Den nedåtgående trenden för farsan Baloos insamling till världens behövande är alarmerande. I förrgår gjordes toppnoteringen 0.68 dollar, men de senaste 36 timmarna har inte ett nickel klickats in. Kanske blir det bättre fart på kulorna när jag nu starkt dementerar de elaka ryktena om att cashen kommer att läggas på vin, kvinnor och sång. Sådant roar mig inte längre såvida det inte handlar om smurfhits.

Vin roar förresten verkligen inte. Byggare Bob mal på med sin slagborr mot tinningen och det ekar oroväckande i bollen. Åter igen lägger jag all skuld på herr "bag in box". Jag lever fortfarande i den verklighet att en riktig karl ska klara minst en vinare per kväll och lyckas trots återkommande försök inte ställa om till modern vinflaskevolym. Man dricker till det inte finns något kvar, sedan tillåts man däcka. När detta inträffade först klockan 04.30 i morse, utan att ordinarie uppstigningstid senareläggs, förstår ni hur jag mår.

Vän av logik må invända att det kanske är dags för en förändring av den här vanan. Det får dock vänta till imorgon för snart dundrar en barnvaktssuktande svärmor in genom dörren. Och en sådan uppenbar möjlighet till tonårsleverne kan inte missas.

Fantasin är redan tillbaka, fick hjälp på traven av en glömsk dam på Sahlgrenska. Troligen blir detta inlägg en avstickare från det generella in på det mer personliga. Skillnaden blir dock inte så stor eftersom jag redan hamnat långt från min ursprungliga plan att bara resonera kring de stora samanhangen, och inte kring min egen plats i dem.

Av tidigare mycket uppenbara skönhetsfel på lilla björn måste familjen Baloo då och då bege sig till farbror plastikkirurgen. Än så länge har då och då varit mycket sällan, men nu vankas det återbesök. Jag beklagar mig inte nämnvärt, det finns de som haft större otur, många av dem är ju även representerade bland bloggeliten. Det finns dock ett antal reflektioner att göra över hur man mår som förälder när något man inte riktigt förstår skall göras av folk man inte känner på någon man inte vill riskera något ont.

Det första man ställs inför är en total ovetskap om vad som skall göras. Informationen är minimal och det enda man får höra är att allt kommer bli bra, och att det bara handlar om rutiningrepp... För dem ja, inte för oss! Jag förstår varför det är så, prioriteringen läggs på själva operationen och det är naturligtvis bra. Men, 50e gången man får höra att det inte är något att oroa sig över börjar man göra just det, oroa sig.

Sedan är själva sjukhusmiljön ju ett kapitel för sig. Jag fixar den helt enkelt inte. Vill inte ens skriva om det.

Värst av allt är dock de där sekunderna innan bedövningen tar. Att se skräcken i sin sons ögon när han inte förstår vad som händer med hans lilla kropp gör ont. Att inte kunna hjälpa på något sätt. Att bara kunna stå bredvid och se på när han försvinner in i sömnen, och inte kunna vara säker på att han vaknar upp igen.

Sedan kommer vi till det bästa, när han ändå vaknar upp. Oavsett allmäntillståndet är det en obeskrivbar lättnad att se honom öppna ögonen. Mörbultat, uppsvullen och till synes blåslagen, men vaken. Ledsen, fortfarande hög, utmattad... men vaken. Det gör inget att han gråter, för det gör vi också. Och det är skönt att kunna göra något tillsammans efter timmar av vankande i tomma, vita, långa och tysta sjukhuskorridorer.

Det där andra. Att inte kunna pussas på några veckor. Inte kunna leka på samma sätt. Inte kunna äta ordentligt. Det klarar vi nog av en gång till, tror jag. Ändå finns frågetecknen där. Kommer ingreppet att lyckas? (Nej, jag kallar det inte operation. Det känns så stort på något sätt) Kommer han att bli samma glada kille igen och kommer det slutliga resultatet att bli så bra som alla säger att det ska bli.

Sedan tänker jag på hur andra har det. På tioåringen som kanske finns någonstans i kylan på Hisingen och på att det var sjätte sekund dör ett barn av svält i världen. På barn som tvingas levda gömda i Sverige, efter att ha flytt från sitt hemland, men som vi gör allt för att hitta... och skicka tillbaka. På barn som knappt hinner bli barn, innan de sätts att sy våra kläder och på barn som inte är önskade, bara för att de råkar vara flickebarn.

Barn som skulle göra allt för att få vara i min sons kläder, även om det innebar några sjukhusbesök...

Jag blir dock inte gladare av det, bara ledsen på ett annat sätt.

Befäste min topplacering i fjollfarseligan ytterligare efter dagens loppisbesök. 15 kronor fattigare, men en gammal klassisk blinkdocka rikare. Dockan följde dock det gamla vanliga leksaksmönstret. Kiknande kul i affären, men inte lika spännande väl hemma. Troligen krävs det att pappa lägger ner i alla fall tiondelen av investerad bollspelstid på docklek för att pojken ska fatta tycke.

Förskoleansökan är inskickad, nu gäller det bara att hålla tummarna och hoppas på plats i samma världsdel som vi bor. Det är lätt för kommunen att ge bygglov för hundratals nya villor, men inte lika snart gjort att lösa platsbristen i förskolan. Nästan så att man skulle engagera sig i kommunpolitiken så att något blir gjort.......

Det senare är faktiskt redan gjort. Tröttnade på mina ständiga ouppfyllda löften att äntligen göra rätt för mig och slog en signal till närmaste gemensamma politiska nämnare. Var det bär hän återstår att se, men valda parti har inte gjort sig känt för att ha för många sympatisörer, eller mötesdeltagare. Risken finns att karriären tar fart utan att det behöver grunda sig i eget kunnande.

Tackar och bockar för mattipsen, kan meddela att dagens carbonara inte helt föll honom i smaken. Uppenbarligen är seg bacon inte hans förstaval!

Lika uppenbart är att detta var ett bottennapp i fulbloggsträsket. Jag tar en konspaus och återkommer när fantasin vaknat ur gräddsåsdvalan!

En första avstämning av reklamkontot visar på 0.00 intjänade dollars till välgörenhet. Verkar trots allt inte bli Baloo som fixar milleniummålen.....

Så är det då dags att fylla ytterligare en hemmadag med vettigt innehåll. Vädret tillåter inga större friluftsupplevelser och det verkar orimligt att inomhusaktiviteterna på orten blivit fler sedan igår. Således talar mycket för en upprepning av tidigare dagar. Det är högst förvånande att jag inte tröttnar, brukar annars vara något jag är fullkomligt lysande på.

Undrar föresten hur stort tålamod damerna på biblioteket har med oss. I början hände det faktiskt att de nästan log när vi kom indrällandes med barnvagnen. Grabben var relativt tystlåten och låg snällt på golvet och tittade i en av pappa vald bok. Nu är situationen något mer rörig.

Biblan är det roligaste som finns och listetta är att dra ur alla barnböcker ur hyllorna, välja den största, springa genom hela byggnaden och glatt skrikandes ge boken till någon främmande besökare. Jag har två funderingar angående detta beteende.

För det första. Är det över huvud taget någon idé att försöka uppfostra honom att inte möblera om i bokhyllorna? Hittills har jag glatt städat upp efter oss och skrattat åt hans iver att föra släktens stökighetsarv vidare. Är det något som kommer straffa sig senare, eller är det bara bra koordinationsträning att plocka med böckerna?

För det andra. Hur mycket plats har man rätt att ta som småbarnsförälder. Personligen har jag inget emot andras (glada) småstökiga ungar, men ibland händer det att man snappar upp en blick eller två från folk med andra tystnadspreferenser.

Slutligen vad som skulle vara en uppskattad affärsidé för oss med nuntra, men livliga, barn. Rensa en lagerlokal från alla barnovänliga föremål. Släng in lite ofarliga prylar men behåll större delen av golvytan. Ta en vända förbi närmaste antikvariat och införskaffa en blandat tidskriftspark. Sätt några mjuka stolar i ett hörn och ta 25 spänn i inträde. Succé!

Ibland händer det att jag surnar till när lönen kommer. Men, det tar aldrig mer än 30 sekunder innan ilskan förbytts i skadeglädje över att andra tydligen inte har 13 veckors betald semester, gratis mat, 35 timmars arbetsvecka och ett jobb som går ut på att prata, lyssna och vara en bra medmänniska.

Efter att ha slötittat på SVT:s jämställdhetsprogram "Jobba Jämt" kan jag lägga till ett antal variabler när det gäller att hitta fördelar i mitt jobb framför andras. Eller i alla fall framför affärsjuristen. Här följer ett axplock.

1. Jag måste inte vara en skitstövel, som alltid skall hävda sin rätt, bara för att jag är man.

2. Jag behöver inte skryta med att jag "faktiskt inte hade mobilen på under förlossningen".

3. Mina kvinnliga arbetskamrater behöver inte vara tacksamma mot sin arbetsgivare för att de fått ta ut 3 månaders föräldraledighet.

4. Om jag fick rangordna vilka förändingar i företagsstrukturen som skulle undelätta min roll som anställd OCH pappa.... hade inte betald städhjälp placerat sig i topp.

Jag tror att jag bliver vid min läst några terminer till, såvida inte folkpartiets förslag om betyg i ordning och uppförande blir en realitet efter valet. Blir det Baloos uppgift att värdera andras sociala förmåga ringer jag första bästa affärsjurist och erbjuder min städkompetens!

Det här med bäbisar och mat har varit lite jobbigt. Eftersom min mjölkproduktion aldrig riktigt kom igång har jag sett den "riktiga" maten som min chans att bidra till tillxäxten i familjen. Första gången vi korkade upp en burk morotspuré var det inget snack om vem som skulle sköta inskyfflingen. Nu skulle 6 månader av mjölkning tas igen, inte en chans att morsan Baloo skulle få ta det ifrån mig.

Jag märkte dock snart att den där burkmaten inte gav mig den tillfredsställelse av familjeförsörjning jag var ute efter (Kanske finns det ändå en bilgen?). Någon annan låg ju bakom födan, den var liksom inte fångad av mig. En jägare släpar ju inte gärna hem roadkill till söndagsmiddag!

Således var jag tidigt igång med det egna barnmatslagandet, och det gick helt åt skogen. Överkokt broccoli gick an, men jag kunde bara drömma om att han skulle svälja mitt potatismos, om så hela smörpaketet mixades ner. Det krävs mycket för att reta upp mig, men efter att gång på gång fått slänga det hemgjorda, till förmån för Sempers dillkött med potatis, tappade jag tålamodet. Jag utlovade burkmat livet ut och stormade ut ur köket.

För en gång skull är jag inte ironisk. Matmisslyckandet är det mest traumatiska jag varit med om under det här första året.

Så en dag för några veckor sedan beslöt jag mig för att testa en sista gång och för att verkligen utmana ödet slängde jag i lite sambal i köttfärssåsen. Döm om min förvåning när grabben slevar i sig som att det var hans sista lagade måltid. Det kunde det ju faktiskt också varit, men nu fick jag äntligen lön för mödan. Hela dagen gick jag som i ett lyckorus, och det bara för några glada tuggor pasta.

Middagarna efter det har varit ett enda långt segertåg. Succé efter succé har trissat självförtroendet och nu känner jag mig i klass med såväl TangoMelker som söta Tina och näckaren från London. Värmlandskorv (inte ett öga var tort), kasslergryta, fisksoppa, kalkon, kyckling, fiskgratäng och så idag pannbiff med Bulgur.

Från att ha vägrat allt äter han istället allt. Det har nästan blivit en sport att krydda lite extra (nej då mammor, ingen salt) och göra makaronerna så alldente (svårtuggade) som möjligt. Han sitter bara där och skrattar. Äter och skrattar..... och jag skrattar med honom.

Har ni förslag på mystiska maträtter, gärna icke barnanpassade, tar jag emot dem med glädje. Farsan Baloo trivs vid spisen trots att han har allt annat än små fötter (hänvisar till klassisk manlig vits).

Har fått en del kritik från ett visst nyliberalt håll över att det andas socialism om många av mina inlägg. Bland annat utmanade Federleykopian mig att lägga in reklam på sidan. Farsan Baloos sida är ingen politisk plattform och jag ber självklart alla läsare som eventuellt kan ha tagit illa upp om ursäkt :)

För att visa god vilja tillåter jag google att marknadsföra olika värdelösa sidor här. När första checken närmar sig ger jag er läsare några alternativ på välgörenhet dit pengarna kan gå. Jag ger mig inte föränn den här grabben är utkonkurerad. Naturligtvis lägger jag upp fotostatkopia på checken och insättning. Klicka på!

I nästa sovpaus ska jag skriva något om mat. Mot spisen, med språng, det bär, för inspiration och ett slut på knattens hungervrål!

Råkade slinta med tuningen på radion och hamna mitt i ett direktsänt fullmäktigemöte igår kväll. Det var riktigt intressant faktiskt, speciellt när en representant för ett lokalt parti äntrade talarstolen och kläckte de bevingade orden, "jag är inte rasist, men...". Han frågade sig hur kommunen kan tolerera att muslimska flyktingar hedersmördar sina döttrar och slår sina kvinnor. Att det är fruktansvärt att kommunens rektorer inte stoppar muslimska flickor att ha på sig slöja i skolan (vilket jag dock aldrig sett någon ha) och att 70 procent av Sveriges alla invandrare lever på socialbidrag. Debatten handlade om ifall kommunen ska minska flyktingmottagandet från 40 till 25 per år den kommande femårsperioden. Fy fan! och här ska jag uppfostra mitt/mina barn.

Nej, ilskan gick inte över trots att jag fick skriva av mig. Sparar det tilltänkta ämnet till senare bloggar och spinner istället vidare på vad det är för värld vi föräldrar lämnar över till den nyss framavlade generationen svenskar. Ämnet kan tyckas uttjatat, men ibland kan det vara sunt att spendera några mikrosekunder med att tänka efter lite.

Tror vi verkligen att det i långa loppet går att stänga ute människor som flyr från fattigdom och förtryck. Vad är det för framtid vi skapar för våra barn genom att blunda inför miljontals medmänniskor som är i skriande behov av en fristad. Tiden då vi i väst kunde luta oss tillbaka i soffan med en Glenfiddich i näven och se uppsvälda afrikanska barnmagar på tv är förbi. Jag vill inte att min son ska växa upp i ett land som ständigt måste försvara sina privilegier mot de mindre lyckosamma. Det är för vårt eget bästa vi måste hitta ett sätt att fördela jordens resurser.

Var har egentligen min son gjort för att förtjäna att leva i lyx, när så många andra svälter? Det enda som skiljer honom från ett jämnårigt Somaliskt barn är att mitt inte hade oturen att födas i en mörk kropp, i ett krigsdrabbat varmt land, och med HIV smittade föräldrar. Jag är dock övertygad om att somaliern inte kommer förlika sig med sitt öde och falla död ner. Han kommer, med all rätt, ifrågasätta varför han skall behöva svälta ihjäl när den där välgödde svensken får frossa i all världens godsaker. Till skillnad från sina föräldrar kommer han dock ha möjligheten att slå tillbaka och kämpa för sin rätt.

Jag vet inte vad gubben (naturligtvis var det en äldre man) i kommunfullmäktige ville med sitt efterföljande tal om att gå tillbaka till det svenska. Kanske att vi ska förtära en stadig portion salt sill och rovor för att sedan supa ihjäl oss, strax efter att vi tagit tillbaka Finland från Ryssland. Jag är dock övertygad om att min sons framtid inte blir ljusare av att kommunen där han bor minskar sitt flyktingmottagande.

En kort avstickare från ämnet riktat till de vänliga själar som lagt till Baloo som länk. Jag har äntligen själv förstått hur man länkar och vill nu göra rätt för mig. Har du vettigt innehåll, och länkar till mig ska du naturligtvis finnas med nere till höger. Gör du inte det? RYT TILL!

Jag förstår inte var allt tar vägen. Eller när det försvinner. Hur kan en så liten krabat, gömma så mycket, i ett så minimalt hus. Hade han haft ett helt dagis till assistans, och vi härbererat i villa villerkulla skulle läget vara ett annat. Istället börjar jag mer och mer misstänka att jag är far till en skata i människoförklädnad! Jag tvekar inte att sätta upp övervakningskameror om detta inte upphör å det snaraste.

Det senaste oskyldiga offret är hus och jobbnycklar. Alldeles nyss låg de snällt och sött på soffbordet, med ett leende på tänderna, trånandes efter nästa låsning. Nu är de som upplösta i tomma intet. Icke existerande. Helt enkelt spårlöst försvunna!

Fjärrkontrollen kan hamna på villovägar för att någon dag senare dyka upp i nedersta kökslådan. Pengar man trodde man hade försvinner men blir välkommet tillskott när de den 24:e hittas bakom teven. Plastvispen stjäls för att kanske aldrig komma tillbaka, men där finns ju alternativa verktyg att bruka.

När det gäller nycklar är dock läget något mer komplicerat. Något säger mig att mitt anseende hos vaktmästarn får sig ytterligare en törn när jag åter igen ber om en ny uppsättning. Röster kommer att höjas för att det snart finns för många nycklar på vift och att det minsann inte är gratis att byta lås på skolans alla dörrar. Kanske vore det inte mer än rätt att låta den där slarviga Baloo finansiera detta med sin redan för höga lön?

Som jag ser det har jag två möjligheter att slippa undan den förnedring som nyckeltragedin kommer innebära.

1. Jag tar med bäbis till jobbet och ger honom en offentlig utskällning. Viftar med stämningsansökan och hävdar högljutt att det måste vara morsans taskiga anlag som degenererat honom till den grad att han medvetet förvanskar sin pappas viktiga skolnycklar. Nycklar som pappan annars vaktar med sitt liv, men som tydligen stulits i ett ögonblicks infall att man kanske kunde lämna dem obevakade medan man bakade kakor åt kollegiet. Kakor som tyvärr glömdes i ugnen i bestörtning över de försvunna nycklarna och som därför inte kan avnjutas av er, mina kära arbetskamrater.

2. Jag förlänger den här föräldraledigheten till att gälla på obestämd framtid. Hankar mig fram på sambons arbetsvilja och kalkon med utgånget datum. Viger resten av livet åt meningslöst bloggande och nätverksföretagande.

Ju mer jag tänker på det, ju mer sympatiskt verkar alternativ två........

Arv eller miljö?

Vill lyfta en diskussion från jobbet här i bloggen. Det handlar om bilgenen..... Debatten i arbetsrummet är livlig huruvida denna bilgen existerar eller inte. Inget har på liknande sätt delat arbetslaget i två läger som frågan om pojkar föds med något tjejer saknar, bilåkararvet!

Låt mig kortfattat redogöra för mina motståndares åsikt. För massor av år sedan, när tekniska mojänger inte existerade, var mannens huvudsakliga uppgift att införskaffa föda åt de sina. Således grodde en jägargen i den manliga arvsmassan. En gen som gjorde att mannen klarade mammutslakt bättre än kvinnor och som pumpade in adrenalin i hanens ådror då villebråd närmade sig. Mannen blev en mean killing machine tack vare naturens egen genteknik.

När behovet av att döda vilda djur försvann (en utveckling som dock ännu inte ägt rum i stora delar av Värmland) förändrades denna unika mansgen långsamt. Istället för vurmande inför slungor, stenyxor och flintspjut växer sig intresset för finurlig vetenskap och teknik starkare hos oss familjeförsörjare. En gen som gör att små pojkbarn föredrar bilar framför dockor odlas fram i de manliga släktleden. Häri ligger orsakerna till att små pojkar i större utsträckning än små flickor brummar när de leker med bilar.

Jag är inte helt övertygad......

Istället vill min falang få det till att pojkar kanske oftare leker med bilar, och brummar med dessa, av främst två anledningar.

1. Varannan present en pojke får är en bil, motsvarande förhållande gäller mellan flickor och dockor. Min familj är inget undantag!
2. Pojkar vill vara som sina pappor, och det är oftast pappor (naturligtvis finns det en oändlig mängd undantag) som kör bilen!

Jag och mina gelikar vill tro att många av de olikheter, och orättvisor, som råder mellan kvinnor och män är ett resultat av miljö, inte av arv. Att luta sig mot moder natur för att förklara, och motivera, rådande samhällsstrukturer är då att gripa efter det sista halmstrået för att rädda mannens piedestalplacerade position.

Till min lättnad vädras aldrig den tredje förklaringsmodellen på jobbet, att gud skapade mannen till man och kvinnan till kvinna och att det per defintion innebär att vi har olika ansvarsområden.