor för barnet? Kan man verkligen låta farmor passa den lille en hel kväll redan efter någon månad? O.s.v. i absurdum. En sak har de alla gemensamt. De förmedlar budskapet att en ansvarsfull förälder är en påläst förälder. När det stod klart att jag och min fru skulle bli föräldrar tog vi oss an den digra uppgiften att på teoretisk väg skapa en bild av vad som väntade oss. Vi gav dock snabbt upp. Det som förespråkas av någon, döms ut av en annan. Istället beslutade vi oss för att följa våra instinkter och lita på det sunda förnuftet. Ta dagen som den kommer. Lösa problemen efter hand. Det skulle visa sig bli lättare sagt än gjort. Men fungera. I alla fall hjälpligt.

Efter snart ett och ett halvt år har vi ju på intet sätt facit i hand. Något som dock visats med all tydlighet är att det tar tid att vara förälder. Mycket tid. Och eftersom mängden tid är begränsad måste man välja bort något. Detta gäller i synnerhet oss pappor. Att bli pappa är det största som har hänt mig. Min son betyder mer för mig än något annat. Kan jag då göra annat än prioritera honom? För mig skulle det inte fungera att välja både jobb och familj. Jag vill vara med hela vägen. Ta halva föräldraansvaret och dela glädjen av att se min son förvandlas från ett litet skrikande knytte till en egen individ. Se honom ta sina första stapplande steg. Höra honom säga pappa för första gången. Eller i alla fall något som med mycket god vilja kan tolkas som pappa. Få trösta den lille även fast mamman finns i närheten. Laga smaklös potatispuré som hamnar överallt, utom i munnen. Hålla handen på BVC när första sprutan skall tas. Fika med mammorna på öppna förskolan.

Jag och min fru har båda varit hemma på halvtid det sista året. Genom att dela ledigheten under längre tid har inte bara jag fått följa min son från spädbarnsåldern och upp. Hon har även fått ta del av den mer händelserika tiden hemma. När allt inte längre kretsar kring bröstmjölk, blöjbyten och sömn. När den ena dagen inte är den andra lik. När man umgås med sitt barn, inte bara passar det. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte stod på mig och krävde att vara hemma även under de första sex månaderna. Nästa gång nöjer jag mig inte med annat än halva föräldraledigheten. Visst kommer det att innebära en del krångel, exempelvis med amningen, men nu missade jag mycket av min sons första halvår i livet samtidigt som min fru fick dra ett alldeles för tungt lass. Föräldraförsäkringen måste reformeras och uppmuntra pappor att vara hemma mer. Speciellt under den första tiden. En individuell föräldraförsäkring som premierar familjer som delar ansvaret lika samt betydligt fler ”pappadagar” än de 10 som idag kan tas ut under de första två månaderna skulle inte bara innebära starkare band mellan oss pappor och våra barn. Det skulle även utmana de strukturer i samhället som systematiskt diskriminerar kvinnor och premierar män. Jag tänker främst på löneskillnaderna mellan könen samt underrepresentationen av kvinnor på ledande positioner i både offentlig och privat verksamhet. Jämställdhet i hemmet och på arbetsmarknaden nås inte genom subventioner av hushållsnära tjänster, utan genom att könen har samma rättigheter, och skyldigheter, på båda arenorna.

Lika lätt som det har varit att prioritera sonen framför jobb har det dock inte varit att göra inskränkningar i det sociala livet. När man ställs inför valet mellan kompisar och familj blir det så lätt att jag tänker ”bara den här gången”. Men det blir inte bara den här gången. Det kommer hela tiden en till gång. Och en till. Vi har haft olika synsätt på det här min fru och jag vilket då och då har lett till osämja. Lösningen är nog att vi inser att ingen av oss har helt rätt. Som föräldrar måste man tillsammans hitta en balans mellan familjelivet och det övriga sociala livet. Där man varken känner sig hämmad av familjen eller övergiven av densamma. Vi är inte där än. Och om jag ska rannsaka mig själv är det nog jag som behöver förändra mig mest. Tänka att det är precis med resten av livet som med jobbet. Att man faktiskt är pappaledig från allt. Tänka som jag gör nu, fast vända på resonemanget. Att jag inte måste säga ja till allt. Att det faktiskt kommer en till gång. Och en till...

Både jag och min fru var först ut i bekantskapsgänget med att bilda familj. Vi hade således inga jämnåriga förebilder. Bara våra egna föräldrar. Jag har ju alldeles nyss ifrågasatt värdet av att lyssna för mycket på andra. Men om jag ändå skulle ge ett råd till manliga vänner som är på väg att bli pappor så är det att låta föräldraskapet ta tid. Inte extra tid, utan tid från något annat. Oavsett hur mycket du försöker intala dig det kan du aldrig ta igen på kvällen, det du förlorar på dagen. Du missar en underbar tid i livet, som aldrig kommer igen. Du är skyldig ditt barn och barnets mamma att dela på ansvaret. Men mest av allt är du skyldig dig själv det.

Jag är nämligen övertygad om att den tid du som pappa investerar i ditt barn i tidiga åldrar får du mångdubbelt tillbaka senare i livet. När problemen är av allvarligare natur än läckande blöjor och orapade magar. När det kanske är viktigare att göra rätt. Att göra som experterna säger. När det inte räcker med något så enkelt som bara tid tillsammans.

Efter sommaren börjar vår lille på förskolan, något som väcker blandade känslor. Jag har fullt förtroende för den svenska barnomsorgen, som jag tycker verka fungera bra, men kommer att sakna de underbara stunder vi haft med varandra under det gångna året. Pappaledigheten har utan tvivel varit den bästa tiden i mitt liv och jag önskar att den inte redan var till ända. Familjens ekonomiska situation tillåter bara att en av oss går ner 20 procent i tjänst till hösten. Trots de låga räntorna kostar ett nyköpt hus pengar och när vi tvingas att prioritera blir det på bekostnad av umgänget med den lille. Här ser jag en generell arbetstidsförkortning för alla på arbetsmarknaden som en utmärkt möjlighet för oss föräldrar att kunna göra oss rättvisa på jobbet, samtidigt som vi hinner ägna tid åt familjen. Troligen skulle också andra än föräldrar må bra av att jobba lite mindre och leva lite mer. Precis som med individuell föräldraförsäkring skulle det även innebära ökad jämställdhet på arbetsmarknaden då mammor i större utsträckning än pappor tenderar att gå ner i tjänst när de kommer tillbaka från föräldraledigheten. Min familj är inget undantag. Det blir nämligen mamman som stannar hemma en dag för att övergången till dagis ska gå smidigare för den lille.

Trots att vi verkligen försöker vara moderna föräldrar är det uppenbart att vi går i samma fällor som så många familjer innan oss. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att staten uppmuntrar jämställdhet. I familjelivet såväl som i yrkeslivet. När osynliga strukturer påverkar individers handlingar och dessa handlingar leder till uppenbara orättvisor i samhället måste vi föräldrar ledas rätt. Inte genom att bestraffa de som väljer att leva kvar i traditionella föreställningar om familjelivet utan genom att belöna de som vågar dela ansvaret."

Hej kära läsare. Det är dags för det månatliga budskapet från Solidaritetsbloggen. Jag kan förstå om det känns tjatigt men kan helt enkelt inte motstå frestelsen att använda Baloos blog som anslagstavla mot omvärlden. Det är ju trots allt några stackare som fortfarande orkar läsa.

Denna runda samlar vi in pengar till Stockholms Statsmissions arbete för stadens hemlösa. Hemlöshet är något som kan drabba oss alla. Det är dags att sluta vända bort blicken från människor som drabbats av hemlöshet. Och istället göra som statsmissionen.. bry sig!

http://delameddig.blogspot.com är adressen för den som vill hänga på. Sidan har inget ekonomiskt vinstintresse. Inga reklamintäkter till ägaren och inga konstiga kostnader. Vi betalar tillsammans in en varsin slant (minst 100 kronor) direkt till Statsmissionen och får för det en käck länk på sidan, till våran blogg.

Allt som behövs är internetbanken eller ett kontokort!

Jag har blandade känslor om det här med dagis. Dels vill jag naturligtvis att den lille ska trivas. Få kompisar. Leka. Utvecklas och allt det där. Samtidigt sitter det en liten jävel i bröstet och nästan hoppas att han inte blir för förälskad i dagis och sina fröknar. Till min förskräckelse märker jag dock att slaget redan är förlorat. Inskolningen är snart över och det är uppenbart att lille Baloos önskeställe inte är hemma med sina föräldrar. Det är bland de jämnlånga knattarna och unga fröknarna på förskolan.

Underbart säger ni, underbart säger jag också. Men inte utan att det lyser igenom en gnutta av förtvivlan. Förtvivlan över att allt gått så fort. Att man är så lätt utbytt. Att man på bara några dagar kan förvandlas från centrum av världen till periferin.

Självklart är det här bara början på den frigörelseresa alla barn måste göra från sina föräldrar. Sett ur föräldraperspektivet är dock inte den utvecklingen lika spännande som när jag själv gjorde som barn. Första dagen i skolan. Första övernattningen. Första discot. Första flickvännen. Första smaken av den livsfarliga alkoholen. Första utlandsresan på egen hand. Studenten. Första egna lägenheten...

Jag reflekterade naturligtvis aldrig över att varje nyerövrad bit av eget ansvar och egna möjligheter innebar en förlust för mina föräldrar. Nu när jag själv börjat retirera funderar jag över hur de kunnat dölja sina känslor så väl. Eller i alla fall hyfsat väl. Men det är kanske en del av uppdraget. Att inte låta sin egen rädlsa för förändringar gå ut över barnen.

Och mest är jag naturligtvis glad för att allt går så bra

Det här inlägget kommer att handla om snopp. Har du kommit hit via googlesökning på fula ord och är här i mindre ärofyllt ärende är det dock lika bra att surfa vidare. Det kommer inte att bli tal om något snusksnack i Baloos blogg.

Ibland händer det att vi vuxna i familjen sätter oss ner och grunnar på hur vi uppfostrar vår lille galenpanna. Det kan vara nyttiga stunder då man i stridens hetta inte alltid gör någon ideologiskt välgrundad analys av läget innan man agerar.

Då och då handlar dessa korta sessiorer om ifall vi skulle vara annorlunda mot unge herr Baloo om han istället varit en ung fröken. Helt enkelt om vi går i samma fälla som så många andra. Att uppfostra grabbar till att vara grabbiga och tjejer till att vara tjejiga. Oftast kommer vi fram till den föga hedrande slutsatsen att det är precis vad vi gjort. Gått i fällan alltså.

Jag ämnar dela med mig av vårt senaste ämne. Snoppen. Det råder inga tvivel om att han gillar sin. Det pillas och dras som värsta tonåringen. Ibland händer det att flaggan är rest och då skrattar vi förläget men glatt. Han bara glatt. Självklart lägger vi inte band på honom. Inget en liten bäbis gör är onaturligt, däremot vore det högst onaturlig att försöka förbjuda honom att pilla.

Istället för att förbjuda uppmuntrar vi nog snarare. Hans ordföråd är begränsat men snoppen har han lärt sig var den sitter. Han har självklart fattat att vuxna tycker att hans pillande är kul, vilket innebär att han pillar mer. Han skrattar glatt när han duschar med pappa men tittar ibland lite tveksamt på sin mamma när hon är naken.

Frågan är bara. Hur hade vi gjort om han varit hon?

För det första. Vad hade vi kallat det som sitter på tjejer där snoppen sitter på killar? Snopp är så politiskt korrekt det bara kan bli. Ingen blir väl upprörd av att en liten kille kan peka på snoppen om han får frågan var den är. Men om man frågat efter slidan? Jag vet inte. Det känns inte bra helt enkelt. Snippa är dock bra. Jag gillar snippa. Det låter liksom lite sött, precis som snopp. Men hur väl spridet är användandet? Jag finner dock inga alternativ. Snippa hade det fått bli.

Så till frågan om vi känt oss till freds med att springa runt och fråga en hypotetisk dotter var snippan sitter. Om besökare hade skrattat lika ärligt och glatt när hon pekat och pillat. Jag tror faktiskt inte det.

Kanske är det rent av här som tjejers och killars sexualitet börjar formas. Av oss föräldrar som inte vågar vara mot tjejer som vi är mot pojkar. Kanske håller vi, lyckligt ovetande, på att göra precis det vi föresatt oss för att inte göra. Inpränta ett dominant manstänkande i skallen på en liten oskyldig pojke.

Eller så gäller det bara att våga vara likadan mot en eventuell dotter.

TV4 satsar på Röda Korset, Farsan Baloo och Solidaritetsbloggen på Rädda Barnen. Vilken av de två organisationerna du väljer att stödja är ju egentligen oviktigt, bara pengarna kommer in. Barnen i Libanon är i behov av hjälp. NU!