Hej

Trogna läsare kanske har förstått att jag gillar att dra igång projekt, men att de inte alltid blir så lyckade. Exempelvis fanns inte ork för blogg-sm. Det skulle helt enkelt innebära för mycket tid. Tid som jag nog har till en början, men inte kontinuerligt.

Istället har jag funderat jag lite över hur man skulle kunna ena bloggsverige kring något givande. Visst vore det väl häftigt om vi bloggare kunde bli en positiv kraft i samhället. Inte bara ett gäng individualister som skriver olika former av blahablaha för eget bruk och i eget intresse.

Jag raljerar nu. Hoppas ingen tar det personligt. Är ju själv minst lika god kolsupare som någon annan.

Mina tankar har resulterat i ett litet förslag. Man kan kanske se det lite som en utmaning till andra bloggare. En utmaning att ge en liten slant till de som behöver pengarna bättre. Själv vill jag vara typen som delar med mig av det jag har, men om sanningen ska fram sker det på tok för sällan. Således utmanar jag även mig själv.

Det minsta ni kan göra är att klicka er till SOLIDARITETSBLOGGEN. Första insamlingsobjektet har jag själv redan bestämt i egenskap av grundare. Det blir Unicefs arbete med att informera flickor i ost och centralfrika om deras sättigheter vad gäller könsstympning.

Avslutningsvis inser jag att jag sätter mitt goda (?) rykte på spel i och med detta. Om sidan blir bara lite populär gäller det ju att jag orkar hänga i!

Kommentera gärna om ni har funderingar eller egna ideér.

När resten av tillvaron känns seg lättar det alltid upp att kolla igenom de sökvägar Baloos läsare haft, och då speciellt de tappra satar som hamnar här via olika sökkombinationer på google.se. Ska bjuda på ett axplock ur dagsskörden.

"har genteknik något me kärlek att göra?", "afrikanska maträtter", "vad kostar lockpanel" och "FRALLE" Är väl småroliga. Man undrar ifall den stackare som tagit sig hit och letat efter priset på prima lockpanel hittade det han sökte.

Värst är dock... "Samlag med svärmor"! Skriver jag verkligen om sånt?

Ja tydligen är min sida den femte bästa om man är ute efter högklassig information om hur det egentligen är att sätta på sin svärmor. Vinklar. Anatomi. Ställningar och liknande. "Sånt kan Baloo", går ryktet på nätet!

Jag har verkligen kommit långt med mitt bloggande.

Man bör vara försiktig med att döma folk efter utseendet, men har nämligen oftast fel. Gårdagens biblioteksbesök är ett lysande exempel. Glada i hågen rusade vi mot barnavdelningen men till vår fasa var de mjuka, goa, sofforna upptagna. Inte av någon snäll barnfamilj, utan hör och häpna, av ett GÄNG PUNKARE i gymnasieåldern. Vad hade de där att göra? Var 3,5 orna slut på konsum?

Nåväl, jag ställde undan vagnen i ett hörn och försökte göra oss så osynliga som möjligt. Smart plan! Att gömma sig är i det närmaste omöjligt med en liten Baloo full av spring i benen. Det blev till att försöka minimera skadan genom att försiktigt kryssa mellan bokhyllorna utan att reta upp dessa samhällets fiender nummer ett.

Jag hoppade till av rädsla när min lille son, utan minsta tvekan, roffade åt sig en bok och styrde kosan rätt in i fiendeland. Han stegade fram till en av grabbarna som verkade fullt upptagen med att se förbannad ut. "Moderat likvidation" stod att läsa på han slitna, svarta, läderrock och jag fruktade för en sekund för min pojks, och mitt eget, liv. Inte för att jag åsiktsmässigt hamnar i närheten av de tonåringen vill likvidera, men något sa mig att han kanske inte ämnade genomföra någon grunldigare värderingskoll innan det skulle till att likvideras.

Döm om min förvåning när unge herr punkare ömt lyfte upp lille Baloo i famnen och sakta bläddrade i boken tillsammans med honom. Hela gänget sken upp och började gulla. Lillen var i himmelriket, så kul kläder har sällan pappa. Nitar är skoj att pilla på. Jag skämdes lite till en början, vilket var mer än befogat. Det här var ju inte vad jag förväntade mig av grabbarna.

Något annat man bör vara försiktig med är att utgå från att folk gör sitt jobb. Förut har det ju handlat om glömska inom sjuk och tandvård, den här gången var det kommunens förskolesamordnare som lyckats glömma bort oss. När jag i förmiddags ringde för att kolla om vår anmälan kommit in fick jag det föga förtroendeingivande svaret "Oj, här ligger en hel bunt med ansökningar som vi inte hunnit föra över till datorn. Kanske finns han med där?"

Men herregud. Vi skickade in anmälan för en och en halv månad sedan. Tur att man är ute i tid!

För att väva ihop de här två företeelserna som man bör vara försiktig med hoppas jag att lillens blivande förskolärare blir ett tvärsnitt av samhället. Inte bara välartade kvinnor. Barn dömer inte folk efter utseende utan efter hur de uppträder. De struntar i personers kläder eller hår/hudfärg. Det är vi vuxna som lär dem att vissa är bättre på saker än andra. Att äldre kvinnor är bättre på att ta hand om barn. Att starka män med skägg är bra på att meka med bilar. Att män som jobbar på dagis är pedofiler. Att kvinnor som spelar fotboll är lesbiska. Att pojkar inte kan ha rosa på sig. Att tjejer inte ska svära, men att det går bra för pojkar. Att invandrare odlar potatis i parketten. O.s.v. i all evighet.

Fördomar skapas av vuxna, inte av barn. Så, nästa gång vi träffar ett gäng punkare på biblan ställer jag barnvagnen mitt ibland dem och låter dem bevisa mina fördomar fel, istället för att på förhand besluta mig för att det är farligt folk!

Men gud. Farsan Baloos blog börjar bli ett frosseri i självömkan. Dags att stoppa denna fasansfulla utveckling med en hyllning till sidans huvudperson. Om eskaleringen av kärlek till den lille fortsätter hela livet förstår jag att tonårsföräldrar ibland kan vara något beskyddande på utvecklingssamtal och föräldramöten.

Nu bär det av mot biblotek och cafeteria. Vi har blivit en del av inredningen där. På gott och ont. Gott eftersom det är kul att vara igenkänd, ont eftersom det ständiga framspringandet till gymnasietjejer kan väcka jobbiga misstankar mig mig. Detta trots att jag försöker hålla en låg profil genom att gömma mig bakom närmaste bokhylla när han går på som bäst.

Dagens i-landsproblem, och egentligen tveksam publicering här. Till viss del har det dock med lille Baloo att göra. Plus att jag kände att det var skönt att få utnyttja hans sömn till att skriva av mig lite.

Jag vill inte bort, men ändå någon annanstans. Det är en konstig känsla som är svår att hantera. Å ena sidan trivs jag alldeles utmärkt där jag är, å andra sidan känns det som att jag skulle kunna vara så mycket mer. Som att jag har potential att göra något annat än samma sak hela tiden. För, det måste erkännas, att vara lärare är till stor del att återupprepa sig. Oavsett hur mycket man utvecklar sitt sätt att lära ut. Hela tiden förändrar sin undervisning. Så är man ändå fast i samma ramar. Samma övergripande krav. Och så måste det ju vara. Det är ju ingen revolutionernande verksamhet vi pysslar med i skolan.

Jag vet inte varför jag tror mig kunna något annat. För jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara. Naturligtvis borde jag bliva vid min läst och gotta mig i att troligen ha en av Sveriges mest fria, och bekväma, lärartjänster. Istället beklagar jag mig och letar efter andra gräs att jämföra med. För att se om min plätt verkligen är så grön som alla påstår.

En lärarutbildning är bra att ha. Den ger med stor säkerhet jobb. Den är samtidigt dålig. Den ger nämligen med ännu större säkerhet inga andra jobb än just som lärare. Man är det man blev och man blir inget annat.

Det är på många sätt ett knepigt yrke. Är du dålig går det inte att göra sig av med dig, men är du bra finns det inga möjligheter att befordra dig. Du gräver där du står, oavsett hur bra du är på att hantera spaden. Och när gropjäveln blir nog djup är det omöjligt att klättra upp. Jag har två föräldrar som står där nere och stampar. De verkar dock trivas bra med det. Jag är mer tveksam för egen del.

Kanske har även jag gått på myten om att göra karriär. Att man med tiden bör avancera, både i lön och ställning. Att man bör utnyttja sin förmåga optimalt och inte vara nöjd med att ökad erfarenhet endast ger lättare arbetsbörda. Detta skulle i så fall ta emot att erkänna. Jag tror mig inte vara den sorts människa som bryr sig karriär, men mycket talar för att jag har fel. I själva verket kanske det är så att mina höga ideal är byggda på mycket lös grund. Som inte tar många år att underminera och som redan är på väg att krakelera.

Eller så handlar det faktiskt inte om en önskan att ta ett steg uppåt. Det kanske snarare är så att jag bara vill ta ett steg, åt något håll. Vilket som helst. Rakt åt sidan, eller till och med snett bakåt. Bara inte stå kvar där jag står. Även om jag står stadigt och tryggt.

Kanske är det just där skon klämmer, att man är omöjlig att rubba. Att balansera på en trästock ger inte lindansaren någon större utmaning. En lindansare vill ju ut på både slak och tunn lina, gärna utan skyddsnät. Det är då han lever upp. Men, med en liten Baloo på ryggen vill man inte riskera att falla. Då känns det som att tryggheten på stocken är att föredra.

Jag inser att jag för en retorisk diskussion med mig själv. Jag tar mig ingen vart, för det finns ingenstans att gå. Jag vill inte uggla på något kommunalt arkiv och jag har ingen ambition att jobba på någon kommunal förvaltning. Mina kunskaper går inte att applicera på något annat än ungar. Återstår bara att gilla läget och fortsätta gräva.

Orosmolnen hopar sig inför framtiden. Föräldraledigheten närmar sig sakta men säkert sin ände och när mamma och pappa inte längre får vara hemma med sin lilla pojk tar den kommunala omsorgen vid. Fortfarande är det några månader kvar men det är inte utan att det redan börjar kännas lite vemodigt.

När våra rektorer kräver besked inför tjänstefördelningen blir allt så konkret. Vi har nog omedvetet låtit bli att prata om hur det skall lösa sig till hösten, men igår brakade det loss lite här hemma. Uppenbarligen är vi inte helt överens och jag är i behov av lite goda råd.

Är det värt de förlorade pengarna att stanna hemma en dag i veckan? Hur mycket underlättar det för den lille att "slippa" en dag på dagis? Hur vanligt är det att inskolningen inte alls fungerar? Vilka reaktioner kan vi förvänta oss att förskolestarten ger upphov till hos lille Baloo? Hur osmidigt är det att jobba 6 mil från förskolan?

Hjälp!

Blogg-SM?

Jag får ofta ideér som är allt från askassa till nästan genomförbara. Vill testa min senaste på er, den är troligen någonstans mitt emellan.

Bloggstafetter finns ju lite här och var, men jag har hittills inte sprungit på någon bloggskrivartävling. Därför reggade jag lite kaxigt bloggsm.blogspot.com.

Tanken är att alla som vill delta får anmäla sitt intresse. Jag gör ett käckt slutspelsträd där alla lottas in i exempelvis trebloggargrupper. Alla bloggare i samma grupp får skriva om samma ämne. Det röstas under en bestämd tidsperiod och den som får flest röster går vidare till nästa omgång. I slutändan röstas en vinnare fram av de som gått till final.

Deltagarna får innan och under tävlingens genomförande göra så mycket reklam det bara går för sidan. Ska det koras en svensk mästare i blogg bör ju så många som möjligt få delta. Plus att rättssäkerheten mår bra av så många röstande som möjligt.

Bekymmer 1: Redan kända bloggare kommer att få en fördel mot nya och mindre lästa bloggare.

Bekymmer 2: Jobbigt för mig att administrera

Bekymmer 3: Säkert en massa jag inte kommer på nu.

VAD SÄGER NI?

Jag har gett upp. Kastat in handduken. Ställt in skorna. Krypt till korset. Helt enkelt insett det oundvikliga, att jag inte längre har vad som krävs. Igår somnade jag mig klockan 21.00, och då hade jag ändå halvslumrat på soffan sedan långt innan sporten. Det senaste året har genomsnittsinsomningen gått från tuffa ettiden till mesiga tiotiden. Och så debaklet igår. Det är kört. Jag har blivit en gammal gubbe!

Tror att det är övergången till ettsovperdagsamhället jag inte riktigt klarat. De strukturomställningar som måste göras, för att smärtfritt klara övergången, har inte hunnits med och jag lever fortfarande kvar i svunna förmiddagstupplurstider. När klockan närmar sig nio på morgen börjar jag leta tecken i hans ögon. Bevis för trötthet. Signalen för vila. Men inget händer. Pappa var inte redo för den här förändringen.

Vi har gått från hockey till fotboll. Från periodpauser till halvtidsvila. Föräldraledigheten känns inte längre som den betalda semester det inledningsvis var, och jag antar att det inte är mer än rätt. Det ställs större krav nu. Tar mer tid. Att gå till jobbet blir nästan att gå ner i tempo.

Samtidigt är det roligare nu. Mer fotboll. Mer gunga. Mer bada. Mer promenera. Mer pulka. Mer rutschkana. Mindre sitta still. Mindre kolli. Mer människa.

Men också mindre tid för bloggande. Att sitta vid datorn när grabben är vaken innebär trubbel, att göra det när jag själv sover ännu mer bekymmer.

Utmaningar duggar tätt här i bloggvärlden, dock inte hos mig. Så, när jag nu äntligen blivit beordrad att författa något tänker jag självklart ta mitt tilldelade uppdrag på allvar. Ämnet var semi-valfritt och lotten föll på "Finns det någon musikstil idag som du anser dominerar och om den på något sätt anses påverka den generationen som är ung idag, likt de stora banden på 70-80-talen anses påverkat den generationen som växte upp då."

Jag har en vag aning om var jag vill hamna med mina funderingar. Men, den känslan brukar kunna förändras under skrivandets gång. Det känns helt klart som att jag kommer hamna utanför bloggens ämnessfär, men ibland måste man tillåta sig att vara lite wild and crazy. Nåväl, nu kör vi!

Låt oss inledningsvis reflektera kort över mitt ständiga vurmande för hur det var förr. Att allt var så mycket bättre. Detta gäller naturligtvis även kulturen, och då särskilt musiken. Det är inte endast av snålhet min senast inhandlade nytillverkade skiva var något med Iron Maiden. Självklart var inte heller den en vidare lyckad investering. Även Maiden var bättre förr.

Huruvida det görs bättre musik nu, än på 70 och 80 talet var dock inte frågan. Det skulle ju handla om huruvida någon speciell stil dominerar och om den i så fall påverkar den yngre, mer öppet sinnade, generationen.

Jo, självklart gör den det. Frågan är dock i vilket led påverkan är störst? Min lekmannabedömning är att musikindustrin nu, i större utsträckning än förr, försöker läsa av vad ungdomar vill höra. Påverkas av dessa önskningar för att sedan leverera en produkt med målet att få ut så mycket cash som det bara går. Istället för att artisterna producerar den musik de själva gillar, produceras den musik som tros säljas bäst. Musik har blivit en vara i kapitalismens tjänst, inte ett medie för individen att uttrycka sina känslor och åsikter.

Proffessionella låtskrivare och producenter fanns naturligtvis även för 25 år sedan, men det var snarare undantag än regel. Nu för tiden är det dock naturligt att artisten beställer en redan färdigskriven låt. Slipade ljudtekniker gör rösten sammetslen. Videoredigeraren snyggar till det visuella och resultatet blir en fotomodellframförd trallramsa. Det handlar inte om att nå ut med något budskap, utan om att tjäna pengar. Stora pengar.

Dagens ledande musikstil är inte pop, rock, synth eller någon annan klassisk stil. Den är att sälja.

Jag tror inte att musikindustrin medvetet vill förändra ungdomars syn på sitt utseende. Sin kropp. Sitt sätt att behandla det andra könet. Jag tror dock att det blir effekten av detta ständiga exponernade av kropp, sexualitet och kvinnoförtryck som mycket av musikindustrin handlar om. Brittney Spears, Shakira, Jessica Simpsson, Pink, Christina Aguilera, Girls Aloud och tjejerna i Destinys Child är säkert fyllda av självförtroende. De vill också lika säkert sprida denna positiva känsla till sina tjejfans, men, jag tror inte att budskapet helt når fram. Kanske beror det lite på att tjejerna är konstans avklädda och omger sig av betydligt mer påklädda grabbar.

Min kritik bottnar inte i något slags frikyrkligt moraliserande. Det handlar om att kvinnor och män, flickor och pojkar, måste ha samma spelregler. Samma möjligheter att lyckas oavsett utseende. Tänk efter själva. Hur många kvinnliga artister som gjort karriär de senaste 10 åren saknar modellutseende?

Samma intressen som styr musikbranchen är naturligtvis ledande inom andra kulturella inriktningar. Filmindustrin spyr ut jätteproduktioner med uppföljarkoncept. Höjer biopriserna och gör skådespelarna till miljonärer. Oberoende filmskapare har mycket små möjligheter att nå ut till en större publik. Fildelare hotas med löjligt höga straff. I varje svensk högstadieklass sitter numera minst ett tiotal grova brottslingar. Allt för att skydda varje potentiell peng.

Svenska idrottsmän får en oslagbar möjlighet att leva på sin idrott, tack vare att samhället sponsrar deras verksamhet i ungdomsåren. Många tackar skattebetalarna med att dra till Monaco så fort karriären sätter fart och pengarna börjar rulla in. Summorna är så stora inom många sporter att det inte längre handlar om att ha roligt. Det gäller istället att göra så stora pengar som möjligt under den aktiva karriären. Pengar som måste tas någonstans ifrån. En familj med två barn, som vill gå tillsammans på en grundseriematch i Löfbergs Lila Arena och se Färjestad, får räkna med att hosta upp en knapp tusenlapp. Jag är uppfödd på hockey och bandybesök men vet inte om jag själv kommer att ha råd att ta med mina barn på idrott.

Hur den här utvecklingen ska kunna stoppas vet jag inte. Det är ju så med marknadsekonomi. Det är ett bra sätt att skapa välstånd, men den är i princip omöjlig att kontrollera. Jag har dock ett härligt förslag som är omöjligt att sätta i verket.

Ge proffessionella kultur och idrottsutövare en medborgarlön. Låt dem leva på sin hobby, men ge dem rimligt betalt. Är du duktig på fotboll, och tycker att sporten är det roligaste som finns eller sjunger du så bra att folk kan tänkas lyssna på dig? Underbart, du får möjlighet att sparka boll eller ta ton för en undersköterskelön. Klarar du av att jobba samtidigt kanske du till och med kan lägga undan en slant.

Slutligen, för att återkoppla till frågan. Vi påverkas av kulturen, men inte på samma sätt som tidigare. Och det är helt andra krafter som ligger bakom. Artisten har gått från att vara undersökande jornalist till reporter på metro. Istället för att föra fram sitt eget budskap, med sin egen tolkning, har artisten blivit ett verktyg för någon annan. Om du är kvinna spelar vem du är mindre roll, så länge du är hyfsad på att sjunga och snygg nog att kunna stöpas i skivbolagens form. Är du man har du något större möjligheter att vara originell.

Eftersom artistens förmågor spelar mindre roll går det utmärkt att hitta honom eller henne genom förnedringsshower som Fame Factory eller Idol. Gratisreklamen gör att det snarare är att föredra.

Något säger mig att Rolling Stones, Ebba Grön, Bob Dyland, Pink Floyd, Janis Joplin, Bruce Springsteen, Frank Zappa, Led Zeppelin eller Bob Marley inte hade trivts vidare bra i rådande musikklimat!