Helt plötsligt har det börjat ringa på dörren igen. Och man vågar öppna. Det är nämligen varken Jehovas eller larmförsäljare som anfaller en vid öppningsögonblicket utan lille Baloos kompisar. Eller, kompisar kanske är att ta i. Han är inte överdrivet aktiv i leken. Står mest och tittar på de äldre killarna och tjejerna. Men de vill i alla fall att han ska vara med, och det känns mysigt.
Det är lite gårdskänsla över området där vi bor. Ungar överallt och alla leker med alla. Oavsett ålder. Precis som det ska vara, men allt för sällan är. Mina egna minnen från tidig barndom är skönmålade. Jag kommer inte ihåg några tråkigheter i relationen till andra barn, men de måste ju ha funnits. Självklart hände det att jag inte fick vara med. Inte passade in eller var intressant nog. Men allt sådant är glömt. Troligen för att de roliga stunderna var fler än de tråkiga. Kanske för att människor fungerar så, att vi förtränger det vi inte vill minnas.
Minnesluckorna till trots. Tydligt kommer jag ihåg vad den största anledningen till utanförskap var. Konstiga föräldrar. Med ilfart färdades rykten om vuxna genom bostadsområdena. Tommys farsa var alkolist. Johannas morsa galen. Någon hade visst sett tvillingarnas föräldrar snatta på ICA. Eriks mamma och pappa firar inte jul för att de är konstigt kristna. Emelies mamma jobbar som mattant, blä! Annorlunda föräldrar innebar för deras barn ofta en garanterad biljett till ensamhet.
Jag vill naturligtvis inte att lille Baloo ska lida för att hans pappa är annorlunda. Samtidigt vet man ju att det inte sällan låg mycket lite bakom ryktena. De uppstod av sig själv och späddes sedan på varje gång de vidarebefordrades. Mot skvaller och baktalande är även den mest normale chanslös.
Däremot tror jag att föräldrar kan förebygga tråkigheter genom att vara mer närvarande. Ställa sig i mål när ungarna spelar fotboll. Skratta när grannens busunge slår en golfboll upp på varandan. Bjuda på saft och bullar i sommarhettan. Stanna upp och fråga kidsen på gatan hur det går i skolan, eller om de hunnit fått något lördagsgodis än. Eller bara heja.
När det ringer på, och de frågar efter min son, känns det som att de lika mycket vill ha ut mig. Även om jag gillar umgänget förstår jag att detta bara är ett initialt skede. Att det inte är många år innan de vill allt annat än umgås med vuxna. Men, det är ett sätt att få grabben in i gemenskapen, och det fungerar.
Jag får en känsla av långt ifrån alla föräldrar inte delar min syn på vilket ansvar man har som förälder. Att ungarna fixar sånt här själva. Eller så hinner de helt enkelt inte med. Som lärare kommer man dock i kontakt med barn som lämnats själva, och som inte klarat av det. Som inte tränats in i att umgås med andra. Som inte känner till vilka spelregler som gäller när barn leker, eller inte fått praktisera dem.
Därför blir jag så glad när det ringer på dörren. Och skulle det visa sig vara två vittnen som står redo när dörren öppnas, med vakttornet i handen och ett lismande leende på läpparna, får det väl låta passeras. Nio av tio gånger vankas det nämligen fotboll eller kurragömma!
Det är lite gårdskänsla över området där vi bor. Ungar överallt och alla leker med alla. Oavsett ålder. Precis som det ska vara, men allt för sällan är. Mina egna minnen från tidig barndom är skönmålade. Jag kommer inte ihåg några tråkigheter i relationen till andra barn, men de måste ju ha funnits. Självklart hände det att jag inte fick vara med. Inte passade in eller var intressant nog. Men allt sådant är glömt. Troligen för att de roliga stunderna var fler än de tråkiga. Kanske för att människor fungerar så, att vi förtränger det vi inte vill minnas.
Minnesluckorna till trots. Tydligt kommer jag ihåg vad den största anledningen till utanförskap var. Konstiga föräldrar. Med ilfart färdades rykten om vuxna genom bostadsområdena. Tommys farsa var alkolist. Johannas morsa galen. Någon hade visst sett tvillingarnas föräldrar snatta på ICA. Eriks mamma och pappa firar inte jul för att de är konstigt kristna. Emelies mamma jobbar som mattant, blä! Annorlunda föräldrar innebar för deras barn ofta en garanterad biljett till ensamhet.
Jag vill naturligtvis inte att lille Baloo ska lida för att hans pappa är annorlunda. Samtidigt vet man ju att det inte sällan låg mycket lite bakom ryktena. De uppstod av sig själv och späddes sedan på varje gång de vidarebefordrades. Mot skvaller och baktalande är även den mest normale chanslös.
Däremot tror jag att föräldrar kan förebygga tråkigheter genom att vara mer närvarande. Ställa sig i mål när ungarna spelar fotboll. Skratta när grannens busunge slår en golfboll upp på varandan. Bjuda på saft och bullar i sommarhettan. Stanna upp och fråga kidsen på gatan hur det går i skolan, eller om de hunnit fått något lördagsgodis än. Eller bara heja.
När det ringer på, och de frågar efter min son, känns det som att de lika mycket vill ha ut mig. Även om jag gillar umgänget förstår jag att detta bara är ett initialt skede. Att det inte är många år innan de vill allt annat än umgås med vuxna. Men, det är ett sätt att få grabben in i gemenskapen, och det fungerar.
Jag får en känsla av långt ifrån alla föräldrar inte delar min syn på vilket ansvar man har som förälder. Att ungarna fixar sånt här själva. Eller så hinner de helt enkelt inte med. Som lärare kommer man dock i kontakt med barn som lämnats själva, och som inte klarat av det. Som inte tränats in i att umgås med andra. Som inte känner till vilka spelregler som gäller när barn leker, eller inte fått praktisera dem.
Därför blir jag så glad när det ringer på dörren. Och skulle det visa sig vara två vittnen som står redo när dörren öppnas, med vakttornet i handen och ett lismande leende på läpparna, får det väl låta passeras. Nio av tio gånger vankas det nämligen fotboll eller kurragömma!