Jag blir sällan utmanad att prestera något i den virtuella världen. Kanske är jag inte tillräkligt aktiv i andra bloggar. Kanske är mitt ämne för snävt. Kanske är jag helt enkelt ointressant. I vilket fall blev jag lite peppad att prestera av Kulturbloggens utmaning att skriva ett inlägg om fred. Den var ju riktat till alla, således även till mig.

Många av barndomens minnen är kopplade till musik. "Vad ska jag göra för att komma över vääägen" som knatte, "Blixtar och dunder, magiska under" inspelat på ett helt kassetband i skolstartsåldern och första cd:n, Metallicas svarta, som nästan byxmyndig. Tydligast av allt minns jag dock en skåning med tighta jeans på skivomslaget, hes röst och underbara texter. Mina föräldrar är naturligtvis mest ansvariga för de värderingar jag fått med mig i livet, men Björn Afzelius kommer nog på en ganska ohotad andraplats.

1982 skrev Björn en visa om konflikten i Mellanöstern. När Bomberna Faller. Några ord ur sången...

"Så när bomberna faller över Palestinas barn, i tältlägren i södra Libanon, då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång."

Mycket annat får sig en känga av Björne men de civila i Libanons lidande var orsaken till att han satte sig ner och skrev just detta. Fortfarande håller jag texten som det bästa som skrivits av en svenska textförfattare. Men, jag önskar att det hade fått vara historia. Inte återupprepats 24 år senare.

Som förälder håller man de sina närmast. Ens egna barn betyder mer än något annat. Det kan inte vara på något annat sätt, och ska inte vara på något annat sätt. Men, vi får inte glömma att världen är så mycket mer än den egna familjen. Att i princip alla andra människor på jorden har haft sämre utdelning i födsellotteriet än vi själva och våra barn. Och att vi som haft tur faktiskt har en kollektiv skuld till den massa som varit mindre lyckosamma när spermier och ägg sammanförts.

En del av denna skuld innebär att vi måste ställa oss på de svagas sida i konflikter världen över. De som inte har några möjligheter att göra sin röst hörd. De oskyldiga människor som tvingas fly från sina hem. Föräldrar som älskar sina barn lika mycket som vi älskar våra. Barn som behöver sina föräldrar lika mycket som våra behöver oss. Om inte mer...

Tyvärr tar vi allvarligare på vår skuld ibland, men inte så allvarligt vid vissa tillfällen. När naturkatastrofer drabbar länder där svenskar brukar koppla av skänker vi gärna pengar. Det som drabbas där är ju förresten riktiga svenskar. Från Hovås, Bromölla, Karlstad och Luleå. När bomberna faller över Palestinas barn... vilka en del också är svenskar... då bryr vi oss inte lika mycket.

Rätt eller fel. Västvärlden mördar oskyldiga Libanesiska barn. På något annat sätt kan man inte se konflikten. Att medvetet skjuta raketer på hus där man vet att människor och barn befinner sig är mord. Vi lyckligt lottade svenskar, som inte på något sätt har gjort oss förtjänta av att födas i ett av världens rikaste länder, måste ställa oss på de svagas sida. Det är vår förbannade plikt.

Du kan göra det genom att titta till Solidaritetsbloggen och skänka en hundring till Rädda Barnens arbete för krigsdrabbade barn i Mellanöstern http://delameddig.blogspot.com. Eller, genom att bara ta en funderare över dina egna fördomar om främmande människor. Att de har annan hudfärg och tillber en gud med annat namn innebär inte att deras människovärde är mindre än vårt. Det band som du har med dina barn har de med sina. Den smärta du känner när något drabbar dina barn känner de för sina.