Från att ha varit i det närmaste jämställd, till att föra en undanskymd tillvaro som andrahandssortering, på bara några veckor. Förlåt mig herrar Leijonborg och Lagerbäck, men er tillvaro är betydligt stabilare än småbarnspappans. I alla fall pappor till arton månaders ungar.

Jag kritiseras ofta för det men jag bestämde mig redan från start att göra allt i min makt för att inte hamna i pappafällan. Att inte ta ett steg tillbaka trots att mamma är nummer ett för ett litet barn. Försöka bortse från att han tröstas snabbare av mamma än pappa. Att tandborstningen är tårfylld när den görs tillsammans med herr Baloo, men lugn som en filbunke när fru Björn håller i borsten.

Vissa beskyller mig nästan för barnplågeri. Jag tycker att det är tvärt emot. Ni vet det där med de positiva effekterna av ansvarsfulla och jämställda pappor som jag brukar tjata om. Fram till den senaste tiden har det gått över förväntan. Korta perioder under sommaren har jag nästan känt mig som ett förstahandsval för den lille. Som en prioriterad grupp. Positivt särbehandlad. Uppskattad och älskad. Som en som duger.

Jag är inte längre så säker. Eller snarare, jag är inte längre så säker på att striden för all framtid är vunnen. Trots att det just nu känns som att en total kapitulation är i antågande tror jag att det egentligen handlar om ett temporärt tillbakadragande. I långa loppet kan jag inte förlora. I långa loppet vinner självklart kärleken till den lille, även om den inte är vidare väl besvarad just nu.

En del av lille Baloos förändring beror säkert på att 18 månaders ungar går in i någon slags fas som jag aldrig orkat läsa in mig på. Att det bara är naturligt och att det snart är lika naturligt för honom att springa till pappa istället för mamma. Jag tror dock att det även finns en annan bov i dramat. En bov som jag inte kan annat än gilla men som knappast verkar till min fördel nu. Dagis!

Det vore intressant att få höra er läsares erfarenheter av när era små började på dagis. Om det finns någon substans i mina misstankar. Om det faktiskt kan vara så att förändringen och osäkerheten som även en lyckad dagisstart innebär i en litens liv har fått honom att åter igen föredra det trygga. Den som en gång närde honom och som under de första sex månaderna ständigt var närvarande.

Att vara med när grabben kom till världen var naturligtvis det största som hänt mig. Få höra hans första ljud. Se hans första rörelser. Sniffa in hans första bebislukt. Fantastiskt, obeskrivligt, makalöst och allt det där. Man var i någon slags chockartat, euforiskt drömtillstånd som så här i efterhand är omöjligt att återskapa ens i minnet.

Men, frågan är om inte det som händer med honom nu är ännu mer fascinerande. För varje dag som går blir han mer och mer en egen människa. En individ med bestämda åsikter om hur saker och ting skall vara och som börjar greppa vad tillvaron går ut på. För varje dag dyker nya, riktiga, ord upp blandat med det vanliga bladdrandet. Han förstår fler och fler instruktioner och har till och med börjat städa upp lite efter sig på kvällen. Något jag själv inte lärt mig än.

Sitt nu lugn i båten. Jag har inte blivit någon skrytförälder av den typ som tidigare fått sig både en och annan känga i undertecknads blogg. I alla fall inte än. Killen är självklart inte mer fantastisk än någon annan unge i samma ålder och utvecklingsfas, men han är ju inte någon annan unge. Utan min!

Vän av Baloos blogg, och sådana finns faktiskt, har troligen reflekterat över det dåliga uppdaterandet och inläggens bristande kvalitet. Skolstartstid och valår kombinerat med bottenstrid med fotbollslag och snart öppnad golfbana runt knuten tar för mycket kraft av en sargad björn för att barnfunderingarna på bloggen ska kunna frodas. Jag lovar bot och bättring när höstlovet börjar närma sig och hoppas att ni har tålamod med mig..