Helt plötsligt har det börjat ringa på dörren igen. Och man vågar öppna. Det är nämligen varken Jehovas eller larmförsäljare som anfaller en vid öppningsögonblicket utan lille Baloos kompisar. Eller, kompisar kanske är att ta i. Han är inte överdrivet aktiv i leken. Står mest och tittar på de äldre killarna och tjejerna. Men de vill i alla fall att han ska vara med, och det känns mysigt.

Det är lite gårdskänsla över området där vi bor. Ungar överallt och alla leker med alla. Oavsett ålder. Precis som det ska vara, men allt för sällan är. Mina egna minnen från tidig barndom är skönmålade. Jag kommer inte ihåg några tråkigheter i relationen till andra barn, men de måste ju ha funnits. Självklart hände det att jag inte fick vara med. Inte passade in eller var intressant nog. Men allt sådant är glömt. Troligen för att de roliga stunderna var fler än de tråkiga. Kanske för att människor fungerar så, att vi förtränger det vi inte vill minnas.

Minnesluckorna till trots. Tydligt kommer jag ihåg vad den största anledningen till utanförskap var. Konstiga föräldrar. Med ilfart färdades rykten om vuxna genom bostadsområdena. Tommys farsa var alkolist. Johannas morsa galen. Någon hade visst sett tvillingarnas föräldrar snatta på ICA. Eriks mamma och pappa firar inte jul för att de är konstigt kristna. Emelies mamma jobbar som mattant, blä! Annorlunda föräldrar innebar för deras barn ofta en garanterad biljett till ensamhet.

Jag vill naturligtvis inte att lille Baloo ska lida för att hans pappa är annorlunda. Samtidigt vet man ju att det inte sällan låg mycket lite bakom ryktena. De uppstod av sig själv och späddes sedan på varje gång de vidarebefordrades. Mot skvaller och baktalande är även den mest normale chanslös.

Däremot tror jag att föräldrar kan förebygga tråkigheter genom att vara mer närvarande. Ställa sig i mål när ungarna spelar fotboll. Skratta när grannens busunge slår en golfboll upp på varandan. Bjuda på saft och bullar i sommarhettan. Stanna upp och fråga kidsen på gatan hur det går i skolan, eller om de hunnit fått något lördagsgodis än. Eller bara heja.

När det ringer på, och de frågar efter min son, känns det som att de lika mycket vill ha ut mig. Även om jag gillar umgänget förstår jag att detta bara är ett initialt skede. Att det inte är många år innan de vill allt annat än umgås med vuxna. Men, det är ett sätt att få grabben in i gemenskapen, och det fungerar.

Jag får en känsla av långt ifrån alla föräldrar inte delar min syn på vilket ansvar man har som förälder. Att ungarna fixar sånt här själva. Eller så hinner de helt enkelt inte med. Som lärare kommer man dock i kontakt med barn som lämnats själva, och som inte klarat av det. Som inte tränats in i att umgås med andra. Som inte känner till vilka spelregler som gäller när barn leker, eller inte fått praktisera dem.

Därför blir jag så glad när det ringer på dörren. Och skulle det visa sig vara två vittnen som står redo när dörren öppnas, med vakttornet i handen och ett lismande leende på läpparna, får det väl låta passeras. Nio av tio gånger vankas det nämligen fotboll eller kurragömma!

De blir färre och färre. Pappadagarna som är kvar. Det som kändes som en härlig evighet i augusti är på väg att ta slut. Om två veckor vid den här tiden är det över. Om man inte räknar sommarlovet då...

Det känns som att vi verkligen måste utnyttja sista tiden. Göra allt det där man tycker så bra om. Äta lunch tillsammans. Gå långpromenader. Leka i sandlådan. Sova nära. Hälsa på föräldragruppskompisarna. Ta skogspromenader. Stöka till på bibblan. Hur ska vi hinna med allt?

En längre utvärdering av min och lille Baloos tid hemma kommer naturligtvis när pappaledigheten verkligen är till ända. Kände bara att jag ville påminna mig om att göra det bästa av de återstående stunderna. Klart är redan att jag har den här bloggen att tacka för mycket. Jag har tvingats tänka efter. Reflektera. Formulera mina funderingar. Och fått respons. Det får i alla fall inte ta slut...

När allt annat blir tyst bör man själv vakna till. När det barnrelaterade bakgrundsljudet försvinner är något på tok. När inget skrattande, gråtande, dörrsmällande, legobitspassande, innebandyspelande, toalettspolande eller annat oväsen hörs. Då är det fara på färde. Inte nödvändigtvis för ungen själv, utan även för mamma och pappa. Det är nämligen under tystnad de flesta hyss och dumheter sker.

Alldeles nyss blev det just så här tyst. Skönt var första reaktionen från hemmapappan. Äntligen lite lugn och ro efter morgonyran. Misstänksamheten väcktes dock snabbt. Här var kanske knasigheter i görningen. Tankegången avslutades med ett ljudligt "helvete". Vilseledd av det efterlängtade lugnet hade jag totalt missat att inbrott skett.

En lömsk tanke, nyfikenhet och lite fingerfärdighet hade fört lille Baloo in i farsans mest låsta utrymme. Skafferiet. Här finns mycket små ungar inte bör stifta närmare bekantskap med. Lyckligtvis hade ungen valt att attackera relativt ofarliga råvaror som ris och grahamsmjöl. Riset delvis i munnen, men främst på golvet. Mjölet spritt över det senare. Här fanns ingen annan lösning än damsugaren.

Kolhydrater nog att nära en normalstor afrikansk familj i en vecka försvann genom slangen, på mindre än en minut. Ett makabert faktum och bevis på att något står jävligt fel till i världen. Det som för mig närmast var en komisk upplevelse är för andra skillnaden mellan liv och död. En liten söt kille, sittandes i 2 kilo Uncle Bens, med ett moln av mjöl runt skallen.

Ett kodakögonblick. Världens stoltaste pappa. Världens gladaste unge. Lättstädat. 40 kronor på ICA.

Sinnesjukt resursslöseri och en snorloska i ansiktet på den miljard som lever under fattigdomsgränsen.

Man kan se saker ur olika perspektiv. Jag antar att man själv får välja hur man vill titta...

Som pappa får man inte mycket gratis i förhållandet till sitt/sina barn. Det jämställda föräldraförhållandet är bara några frånvarande dagar ifrån att raseras och åter hamna tillbaka i gamla amningsfotspår. Det är faktiskt befogat att fråga sig om det verkligen är menat att farsor ska ha samma kontakt med de små som morsor. Om det kanske ändå är så att det mest "naturliga" är att man som pappa ägnar sig åt mer traditionellt manliga sysslor och låter lillens mamma trösta när det känns tungt.

Jag har tidigare varit inne och harvat i de här funderingarna på bloggen. Och kommit till slutsaten att det faktiskt ligger i allas intresse att försöka radera ut manliga och kvinnliga egenskaper och förhållningssätt i familjelivet. Att det egentligen handlar om skapade roller. Att det där naturliga bara är bullshit!

Men, ibland måste även den mest jämställde pappan vara pragmatisk, och inte enbart ideologisk. Nyopererade ett och ett halvåringar gillar att tröstas av pappa, men den där farsan kommer inte upp i tiondelen av mammans lugnande förmåga. Och när den lille ställs inför valet mellan mamma och pappa, då är man chanslös.

Det är svårt att inte ta åt sig av avståndstagandet. Det är svårt att inte bli uppriktigt ledsen när man får en näve i ansiktet när man försöker hålla om sin lille samtidigt som mamman är i rummet. Och sedan se honom skinande glad pinna iväg till f.d. mjölkylen. Det är då man förstår hur lätt det måste vara att ge vika. Att tänka att det nog är så här det ska vara. Att plocka ut golfklubborna ur förådet och dra. Skrika något om att jag fixar ljuddämparen på bilen om hon tar hand om ungen.

Så vill jag dock inte ha det. Inte endast för att jag knappt vet var den där ljuddämparen sitter. Utan för att jag tror på värdet av att ha en mamma som inte bara står vid spisen och bakar bullar. Som inte alltid är den som tröstar. Som inte alltid hämtar på dagis. Som inte jobbar halvtid för att orka med att ta hand om hemmet. Men en pappa som lika väl kan göra de här sakerna.

Veckans erfarenheter har dock visat på att det finns undantag. Och att nyopererade småpojkar tillhör dem. Än så länge är det mamma som representerar trygghet. Än så länge gör jag ibland bäst i att kliva undan.

4 dagar hos svärmor. Alltid lika intressant.

Intressant är det även att starta en ny runda av Solidaritetsbloggen. Hoppas ju på att någon ny nappar varje gång. Den här gången går pengarna till PLAN Sverige och deras insamling för det jordbävningsdrabbade Pakistan. Jag träffade en av FN:s hjälparbetare precis efter att han kommit hem från området och det är verkligen kris. Med en enkel hundralapp kan även du vara med och hjälpa. Klicka på länken för mer info om vad Solidaritetsbloggen är för något.